1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 37 PINGSTDAGEN 1854
själva, ni föräldrar, hur ont det gör i
föräldrahjärtat, då en gammal skälm förför
barnen och stjäl dem från Förälderns
hus och för dem till sitt eget hus. Där
glömmer de stackarna bort, vem som med
stor vånda har fött dem. Inte vet de, vem
deras rätte Fader är, men honom betraktar
de som sin rätte fader, hos vilken de bor.
Och vad han befaller dem att göra, det gör
de. Om han befaller dem att stjäla, så gör
de det. Om han befaller dem att dricka
djävlaträck, så gör de det. Om han befaller
dem att bedriva hor, så gör de det. Om han
befaller dem att skratta, så gör de det.
Hur roligt har då Föräldern, när han
efter ett långvarigt sökande äntligen finner
sina barn i den ondes hus, där man
har lärt dem allt ont! Och när Föräldern
med tårar ber de stackarna att fly bort
med livet i behåll, och återkomma till
Föräldern, så skrattar de blott i den ondes
famn och säger till den bedrövade
Föräldern: ”Kom på, kom och slå om du
törs! Och är det du som föder oss?”
Sådant är nu den sorglösa människans
tillstånd. Hon har blivit bortrövad från
den himmelske Förälderns hus medan
hon var så liten, att hon inte minns
hurudan den Förälder är, som med stor
vånda har fött henne. Sålunda vet hon
inte, vem hennes rätte Fader är. Hon har
för länge sedan glömt Förälderns kärlek,
och nu måste hon bo i den ondes hus, där
man lär henne allt ont.
Deras bröder och systrar, som har
uppfostrats i den rätte Faderns hus, kommer
och tilltalar de olyckliga stackare
som leker i den ondes hus. De barn, säger
jag, kommer för att hämta bort dessa
djävulens fosterbarn och säger: ”Kära
192
bröder och systrar! Föräldern bad er
genast komma hem.” Men den ondes
fosterbarn svarar: ”Se i ändan, inte har
Föräldern sänt er.” Till slut kommer Föräldern
själv in i den ondes hus och drar
somliga i håret ut ur den ondes hus, och då
har Föräldern ett andligt ris i handen,
varmed han agar dessa elaka barn som
inte håller sig hemma.
Men så snart Föräldern har agat dem
och vänt dem sin rygg, springer de åter till
den ondes hus och skrattar, grinar och gör
spe av Förälderns tårar. Hur många
gånger måste Föräldern nu hämta er, innan
han tröttnar på att springa efter er. Ve
er, ni olyckliga stackare, som alltid ligger
i den ondes famn och skrattar där! Hur
många gånger har inte Förälderns tårar
runnit för er skull! Hur många gånger har
inte Förälderns sändebud kommit för att
hämta er hem! Och hur många gånger har
inte själve den himmelske Föräldern bett
er att komma bort från den ondes hus, men
ni har inte velat. Alltid ligger ni i den
ondes famn och skrattar åt er egen olycksalighet
tills den fostergubbe, som har
förvillat er bort från den rätte Faderns hus,
tar och steker er på glödande kol.
Sådant är nu de sorglösa stackarnas
tillstånd. Den onde har kramat deras
bröst så mycket, att de inte längre torde
få ett nytt hjärta, fast Herren har lovat att
ge ett nytt hjärta och en ny ande åt dem,
som tar emot dem. Det gamla, ruttna
hjärtat är så fullt av ondska, att den nya
anden inte längre har rum där. Och så
måste de med sitt gamla hjärta dö i evighet,
nämligen de olyckliga själar, som
redan är så förhärdade, att den nya anden
inte mer får rum i deras hjärtan.