1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 43 3 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Liksom en herde söker sina får,
när de har förvillats från sin
hjord, så skall också jag söka
mina får och förlossa dem från alla de
ställen dit de har förskingrats på den
tiden då det var dimmigt och mörkt.
Hes. 34: 12
Herren uppenbarar genom profeten
Hesekiel sin kärlek till människobarnen
genom en ljuvlig 1 liknelse om herde och
får. Denna liknelse är uppbygglig, därför
att den visar hur mycket Gud älskar syndare,
fast vi inte kan fatta djupet, bredden
eller längden av Guds kärlek. En naturlig
2 herde älskar sina får, därför att han
får sitt uppehälle av dem. Men den store
Israels Herde behöver inte söka borttappade
får för att av dem få någon hjälp åt
sig själv. Vi befinner oss i sådant töcken
och mörker, att vi inte med vårt förnuft
kan fatta, varför Gud skulle ha behov att
söka människor. Men då Gud kallas för
Fader, förstår vi så pass, att den himmelske
Fadern har ett föräldrahjärta. Och
ingen förälder skulle unna, att hans barn
skulle förgås. Och då Gud älskar sina
barn så mycket, att han inte ville unna, att
en enda själ skulle förgås, så uppenbarar
han sig för människan genom vackra liknelser,
för att människans hjärta skulle
bevekas och bli villigt till det goda.
Då Gud sålunda liknas vid en herde,
förstår vi så mycket av denna liknelse 3 ,
att Herden 4 älskar sina får och söker dem,
när de har blivit borttappade 5 . Men fåren
förstår inte, att vargen är i skogen, och att
Herden bevarar dem för ulven. På grund
av detta oförstånd skingrar sig fåren och
går envar efter sina begärelser 6 till skogen
224
där vargarna håller till. Därför måste
Herden söka dem på alla ställen, dit de
har skingrats på den tiden, då det var
dimmigt och mörkt.
Med dessa ord 7 beskrivs sorglöshetens
tid, som var den mörka och dimmiga
tiden, då människorna inte visste
något om himmel eller helvete, då alla
var i blindhet och i mörker, och ingen var
visare än den andra, ingen förstod, var
vägen till himlen går. Då var människorna
som vilsegångna får, som inte vet var
de är. Då drack man, då svor man, då
slogs man och då bedrev man hor, och
ingen sade till den andra, att det livet inte
duger, vi förgås om ingen bättring sker.
Ni minns gott, hur dimmigt och
mörkt det var, då Herren började söka
sina borttappade får. Då levde man som
om Gud inte hade funnits till. Och när
döden kom, fanns det inte många, som
skulle ha frågat den andra: ”Vad skall jag
göra för att få evigt liv?” Största delen av
de döende for i blindhet och mörker till
evigheten. Om det hade funnits några få
själar som skulle ha känt andlig sorg för
sin själ och även haft nådesförnimmelser
8 , visste man inte ens själv vad det var,
och talade inte om för någon, ty alla ansåg
sådant för svammel. Sådant töcken
var då på Israels berg, att ingen frågade
sin 9 broder, när han for till evigheten:
”Vart går du?” Det hade ingen betydelse
om han for till himlen eller till helvetet.
Ingen frågade efter, vad som mötte själen
efter döden. Man höll gravöl, söp och
tvistade om egendomen 10 .
Men hur är det nu, när Herren har
börjat söka sina borttappade får som är
skingrade överallt på bergen? Nu har