1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 47 7 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET 1848
han var den bäste av alla lärjungar,
gjorde han likväl det största fallet, då
han förnekade Frälsaren. Och när
Frälsaren var i stor ångest och vånda i
örtagården, tog han åter dessa samma
män avsides, nämligen Petrus, Jakob
och Johannes, som tidigare hade sett
honom förklarad. Han tog dem avsides,
och befallde dem att vaka och be. Men
inte heller de orkade vaka, ty syndasömnen
tryckte deras ögon.
Vi drar nu den slutsatsen av dessa
händelser, att de tre inte var bättre än
de andra lärjungarna därför, att de fick
se de första nådetecknen. Likväl var de
såsom vittnen till Frälsarens härlighet
och pina. De kunde berätta för de övriga
lärjungarna, vad de har sett och
hört, och säkert hör dessa nådetecken
även till andra. Fast vi inte kan säga att
Petrus, Jakob och Johannes var bättre
än de övriga lärjungarna, så hör vi
likväl nu från deras mun, att Frälsarens
härlighet inte är strunt. Och den härlighet,
som han lovat de troende, är
inte någon gammal fabel, utan genom
dessa nådetecken stadfästes även de
andra lärjungarnas tro, vilka ännu inte
har sett Jesu härlighet.
Och fast Petrus hade den dumma
tanken, att han var den bäste av alla lärjungar,
fick han likväl av sin egen
svaghet och sitt eget fall känna, att han
ibland var sämre än alla andra. Det står
ingenstans skrivet, att de övriga lärjungarna
skulle för avundens skull ha
sett snett på Petrus, Jakob och Johannes
på grund av detta nådetecken. Inte heller
står det skrivet, att de övriga lärjungarna
skulle ha glatt sig åt Petrus
fall. Sålunda torde ingen kristen avun-
245
das de nådetecken, som en har sett men
inte den andra, utan en kristen tackar
Gud för de nådetecken som Gud visar åt
någon, fast de inte ännu blivit visade åt
honom. Många väckta människor tänker
så: ”Eftersom nådetecken har visats åt
andra men inte åt mig, så torde jag inte
vara på den rätta vägen. Frälsaren bryr
sig inte om mig, då han inte tar mig med
sig till förklaringsberget.” Men det är
ovisst, om dessa tankar av den väckta
människan är precis rätta tankar.
Då Frälsaren endast tog tre lärjungar
med sig till förklaringsberget,
och lämnade kvar de övriga, så står det
inte skrivet, att de övriga lärjungarna
hade blivit övergivna av Frälsaren, och
de tre hade blivit utvalda. Utan det står
skrivet att ”kom till mig alla ni som arbetar
och är betungade, och jag vill vederkvicka
er.” Inte tar Frälsaren alla
avsides till förklaringsberget, utan han
tar endast några, för att dessa skall förkunna
åt de övriga lärjungarna om
Frälsarens stora kraft och härlighet
varigenom han hjälper botfärdiga syndare
som kommer till honom med ett
ödmjukt och förkrossat hjärta.
Men världens barn vet ingenting om
detta. Även om Jesu lärjungar sade till
de sorglösa: ”Vi såg Herren”, tror de
inte. Världens barn säger då de ser en
bedrövad själ gråta och sucka: ”Det är
en underlig vidskepelse.” Om de ser någon
glädja sig av Guds nåd så anser de
honom för galen. Inte förstår världens
barn att sorgen och glädjen är båda den
Helige Andes verkningar. Varken de av
naturen dygdiga eller den döda trons bekännare
ids se på sådana dårar, som gråter,
fast det inte finns något att gråta för,