1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 59 19 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853
melriket, men eljest har han ingen makt
att upplåta eller tillsluta.
Sålunda finns det större kraft i kläderna
än i hjärtat, och den yttre ämbetsutövningen
har större värde än hjärtats
inre erfarenheter! Är det troligt, att himmelrikets
nycklar faller från prästens
hand i detsamma han avkläder sig kappan?
Är det inte snarare troligt, att en
andlig präst bär himmelrikets nycklar
på sig överallt, men en sorglös präst kan
inte använda dessa nycklar utom vid
ämbetsutövning. Luthers tro 5 om den
rätta ångern och bättringen lyder så, att
Guds församling skall försäkra de
botfärdiga om syndernas förlåtelse; och
en rätt syndaånger igenkänns därav, att
människan har en rätt hjärtesorg och
samvetsförskräckelse och hon måste
rätt känna sina synder. 6 Av dessa ord hör
vi, att varje get och bock inte kan komma
in i himmelriket, utan en botfärdig
syndare måste ha rätt hjärtesorg och
samvetsförskräckelse. Varifrån tar en
sorglös människa dessa ångerns kännetecken?
Sorgen och bedrövelsen kommer
inte från luften.
Jag tror att det är det bästa rådet för
alla sorglösa, som fruktar för samvetskval,
att bege sig till påvedömet och
lägga en tolvskilling i de påviskas tiggarpung,
så kommer de utan sorg och
möda 7 in i himmelriket. Vad har de
sorglösa att göra i Luthers församling?
Luther fordrade en rätt ånger och samvetsförskräckelse.
Han fordrade, att de
botfärdiga skall rätt känna sina synder,
och sedan fordrade han en rätt, levande
och saliggörande tro. Varifrån får de
sorglösa 8 allt detta? De förmår inte
själva betvinga eller beveka sina hjärtan
320
till syndaånger. Och den åter, som har
den rätta hjärtebedrövelsen och samvetsförskräckelsen,
kan inte heller med
egen kraft döda och utplåna denna sorg,
förrän Gud ger honom kraften att tro.
För sådana botfärdiga själar bör Guds
församling tillkännage, att Gud är dem
nådig. Därför är himmelrikets nycklar
givna åt Guds församling, att hon skall
upplåta dörren för de botfärdiga själarna.
Men för de sorglösa måste hon tillsluta
himlen. Detta är Luthers tro 9 .
Men denna lära duger inte alls åt
världens visa och dygdiga, inte heller
för den döda trons bekännare. När man
skiljer mellan botfärdiga och sorglösa,
säger världens visa så: ”Gud har inte
gett någon makten att utesluta människor
från den allmänna 10 nåden.” Och
dessutom säger världens visa: ”Gud
fordrar varken sorg eller bedrövelse,
utan han fordrar enbart levernets bättring;
och den som inte har kunnat bättra
sitt leverne här, skall utan vidare
finna något råd i den andra världen.”
Och därtill säger världens visa: ”Inte är
Gud så sträng, att han förgör människor
i helvetet.” Är inte denna världsvisas
lära söt som socker för världens
sorglösa och köttets trälar, som känner,
att de inte orkar kämpa med gamle
Adam och för vilka det blir en möda att
utstå den Helige Andes tuktan. De som
inte bryr sig om att gå till påvedömet
för skammens skull, för att återlösa
sina själar från helvetet med en tolvskilling,
kan gå till världens visa och
fråga, hur de skall gå till väga.
Världens visa talar ingenting om
ånger eller tro, men levernets bättring
fordrar de nog. Och den som inte för-