1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 51 11 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Evangelium: Luk. 18: 9 - 14
Den sorglösa människans tillstånd på
Sinai berg och den väckta människans
tillstånd i nådens dal är framställda i dagens
heliga evangelium genom liknelsen
om fariséen och publikanen. Och
må det utgöra ett exempel 8 för oss, då vi
genom Guds nåd betraktar fariséens bön
och publikanens suckan, och betänker,
vilken salighetsgrund den sorglösa människan
har och vad slags grundval de
väckta har. Må Herren upplysa vårt mörka
förnuft och leda oss på livets väg!
Att fariséen hade klättrat upp på Sinai
berg, hör vi genast av hans bön, där
idel höga tankar flyger som örnar under
himlen. Han var uppfostrad i den tron,
att människans dygd inte skulle vara
onyttig. Samma tro har ännu denna tids
fariséer som alltid litar på att ärlighet
och dygd inte är onyttiga. Man hör
genast, att de har den naturliga dygden
som salighetsgrund. Ty fast de med
munnen bekänner 9 att alla människor är
syndiga, gör de likväl ett hårt motstånd,
om någon börjar tvivla på deras salighet
eller nämna deras hemsynder, vilka de
vill dölja eller förneka. Fariséen kommer
lysande till Guds tempel för att be.
Synden besvärar inte alls hans samvete,
då han tackar Gud för att han inte är så
ond som andra syndare. Han är ingen
tjuv. Han är ingen rövare. Han är ingen
horkarl. Han är inte så dålig som publikanen
som står bredvid honom och
suckar. Han räknar upp hur mycket gott
han har gjort i världen. ”Två gånger i
veckan fastar jag och ger tionde av allt
jag har.” Behöver en sådan man tigga
om nåd, som är så högt uppskattad och
273
dygdig, att hans dygd skulle räcka även
att delas åt andra. Visserligen vill denna
tids fariséer inte erkänna, att de är i
samma själatillstånd som den som
Frälsaren talade om, men deras tankar
blir strax avslöjade, då man rör vid deras
gamle Adam, det vill säga, då någon
klandrar deras dygd eller tvivlar på deras
salighet. Genast sparkar gamle Adam
emot. De vill inte höra, att deras liv
klandras, ty de har gjort så mycket gott i
denna världen, att de inte behöver skämmas
vare sig för Gud eller människor.
Det är inte så underligt, att fariséerna
klättrar så högt upp på Sinai berg, att
deras skönhet och högfärd knappt syns
som en svart prick på toppen av berget,
fast det är hemskt att se, då de faller ner
därifrån, hur blodet sprutar 10 ut från
munnen och de flyger som bollar in i
tvivlets kärr, där de bryter sin nacke,
fast ingen sten tar emot. Men det är
ännu mer underligt, att även de väckta
själarna 11 , som har fällt alla horn och
dygdens vingar, försöker klättra upp på
samma berg, fast de ser hur fariséerna,
den döda trons bekännare och de av naturen
dygdiga människorna måste bli
utan nåd just därför, att de flyger så
högt, att de är så dygdiga och fromma,
att synden aldrig plågar dem. Men egenrättfärdigheten
är så starkt inrotad i
människohjärtat, att även de väckta som
känner sina synder och därför slår sig
för bröstet och suckar, ändå vill klättra
upp på Sinai berg och försöka förtjäna
nåd 12 genom att förbättra sitt leverne.
De brottas så länge med sin egenrättfärdighet,
att de till slut faller i tvivel, fast
Guds ord vittnar överallt liksom även
Frälsaren i dagens evangelium, att pub-