1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 51 11 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
rig om sin salighet, ty hon har så
mycket dygd och därtill så stark tro, att
hon blir salig hur orätt och mot Guds
bud motstridande hennes leverne än
skulle vara. I sorglöshetens 29 tillstånd
kan människan supa, svära, slåss, bedriva
hor 30 och stjäla och ändå lita på,
att hon blir salig. Men när människan
vaknar och kommer till syndakännedom,
då tänker hon att det är omöjligt
att duga åt Gud, innan hon har bättrat
sitt leverne. Men den onde täcker för
hennes ögon, så att hon inte alls ser hur
omöjligt det är att bättra sitt leverne innan
hon kommit i Frälsarens sköte och
fått sina synder förlåtna.
En väckt människa får inte i sin skalle
31 , att levernets bättring måste ske efter
försoningen men inte före. Fariséens
gamla surdeg förvirrar hennes tankar,
och den onde förvänder hennes hjärta.
Då hjärtats innersida blir vänd utåt, börjar
alla hjärtats bölder stinka och flyta
var. När syndaren själv med egna ögon
ser de fula och avskyvärda djur som rör
sig i hjärtat, förskräcks hon mycket och
tänker: ”Det är omöjligt att duga åt Gud
i sådant tillstånd. Jag måste städa bort
ur hjärtat de onda och fula tankar som
bor där.” Och nu menar sig syndaren att
hon genom att bättra sitt leverne kan
städa och rengöra sitt hjärta. Men ju
mer hon städar och sopar, dess mer
skräp samlas där. Ju mer hon tycker sig
rensa, dess fulare blir hjärtat. Ser du
inte, stackars människa, att egenrättfärdigheten
har förmått dig att städa och
rengöra ditt hjärta, som ingen annan än
Herren Jesus kan rena? Då du har sju
djävlar i hjärtat, med vilken kraft driver
du ut dem? Då du börjar strida mot
276
dem, skrattar de åt dig och säger: ”Se
där, utmanar du oss?” De flyr ibland för
en stund, men kommer efter en liten tid
tillbaka genom en annan dörr och sargar
samvetet så svårt, att människan blir
kraftlös. Med dessa kommer man i nöd.
Denna förskräckliga strid uppstår därav,
att egenrättfärdigheten som är huvuddjävulen
i människohjärtat förvandlar
sig till ljusets ängel och förmår henne
att strida med de andra djävlarna. Människan
försöker själv rena sitt hjärta och
låter inte Jesus göra det. Hon försöker
själv driva ut djävlar och låter inte Jesus
göra det. Egenrättfärdigheten tvingar
henne att söka hjälp i levernets bättring
men inte i Jesu sår. Denna svarta mask
stiger sedan som ett nystan under
bröstet och hämmar andan, så att människan
inte kan andas in nådens 32 luft.
Många korsbärare håller på att kvävas
på grund av sin egenrättfärdighet som
stiger som rök ur avgrundens pörte.
Är det inte en stor synd och styggelse,
att syndaren vill göra Frälsaren
till lögnare, att han vill genom sin egenrättfärdighet
göra Jesu försoningsblod
fåfängt och onyttigt. Det är ingenting
annat han gör än på nytt river upp Jesu
sår när han tänker så: ”Visserligen har
Jesus lidit helvetets pina och kval för
min skull, men hans pina hjälper inte
mig förrän jag har bättrat mitt leverne.”
Se där! Där kom åter egenrättfärdigheten
fram. Där ligger en orm
dold just under orden: ”Förrän jag har
bättrat mitt leverne.” Egenrättfärdigheten
talar vidare: ”Inte kan enbart Jesu
blod rena mig.” Men vad? Levernets
bättring? Månntro det hjälper dig upp ur
helvetet? Egenrättfärdigheten talar vida-