1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 59 19 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853
först till prästen och säger: ”Får jag förlåtelse
för den synden om jag begår
den?” ”Javisst”, säger prästen, ”det får
du nog!” Vad skulle förhindra det, vad
du än skulle göra?” Se! Då är ju Guds
nåd riktigt billig! Där är det skönt att
leva, då Guds nåd är så billig. Där behöver
ingen ha besvär med ånger. Ingen
behöver vara bedrövad och tvivlande.
Ingen behöver finna sig i en andlig strid
och tigga, utan var och en som ämnar
göra något ont, behöver bara gå till
prästen och fråga: ”Får jag den synden
förlåten, om jag gör den?” ”Javisst! Det
får du nog.”
Gå till påvedömet också ni, som lätt
vill komma in i himlen! Gå dit, ni nådetjuvar,
och säg till påven: ”Får vi förlåtelse,
om vi super, bannar och slåss,
håller brännvinshandel, älskar världen,
och så vidare?” ”Javisst! Det får ni nog.
Vad skulle hindra det?” Då säger påven
till prästen: ”Släpp dessa själar in i himlen!
De har ju inte syndat så stort heller.”
Men Luther, som själv hade varit i
rätt ånger, hade lärt sig i den Helige Andes
skola, att Guds nåd är så dyrbar och
värdefull, att det är omöjligt för människan
att förtjäna 4 den, fast hon skulle
skänka all sin egendom till de fattiga,
fast hon skulle piska sig i stycken och
fast hon skulle låta bränna sig. Luther,
säger jag, började först tvista med de
påviska om Guds nåd och syndernas
förlåtelse, och han började på allvar fråga
efter, med vems lov de påviska
släppte in svin, bockar och getter i fårahuset?
Han började på allvar fråga varifrån
påven hade fått lov att släppa de
obotfärdiga, de sorglösa och de förhärdade
in i himmelriket. Ju mer Luther
319
rannsakade denna sak, desto mer övertygad
blev han om att påven var en stor
nådetjuv, som hade stulit himmelrikets
nycklar, och att han med dessa nycklar
öppnade fel lås och fel dörr. Han öppnade
nämligen avgrunden för de sorglösa,
men inte himmelriket. Och av denna
Luthers strid med de påviska fick vi
upphovet till Luthers tro, som vi lär bekänna
med munnen, men påvens tro torde
ännu finnas i hjärtat så länge vi vill
komma in i fårahuset utan ånger. Luthers
tro var, att Guds nåd inte tillhör andra
än endast de botfärdiga och förkrossade
hjärtana.
Men nu, då Luthers tro för länge sedan
har dött i människornas hjärtan och
kvarstått såsom något slags silkesduk
kring hjärnan, eller som bomull kring
gamle Adams hjärta, nu påstår alla den
döda trons bekännare, att ingen vet vem
som är botfärdig och vem som är sorglös.
Och därför måste prästen, i vars
händer himmelrikets nycklar är givna,
vrida dessa nycklar både åt höger och
vänster, när han börjar öppna dörren vid
skriftermålet och avlösningen: ”Om er
syndabekännelse är uppriktig, er ånger
sann och er tro oskrymtad”, och så vidare.
Men detta vridande åt höger och
vänster anser jag inte vara rätt vridande.
De botfärdiga själarna fruktar, att de
inte kommer in, när himmelrikets nycklar
vrids så, att båda dörrarna öppnas
samtidigt, såväl mörkrets som ljusets,
såväl avgrundens som himmelrikets.
Även den tron finns inrotad i människors
skallar, att himmelrikets nycklar
inte är giltiga annars än vid ämbetets
utövning: då predikoämbetet har kappan,
kan han upplåta och tillsluta him-