1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 59 19 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853
mår bättra sitt leverne här kommer
utan vidare att finna någon utväg i helvetet.
Är inte detta ett gott råd! Världens
visa har säkert besökt helvetet
och sett, hur människorna reder sig där,
eftersom de redan har den tron att man
finner en utväg där. De påviska åter säger
så: ”Om du bekänner inför påven
alla de synder, vilka du har gjort samt
även de synder, vilka du ännu inte
gjort, men ämnar göra i framtiden, då
skall prästen förlåta dig allt.” Även det
låter som ett gott råd för de sorglösa, ty
i påvedömet behöver man inte ångra
sina synder utan endast bekänna dem,
så blir man befriad. Men Luther, som
själv var i djup ånger, fordrade en rätt
ånger och en levande tro. Men då en
botfärdig själ inte själv kan åstadkomma
sin tro, fordrar Luther att Guds församling
skall försäkra honom om Guds
nåd och syndernas förlåtelse.
Då nu Guds församling genom
prästen eller någon annan kristen säger
till en botfärdig själ: ”Dina synder är
dig förlåtna”, då vredgas först de
skriftlärda eller världsvisa och säger:
”Denne hädar Gud! Du har ingen makt
att förlåta synder. Inte har Gud gett
himmelrikets nycklar åt dig.” De av
naturen dygdiga människorna vredgas
även och säger: ”Gud och mitt samvete
vittnar, att jag är oskyldig, jag behöver
ingen nåd av församlingen.” Även de
som har en död tro i skallen vredgas
och säger: ”Gud vet nog att jag har
ångrat mig; ingen behöver pröva mitt
hjärta.” Och varför vredgas alla dessa?
Därför vredgas de, att Guds församling
eller de rätta kristna inte vill erkänna
hedningar som sina bröder i tron.
321
Inte kan de rätta kristna utlova nåd
åt de av naturen dygdiga, ty de behöver
ingen nåd av Gud eller människor. Inte
kan de kristna heller utlova nåd åt den
döda tron 11 , ty han har tron av sig själv;
han kan tro när han vill. Och den som
har litat på den döda tron, vet inte, hur
han har kommit till tron. Han vet inte
ens när han skulle ha ångrat sina
synder. Han inbillar sig, att han har
ångrat sina synder, men det har skett så
hastigt, att han inte har märkt det.
Ibland tänker han, att det har skett i
barndomen. Ibland tänker han, att det
har skett i drömmen. Har då Luther farit
vilse? Eller hade han drömt, då han
fordrar sådana kännetecken på ånger,
som ingen annan kan anse för nödvändiga
utom bara de, som själva har
varit i ånger. Han fordrar hjärtats bedrövelse
och samvetsförskräckelse.
Kan detta ske obemärkt, så att människan
själv inte skulle veta det? Men vi
är övertygade om att Luther inte har farit
vilse eller drömt, utan att han har
förstått Bibeln rätt, då han framställde
rätt ånger såsom nödvändig för alla
människor. Och vi är även övertygade
om att Luther förstod Bibeln rätt, då
han fordrade en rätt och levande tro.
Men himmelrikets nycklar har han varken
stulit eller rövat, då han upplät
dörren för de botfärdiga och de bedrövade
själarna men tillslöt den för de
obotfärdiga. Naturligtvis vredgas alla
världens visa, alla av naturen dygdiga
och döda trons bekännare, då man inte
släpper in dem. De får nog vara i den
tron, att det är Guds hädelse när man
säger till de botfärdiga: ”Dina synder
är dig förlåtna.”