1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 34 5 SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1848
och förklarade Skriften. Så kan ännu
många bedrövade själar ha tvivel, fast
hjärtat 16 är brinnande. Men varför uppenbarade
sig Frälsaren inte genast för
dem, innan han hade förklarat Skriften
för dem? Frälsaren vill säkert genom
detta exempel låta alla väckta och bedrövade
själar veta, att de måste rannsaka
Guds ord och särskilt betänka de
ställen som talar om Frälsarens lidande,
död och uppståndelse, så att de skulle
rätt förstå alla de bibelställen som hör
till kristendomen.
Om enbart sorg och bedrövelse erövrar
hela hjärtat och man inte får någon
som helst upplysning av Guds ord i sitt
förstånd, så skyms de bedrövades ögon
genom tvivlen, så att de inte känner sin
Frälsare, fast han är alldeles nära dem.
De börjar tvivla så starkt om Guds nåd,
att Guds ord, som förklaras för dem,
inte kan ta bort deras otro eller övervinna
den. Egenrättfärdigheten och det
naturliga förnuftet medför denna otro,
så att de inte längre kan tro, hur man än
skulle visa dem bibelställen som talar
om, att allt detta måste Kristus lida för
eländiga och fattiga syndares återlösning.
Härav ser man, att en väckt människa
17 kan ha stor bedrövelse medan
hon saknar Jesus, och likadant kan hon
ha stora tvivel, fast hjärtat 18 är brinnande.
Ändå har hon i detta tillstånd
brinnande suckar efter Jesus, och brinnande
tårar och en brinnande längtan efter
nåd.
Femte betraktelsen. Hurudant tillstånd
är det, då hjärtat är uppblåst? Det
är klart, att av ett uppblåst hjärta kommer
högmod, otålighet och knorrande. I
detta tillstånd tål man varken sig själv
178
eller andra. Alla sorglösa människor
har uppblåsta hjärtan, men de sorglösa
känner aldrig, att de har fel i hjärtat.
Hur uppblåst hjärtat än skulle vara, och
om det skulle forsa ut stora ord såsom
från en dryckesgryta, högmodigt uppträdande,
hotelser och svordomar, så
anser den naturliga människan inte det
för något ont, att hon öser ut ur sin
mun allt vad munhålan ger efter. Ingalunda
känner hon ändå några
samvetsförebråelser efteråt.
Först i det väckta tillståndet 19 börjar
människan känna uppblåsthetens fel.
Men fast detta uppblåsthetens fel blir
henne till stor plåga, då hjärtat stiger
upp i bröstet och vill tränga sig ut, kan
hon inte själv bota hjärtats svullnader.
Men om hjärtats uppblåsthet blir henne
till plåga, så önskar hon och strävar att
bli befriad från frestelserna, de onda
tankarna, som ett uppblåst hjärta för
med sig. Det är detta som utgör den stora
skillnaden mellan en väckt och en sorglös
människa, att den sorglösa människans
samvete anklagar henne aldrig,
hur hårt och uppblåst hjärtat än vore,
men den väckta människans samvete
anklagar ständigt henne därför, att det
inte står rätt till med hjärtat. Samvetet
anklagar henne för hjärtats hårdhet,
ondska, uppblåsthet, och därför känner
en väckt människa, att om Frälsaren inte
hade kommit till världen, skulle alla
människor ha gått förlorade. Och då en
botfärdig själ råkar i nöd för sitt hjärta,
som ibland känns kallt, ibland hårt och
ibland uppblåst, då känns Frälsaren ännu
vara långt borta, fast han är nära. Han är
så hög, fast han är så låg. Han är så helig,
att en syndare inte vågar nalkas honom.