1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 40
HELIGA TREFALDIGHETSDAG 1855
sådant slut har många kristendomsföraktare
fått. Och vi har sett det och
därför bekänner vi och vittnar om, vad vi
sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.
Vi har även sett sådana, som en tid
insåg, att den nya födelsen nåd var synnerligen
nödvändig, och de hade då stor
lust att bli saliga. Men genom världskärleken
utplånades syndasorgen och de gick
tillbaka till världen och blev värre än de
var förut. Vilket slut har de fått? Vi har sett,
att de har fått ett bedrövligt slut! Och
därför vittnar vi om vad vi sett, men ni tar
inte emot vårt vittnesbörd.
Vi har även sett sådana, som en gång
var pånyttfödda och benådade. Hur har det
gått för dem, då de genom ovaksamhet föll
bort från nåden och inte mera brydde sig
om att resa sig? De blev sju gånger värre,
och då döden kom över dem, tillslöts
nådens dörr, och egenrättfärdighetsdjävulen
började förfärligt döma dem, så att det
inte mer var möjligt att hoppas på något
annat än förtappelse, dom och förbannelse.
Allt detta har vi sett. Och vi talar vad vi
vet, och vittnar om vad vi sett, men ni tar
inte emot vårt vittnesbörd.
Vi har sett sådana narrar, som lever
som kreatur, super, svär, skrattar, gör spe
av sanningen och är glada, då de gör det
onda. Hurudant slut skall de få? Här har
de skrattat åt sin egen förtappelse, och
när döden kommer, börjar de svamla2 talar vi, och vad vi sett det vittnar vi om,
men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.
Och då dessa saker inte har skett i
hemlighet utan uppenbart, så att alla har
sett, hur olyckligt det har gått för dem,
som inte har tagit emot vårt vittnesbörd,
så måste vi framställa dessa saker för de
sorglösas ögon och påminna dem om
deras dödlighet och visa dem deras egen
bild i dem som under dessa år har lämnat
världen i otro och tvivel och dömt sig
själva på dödsbädden. Fast vi vet att de
sorglösa inte längre bryr sig om några
exempel, vad de än ser och hör. De tror
inte, att helvetet är hett, förrän det börjar
bli hett om skinnet.
De få själar, som är övertygade om
att de är pånyttfödda och därigenom
blivit födda av oförgänglig säd till det
himmelska ljuset, de har fått barnarätt
och de utkorade barnens ande i vilken de
ropar: ”Abba, käre Fader”, dessa få själar
inser väl, att det inte är rätt att i detta
ställe ta barnens bröd och kasta det åt
hundarna. Men vi måste tala till Nikodemus
trosbröder liksom Frälsaren talade
till Nikodemus: ”Sannerligen, sannerligen
säger jag dig: om en människa inte blir
född på nytt, så kan hon inte få se Guds
rike.” (Joh. 3: 3). Det är vårt hopp, att de
få själar, som i sanning är pånyttfödda
och gråter högt i den nya luften och som
och väntar, att den himmelske Föräldern, som
förbanna. De ber djävulen komma och är deras rätte Fader, snart skall ta upp
hämta dem. De svär till och med på döds- dem från världens kalla golv i sin famn
bädden, och andra hedningar säger: ”Det och linda dem i rena linnekläder, och låta
var en vacker död.” Därtill diktar en dem dia av hans nådedrypande bröst
sorglös präst en vacker levnadsbeskrivning,
så att alla tror, att själen blev salig.
Allt detta har vi sett. Och vad vi vet, det
3
och tvätta dem rena med livets vatten.
Det är vårt hopp, att de pånyttfödda
själarna4 skall be även för dem som
209