1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 40 HELIGA TREFALDIGHETSDAG 1855
Vad vi vet, det talar vi, och vad
vi har sett, det vittnar vi om,
men ni tar inte emot vårt vittnesbörd.
Joh. 3: 11.
Så talade Frälsaren till Nikodemus,
som kom till Jesus om natten för att samtala
med honom om andliga ting, men
fast han trodde sig vara vis, var han så
okunnig, att han inte ansåg nya födelsen
möjlig, inte heller nödvändig för en gammal
människa. Självklart tänkte Nikodemus
liksom andra sorglösa, att den nya
födelsen har skett i dopet, varför ingen
som blivit döpt behöver födas åter, hur
många gånger han än skulle ha brutit
dopförbundet. ”Vad vi vet, det talar vi,
och vad vi sett, det vittnar vi om, men ni
tar inte emot vårt vittnesbörd.”
Sådana som Nikodemus torde inte ta
emot vittnesbörd vare sig av människor
eller av Gud. Vi har sett sådana människor
som nog anser sig för visa och tror
sig väl veta var vägen till himlen går. Om
en kristen sade till sådana män, vad han
vet om den nya födelsen, så skulle de
utan vidare säga liksom Nikodemus: ”Hur
kan en människa födas som gammal?”
Det är nämligen helt omöjligt för en gammal
hedning att ens tänka på den nya
födelsen. Ty för det första anser han inte
någon ny födelse vara nödvändig, då han
menar sig redan vara pånyttfödd i dopet.
För det andra anser han detta vara omöjligt,
då han känner liksom Nikodemus,
hur stor och tjock den gamla människan
är. Hur kan en sådan stor gamle Adam bli
så liten, att han skulle få rum i moderslivet?
Därför gör han undanflykter och
menar, att han redan en gång är pånytt-
208
född i dopet och inte behöver födas en
gång till. Denna förnuftskrok tillgriper de
som inte helt kan nonchalera denna
fråga. Nikodemus var mästare 1 i Israel
och hade således läst Skriften, därför
kunde han inte säga till Frälsaren, att nya
födelsen inte är nödvändig. Han visste av
Guds ord, att nya födelsen fordras. Man
vet inte om Nikodemus någonsin hade
erfarit denna sak i den mån, att han av
egen erfarenhet hade kunnat inse att nyfödelsen
är nödvändig. Knappast har
Nikodemus haft en sådan insikt, ty han
byggde så mycket på sin egenrättfärdighet,
att han inte kunde känna denna sak
vara nödvändig.
I denna församling finns många som
känner denna sak som nödvändig, men de
känner även, att den gamla människan är
så stor och tjock, att den inte kan rymmas
i moderslivet och födas på nytt. Andra
åter anser inte denna sak för nödvändig,
ty de menar, att den nya födelsen har
redan skett i dopet och att man inte behöver
födas en gång till. De förstnämnda
som känner, att den pånyttfödelse som
har skett i dopet inte hjälper, tänker vanligen,
att den skall ske innan de dör. Och
medan de hyser sådana tankar, flyr nådatiden
från dem. Och när döden kommer,
känner de, att det nu är omöjligt att bli
salig och födas på nytt, då det inte skett
tidigare. De nådetjuvar och egenrättfärdighetens
tjänare som litar på den nya
födelsen som har skett i dopet, de lever
dristigt, men då döden kommer, måste de
döma sig själva och säga: ”Nu är det för
sent, det hjälper inte mer, då det inte skett
tidigare.” Då är det slut även med den
tröst som de har haft av dopets nåd. Ett