1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 59 19 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1853
Jag skall ge dig himmelrikets
nycklar. Allt vad du binder på
jorden, skall vara bundet i himlen,
och allt vad du löser på jorden,
skall vara löst i himlen. Matt. 16: 19.
Vi hör av dessa Frälsarens ord, att
himmelrikets nycklar blev givna åt Petrus,
fast han var blott en syndig människa
med många brister. Och vi har
även hört, hur Petrus använde dessa
himmelrikets nycklar. Han släppte botfärdiga
och tvivlande in i himmelriket,
men uteslöt obotfärdiga och skrymtare,
som ville tränga sig in i himmelriket.
De botfärdiga och troende förlät han
synderna, men till skrymtarna, som varken
hade sann ånger eller levande tro,
sade han: ”Du har varken del eller lott i
detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt inför
Gud. Gör därför bättring för denna din
ondska och be till Gud, att ditt hjärtas
uppsåt skulle förlåtas dig.” 1 Men fariséerna
som efterföljde det naturliga
förnuftets visdom, var alltid i den tron,
att ingen annan än Gud kan förlåta
synder. Och samma tro tycks denna tids
fariséer ha. De säger, att ingen har getts
kraften eller makten att förlåta synder.
Dock har församlingen haft den yttre
tron, att himmelrikets nycklar har getts
åt predikoämbetet, vilket å Guds vägnar
tillsäger syndernas förlåtelse åt nattvardsgästerna
och även åt dem som har
blivit dömda till kyrkostraff.
Men kyrkostraffet har på dessa tider
förvandlats till skrymteri och det
brukas blott för sedvänjans skull. Ty nu
meddelas syndaförlåtelsen åt en hora
och en tjuv, fast de inte tycks ha någon
ånger eller uppsåt till bättring. Och det
316
finns inte många som kan tro, att en tjuv
har blivit kristen därför, att han lidit kyrkostraffet.
Ty detta kyrkostraff innebär
ändå, att den som lidit straffet har blivit
kristen. Ty i den första kristna församlingen
ansågs kyrkostraffet för den
största nåd, då en botfärdig syndare fick
lida kyrkostraffet eller ansågs vara värdig
att få sina synder förlåtna och bli
upptagen som medlem i den kristna församlingen.
Men nu betraktas denna sak
som skam och straff, som dåförtiden var
en stor nåd och välgärning mot en syndare.
Om man nu betraktar som skam
och straff den sak, som i den första
kristna församlingen var stor Guds nåd,
om det nu är en stor skam, som dåförtiden
var en stor ära, kan vi då inte se härav,
att det har skett något misstag i vår
tro, eftersom himmelrikets nycklar som
Frälsaren gav åt Petrus och andra lärjungar,
dåförtiden var stora nådens
gåvor, och nu anses för skam och straff.
En förbrytare ser det som skam och
straff, att himmelriket öppnas åt honom,
men det anser han inte vara skam och
straff, att djävulens rike öppnas åt
honom genom den skamliga gärning för
vilken han är dömd till kyrkostraff.
Dåförtiden tackade de botfärdiga
Gud av hjärtat, då Guds stora nåd hade
förunnats dem, så att de ansågs vara
värdiga till att upptas som medlemmar i
den kristna församlingen. De tackade
Gud för att de kristna ansåg dem värda
att bli erkända som deras bröder. Men
nu skulle många tacka Gud, om de
slapp undan kyrkostraffet. Har inte
svartkonstnären förvänt vår syn, då vi
anser det vara ont som är gott. Vi anser
kyrktagandet för straff, fast det är en