1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 40 HELIGA TREFALDIGHETSDAG 1855
befinner sig i den trånga porten, för att de
skulle bli så små att de kan komma in
genom den. Hör du, de gråtande barnens
Fader, de små barnens suckar, som är så
små att de ryms i Förälderns famn. Fader
vår som är i himlen o.s.v.
Evangelium: Joh. 3: 1 - 7
Vi bör nu genom Guds nåd och med
ledning av det upplästa heliga evangeliet
5 betänka, varför Nikodemus inte kan
tro, att en gammal människa måste födas
på nytt.
För det första tror han det inte vara
möjligt. För det andra vet han inte hur
det skall ske. Nikodemus är ingen narr
som gör spe av Kristus och kristendomen.
Han är ingen krögare 6 som samlar
fyllhundar omkring sig och mäter ut
dårars dryck åt dem. Han är ingen fyllhund
som måste på lördagen och även
på söndagen gå och be krögaren, att den
nådige krögaren 7 skulle öppna tappen
och tappa åt honom andens kraft ur tunnan.
Han är inte en sådan man, som
springer efter horor 8 och kramar deras
bröst. Han varken svär eller är lättsinnig.
Han älskar inte världens fåfänglighet,
utan han är verkligen dygdig och hederlig
och därtill en mästare 9 i Israel, och en
tapper lärare, som förklarar Guds lag
och gudomlig rätt åt folket 10 , vilken
åtnjuter stor aktning bland andra herrar.
Nikodemus är inte arg på Kristus såsom
fariséerna, utan han ansåg Kristus för en
andlig lärare, och sålunda borde han anse
hans lära för rätt.
Men detta med nya födelsen anser
han inte vara rätt, för honom är det
210
omöjligt att tro, att en gammal människa
kan bli född på nytt, ty han frågar: ”Hur
kan en gammal människa födas igen.”
Och varför tror han det inte vara möjligt,
att en gammal människa kan bli född på
nytt? Kanske därför, att han känner, hur
tjock den gamla människan är, och hur
hårt och stelt den gamla människans
hjärta är, hur stygg och motvillig den
gamla människan är att böja sig till detta.
Om Nikodemus hade känt sitt hjärtas
ondska, stelhet och hårdhet, visst hade
han då bekänt för denna andliga lärare sin
sorgliga belägenhet och frågat: ”Vad skall
jag göra för att ärva evigt liv?” Men det
ser ut som om Nikodemus hade varit i
total avsaknad av självkännedom. Han
som var dygdig och from hade utan tvivel
grundat sin salighet på sin egenrättfärdighet.
Ingalunda tvivlade Nikodemus
på sin salighet såsom den förlamade mannen.
Inte var han bedrövad efter Frälsarens
död såsom lärjungarna, men det är
troligt, att han hade kommit för att visa sin
kristendom 11 för Jesus, som han ansåg för
en andlig lärare. Och ändå ansåg han talet
om pånyttfödelsen besynnerligt, då Jesus
på detta sätt talade till honom som var
pånyttfödd redan vid omskärelsen.
Sådant tal hade bättre passat åt en
hedning, som aldrig blivit omskuren eller
döpt. Ty Nikodemus hade den tron,
att då en människa en gång blivit pånyttfödd
i dopet, så är hon redan en god
kristen och har inget behov att ytterligare
födas på nytt.
En sådan tro har ännu Nikodemus
trosbröder, att en döpt kristen är redan
kristen. Han är redan pånyttfödd i dopet
och behöver inte ytterligare födas på nytt.