1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 32 3 SÖNDAGEN EFTER PÅSK
andliga nöd.
Vi talar här särskilt till de väckta, till
vilka detta Frälsarens ord hör: ”Ni skall
gråta och jämra er”, ty de benådade
själarna har redan funnit sin Frälsare. De
har inte så stor nöd. De kan redan själva
flyga. Men de väckta, eller de lärjungar,
som har fått en stor andlig sorg, vilkas
Frälsare är död, fast han lever, vilkas
tankar grumlas genom otro och tvivel, de
behöver vägledning och förklaring. Varför
har de gripits av den svåra andliga
sorgen? Självklart därför, att de är utan
Frälsare. Jesus, eller den Frälsaren är död
på vilken de i sorglöshetens tillstånd på
fel sätt förtröstade. De höll honom för en
jordisk Frälsare, då de hade största
omsorgen om buken.
Men nu, när de har fått större omsorg
om själens frälsning, tvivlar de på, om
någon Frälsare finns. Och skulle han finnas,
så tror de inte att han kan, förmår
eller vill hjälpa dem. De tror nämligen,
att Frälsaren inte bryr sig om så stora
syndare som de är. Egenrättfärdigheten
hos dem är så stor, att de ibland försöker
med egen bättring, ibland med ånger och
tårar förtjäna nåden. De skulle först vilja
bli änglar och sedan komma till Frälsaren.
De blygs att komma till Jesus sådana
som de är.
Världen gläds, då dessa lärjungar
gråter och jämrar sig. Världsträlarna förstår
inte varav denna sorg kommer över
Jesu lärjungar. Somliga tror, att de låtsas
vara bedrövade. Somliga bespottar de bedrövade
lärjungarnas tårar och säger:
”Nog är du from. Är också du en kristen?”
Om en bedrövad lärjunge öppnade sin
mun och sade några ord till de sorglösa
166
människorna till varning, för att de bättre
skulle ta vara på nådatiden, så vredgas
världsmänniskan genast och säger: ”Gå
du nu ensam till himlen och låt oss i fred
gå till helvetet!” Så dristig är världsmänniskan
att bespotta Jesu bedrövade
lärjungar, att hon riktigt utmanar fienden
såsom judarna som ropade: ”Låt hans
blod komma över oss och våra barn!” Nog
skall de bedrövades tårar en gång börja
bränna deras samveten, då det börjar
gnaga på deras samveten, hur de har levt.
Andra betraktelsen. Hur lärjungarnas
sorg skall vändas i glädje. Vi har i
förra delen betraktat, varav sorgen kommer
över lärjungarna och visat, att den
kommer av Jesu död. Frälsaren är nämligen
död i deras hjärtan. Åtminstone
känner de inte, att han lever där, förrän
otron tas bort genom någon märklig
bevisning, varmed de övertygas om att
Frälsaren ännu lever och att han verkligen
är uppstånden från de döda. Denna
Frälsarens uppståndelse sker kraftigt i
somliga människors hjärtan. En ängel
kommer från himlen och bortvältrar
stenen från gravens dörr.
Ty när Frälsaren för syndens skull har
dött i människohjärtat, kommer dygdens
företrädare Josef och Nikodemus och begraver
hans kropp och lägger ytterligare
dygdens täcke över graven. Då nämligen
Jesu sorgsna lärjunge gråter och jämrar
sig över Jesu död, kommer därtill dygdens
tankar och säger: ”Du har ännu inte gjort
bättring. Hur kan du komma till Frälsaren
så dålig och oren? Du är ännu inte värdig
att få nåd. Du måste först bättra ditt
leverne.” Så börjar nu Josef och Nikodemus,
det vill säga, dygdens tankar,