1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 53 13 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1850
som sin nästa, inte heller som trosbroder.
Men den nådige Samariten kunde
inte blott se på den människa som så
ynkligt sårats och misshandlats av rövarna,
att han låg halvdöd, utan han förbarmade
sig över honom. Fast denna
halvdöda människa inte mer kan tala,
och nästan inte sucka heller, ty prästen
och leviten samt även andra människor
betraktar honom nästan som död, men
Gud ske lov, han är ännu inte helt död
såsom fariséerna tror, utan det finns
ännu litet liv kvar i honom. I varje fall i
den mån, att livet är kännbart i honom.
Men om den nådige Samariten inte kommer
snart och gjuter vin och olja i hans
sår, så kan han snart dö på vägen, och då
får alla fariséer och världens dygdiga 22
horor dricka gravöl och säga: ”Han
skall inte mer komma och skälla på oss.
Denna människa gav sig iväg först med
väldig fart, men döden hann upp honom
på vägen, och det har vi även anat.”
Håll inte gravöl alltför tidigt, ni
världsherrar! Så länge liv märks i
honom, hoppas vi att han ännu kvicknar
till. Den nådige Samariten är på väg,
han som fariséerna betraktar som separatist
och falsk profet. Men han har den
tron att kärleken till nästan inte blir uppfylld
genom att man ser på den som håller
på att dö. Inte blir kärleken till medmänniskan
uppfylld därigenom att man
bara ömkar sig över de fattiga och nödställda,
utan man måste besvära sig något
för den eländige. Man måste offra
något för de fattigas underhåll. Prästen
och leviten hade den tron, att kärleken
till nästan uppfylls genom att man ser
på de eländiga, ömkar sig över dem och
sedan går förbi. Men den barmhärtige
289
Samariten kunde inte tänka så, utan
hans samvete fordrade, att han måste
hjälpa den som fallit i rövarhänder.
Denna eländiga människa hade förlorat
allt som var nödvändigt för en
vandringsman. Den penning eller det
pund, som han skulle driva handel med,
hade bortrövats. Den matsäck varmed
han skulle leva för evigt var borttagen.
Och den levande anden som fanns i
honom finns kvar endast i den mån att
den inte helt utplånats. Men anden bevaras
inte länge i honom 23 , ty han ligger
halvdöd på landsvägen med blodiga sår
men med död känsel 24 , så att han inte
längre vet något om denna eller den
kommande världen.
Kom snart, o nådige Samarit, och
hjälp denne eländige man innan han
mister livet. Kom snart och gjut vin och
olja i hans sår, innan de börjar ruttna!
Lyft upp honom 25 och lägg honom på
ditt lastdjur och för honom till härbärget
innan solen går ned! Så är det vårt hopp
att denne halvdöde ännu kvicknar till
fast han är i dåligt och eländigt tillstånd,
då han inte mer orkar tala. Han orkar
inte bedja. Han orkar inte ropa. Han
orkar knappast sucka. Han kan inte själv
förklara, hurudan han var när han begav
sig på vandring på denna väg. Han kan
inte tala om var rövarna anföll honom,
varför de kom och rövade hans handelsvaror
och varmed dessa rövare misshandlade
honom. Vi förmodar att dessa
rövare alla var förenade. 26
Den första heter ovaksamhet som
kommer över dem som vandrar mot
evigheten med handelsvaror. När de har
vandrat en kort sträcka kommer den andra
rövaren som heter trötthet. De orkar