1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 62 22 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
här gläds över de kristnas fall, men slutligen
får de själva lida på grund av de
kristnas fall. Dess större sorg måste
komma över de få själar som ännu är
vakande och kämpar i sin dyrbaraste 7
tro, då de hör att för de fallna kristnas
skull faller hedningarna som hagel i helvetet.
Jesu lärjungar blev ju bedrövade
för Judas skull.
Vi hör i dagens evangelium, att den
tjänare vars skuld blev utstruken, fick
lida ett större straff, då han avföll ur
nådaståndet och grep sin broder om
strupen. Därav får vi lämplig anledning
att betänka, varför somliga kristna så
fort faller ur nåden. Vi borde likväl be
den store Konungen som hade förlåtit 8
denne tjänare en så stor skuld, att han
måtte bevara oss för fall, och att ingen
av de själar som är återlösta med Jesu
dyra blod skulle bli så olycklig att han
måste bli utlämnad åt bödeln 9 som för
de av Jesus återlösta själarna i det yttre
mörkret och kräver att de skall betala de
tiotusen punden till sista skärven. Hör,
himmelske Konung, alla fattiga tjänares
suckan, då de faller ned vid dina fötter
och ber: Fader vår o.s.v.
Evangelium: Matt. 18: 23 - 35
I dagens evangelium har Frälsaren
visat, hur en tjänare, som var skyldig
tiotusen pund, fick skulden förlåten 10
därför att han bad, men måste slutligen
betala hela skulden, då han grep sin
medtjänare vid strupen. Med ledning
därav skall vi denna nådens stund betänka
och undersöka, varför somliga
kristna så fort faller ur nådaståndet genom
uppsåtliga synder.
332
Somliga kristna frågar; ”Hade den
tjänaren alls blivit kristen som kunde
avfalla så fort?” Detta tvivel om hans
kristendom kommer därav, att han bad
orätt, när den stora syndaskulden började
plåga hans samvete. Han borde genast
ha insett, att en sådan skuld var
omöjlig att betala. Men om de kristna
skulle minnas, vilka tankar de hade, när
syndaskulden föll tungt på deras samveten,
så skulle de inse, att egenrättfärdigheten
har ingett dem nära nog likadana
böner, nämligen: ”Herre, ha tålamod
med mig, så vill jag betala allt.”
Det finns knappast någon kristen som
vid första väckelsen 11 inte skulle ha
försökt att genom egen bättring betala
syndaskulden. Alla har vandrat i den
förlorade sonens spår. Den förlorade
sonen gick först till egenrättfärdighetens
handelsman för att förtjäna något.
Denna egenrättfärdighetens falska
bön har sålunda varit i alla kristnas sinnen
vid första väckelsen. Men den store
Konungen har dock av idel nåd utplånat
den stora skulden, fast tjänaren
ämnat betala den själv.
Vi kan sålunda inte vara i tvivelsmål
om att denne tjänares skuld var borttagen,
ty Gud kan inte utplåna skulden
förrän syndaren med levande tro tar
emot den stora nåden. Denne tjänare
hade sålunda haft en levande tro, ty inte
förlåter Gud synder åt nådetjuvar och
den döda trons bekännare, ty de har inte
rätt syndakännedom. De tio tusen punden
har inte betungat deras samveten.
De har lätt att tro, då samvetet inte har
rätt vaknat. Nog förmår sådana stjäla
nåd. Men nu blir det fråga om, hur denne
tjänare så snart kunde falla. Somliga