1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 47 7 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1848
sig med egen bättring. Och när det inte
går för sig, börjar de tvivla, att Frälsaren
inte torde bry sig om dem. I det själstillståndet
kommer Frälsaren ibland inför
de väcktas ögon i korsets skepnad, det
betyder bara, att Frälsaren vill visa åt
dem, hurudana de måste bli, nämligen,
avklädda och nakna, såsom Frälsaren
var på korset. Och därtill smädade,
förktade och hatade av världen. Det är
såsom Frälsaren skulle vilja säga till de
väckta själarna: ”Se, så här dålig och
oduglig måste även du bli innan du kan
dia försoningsblod ur mina bröst 3 . Ditt
kött måste korsfästas, den gamla människan
måste dödas. Alla gamla klädtrasor
måste avklädas, all skam skall
vara synlig, alla världens hundar måste
skälla på dig, alla dygdiga horor måste
spotta på dig. Du måste bli ärelös. Du
måste ropa, att Gud har kastat dig i förtappelsen.
Du måste bli så dålig och
oduglig, att de närmaste släktingarna,
föräldrarna och barnen börjar ömka sig
över dig och gråta för din skull, då du
har kommit till ett så dåligt tillstånd, att
du har blivit så tokig att du har börjat
bära Jesu kors och sucka under det.”
Då Frälsaren alltså uppenbarar sig
för de väckta som korsfäst, blödande,
med blodiga sår över hela kroppen, då
innebär det, att syndarens hjärta ännu
inte är förkrossat, men det skall förkrossas
just genom en sådan bedrövlig
syn. Lärjungarna greps av en mycket
bitter sorg, då de betraktade Jesus i denna
bedrövliga gestalt på korset. Det var
den sorg varom Frälsaren sade: ”Ni
skall gråta och jämra er.” Förälderns tårar
började först nu efter Frälsarens död
riktigt bränna deras samveten. Den
249
gamla döda tron försvann helt. Allt deras
hopp gick om intet. Då denna sorg
efter Frälsaren blev större och större,
först då var deras hjärtan rätt förkrossade,
och först då började annorlunda nådetecken
visa sig. Frälsaren började
leva i deras hjärtan, de började se Frälsaren
uppstånden. Alltså, då en botfärdig
själ ser Frälsaren på korset i en blodig
klädnad, betyder det endast, att den
som ser detta är i det själstillståndet, att
den gamla tron håller på att försvinna,
och att hjärtat verkligen blir förkrossat
vid denna syn.
Visst är också denna syn, eller Frälsarens
beskådande på korset, ett nådetecken,
men det är inte ett sådant nådetecken
som åstadkommer glädje, utan
det åstadkommer en ännu större sorg.
Därigenom blir hjärtat verkligen förkrossat.
Ångerns tårar börjar först nu
riktigt rinna. Först nu börjar människan
verkligen känna, att hon har blivit föräldralös
och värnlös. Så hände det för
Maria och lärjungarna, att tårarna började
rinna ymnigt först efter Frälsarens
död. Och på samma sätt går det också
för andra väckta, om de skulle förmå att
ge akt på alla hjärtats förändringar. Ty
idel lag utgör Förälderns bestraffning,
den förskräcker syndaren och gör hennes
hjärta hårt, men när Förälderns tårar,
eller Frälsarens andliga och kroppsliga
pina, börjar bränna samvetet, först
då åstadkommer de den rätta sorgen och
bedrövelsen, de krossar det stenhårda
hjärtat. Så vittnar Luther om sig själv,
att Guds stränga rättfärdighet i lagen
åstadkom hos honom en stor plåga,
fruktan och bävan, men Frälsarens lidande
var det som förkrossade hjärtat.