1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 4 4 SÖNDAGEN I ADVENT 1858
känna sig ovärdig som nattvardsgäst.
Och denna falska ovärdighet är en verkan
av egenrättfärdigheten. I dessa tider har
det uppstått många ovärdiga nattvardsgäster,
som säger sig vara ovärdiga, men
ändå inte har den rätta ovärdighetskänslan.
En sådan har inte ett väckt samvete,
utan endast ett ont och gnagande
samvete, som inte förmår döma dem till
helvetet, utan driver dem att uppskjuta
den rätta ångern tills döden hinner ifatt
dem. Då säger de: ”Hämta prästen, ge
mig sakramentet.” Men de stackare, som
för falsk ovärdighets skull inte går till
Herrens nattvard, börjar förakta nådemedlen
och förtrampar Kristi blod under
sina fötter. De vill inte låta sitt samvete
bindas och de vill inte ge bättringslöften.
De vill springa som hjorten i skogen.
Alla avfallna har nu blivit ovärdiga nattvardsgäster.
Alla, vilkas samveten har
blivit endast litet rörda av lagen, alla,
vilkas samveten har blivit sovande efter
väckelsen, är nu ovärdiga nattvardsgäster,
som inte besvärar Jesus med sitt
rop och inte tär på nattvardsvinet. De
vänder Herren ryggen men inte ansiktet.
Men när nöden kommer, säger de: ”Stig
upp och hjälp oss!” Ingen vet, om Jesus
från Nasaret då är så nära, att han hör
deras klagan och rop.
Vi har ett exempel i Bibeln, som
visar, att nådetjuvarna inte är ovärdiga 4
nattvardsgäster. Judas var en grov nådetjuv,
som gick till Herrens nattvard
liksom vilken gammal kristen som helst.
Inte blygdes han att låta Jesus tvätta hans
fötter, och han blygdes inte heller att
kyssa Jesus. Likadant går även nådetjuvarna
till Herrens nattvard för att kyssa
26
Jesus, och säger: ”Jag är ingen förrädare.”
De tar emot all yttre rening, men hjärtat
förblir orenat. Därför säger Jesus till sina
lärjungar: ”Ni är rena, dock inte alla.”
Nu har Israel och Johannes Döparen
visat oss, hur den rätta ovärdigheten skiljs
från den falska ovärdigheten. När den
äldre brodern Esau, som var en hedning,
började hata och förfölja Israel för den
välsignelses skull, som denne hade fått av
sin fader, då började Israel känna sig
ovärdig till all den nåd och barmhärtighet,
som Gud hade bevisat honom. Då
kämpade han med den okände i bönen
ända tills han under dödsfruktan övervann
Gud i sitt hjärtas trångmål.
Så även ni, som kommer från hednaland,
ni som vandrar till Fadern, när
hedningarna kommer med stor vrede
emot er, känn, hur ovärdiga ni är till all
den nåd och barmhärtighet, som Gud har
bevisat er, och brottas med den store
okände hela natten, tills morgonrodnaden
randas i era hjärtan och nådens sol börjar
gå upp. Då får ni även kraft att be för
hedningarna och säga till den okände:
”Jag släpper dig inte förrän du välsignar
mig.” Och ni ser Guds Lamm, som borttager
världens synder. Ni får åter känna,
att ni är ovärdiga till att lösa hans skosnören.
Och detta är den rätta ovärdighetskänslan,
som tvingar er till Kristus
för att söka nåd hos honom. Och jag har
det hoppet, att den store Korsbäraren
ännu är så ödmjuk och saktmodig, att han
skall tvätta era fötter, på vilka syndens
damm nedfaller varje dag, för att vandringsmännens
fötter måtte blir riktigt
rena innan de träder in i bröllopssalen. Ni
har ännu så styva ryggar, att ni inte kan