1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 32
3 SÖNDAGEN EFTER PÅSK
lösa2 rika genom falska affärer. Och
somliga har han gjort fattiga genom
dryckenskap, grannlåt och lättja. Om
rikedom inte duger till salighetsgrund,
duger inte heller timlig fattigdom till
salighetsgrund, utan både rika och fattiga
måste slingra sig i helvetet om inte sann
ånger och bättring sker.
Om rikedom duger åt somliga till
salighetsgrund och fattigdom åt somliga,
så duger säkert även dygden åt somliga
till salighetsgrund, och död tro eller
stulen nåd åt somliga. Men om världens
rika inte har sorg över något annat än
ägodelar, och om världens fattiga inte har
någon annan sorg än den som gäller
buken, så har ingalunda de dygdiga heller
den sorg som är efter Guds sinne. Ty
deras dygd är till hinder för dem, så att de
inte kan känna syndasorg eller ånger. Vad
skulle de sörja, som har så mycket rättfärdighet
och dygd av sig själva, att de
inte behöver tigga om nåd. Nog säger de
ändå med munnen att de inte förtröstar
sig på sin dygd. Men likväl förtröstar de
sig därpå, då de inte har några synder som
de skulle ångra. Säkert ser något3 löften och tror, att de botfärdigas tårar och
suckar är en besynnerlig vidskepelse. Men
svordom, slagsmål och dryckenskap utgör
enligt deras mening kristendomens
kännetecken. I deras tycke är det inte
underligt, att draktårar rinner från deras
egna ögon, då brännvinet stiger åt huvudet.
Men de anser det besynnerligt, när
de ser en kristen gråta och sucka. Det
förvånar dem, att inte alla människor är
som nådetjuvarna, ivriga efter världen,
fyllhundar och horor
öga om
människan är ångerfull och bedrövad.
Men varav sorgen kommer, vet inte
världsbarnen. De anser den vara fåfäng
och onödig. Likaså tror nådetjuvarna, när
de ser att någon människa är bedrövad, att
det är en besynnerlig vidskepelse. De
som lever av tjuvnad behöver aldrig vara
bedrövade. Inte behöver de vara i rätt
ånger, vilka redan i moderlivet har gjort
bot. De tror, att de redan för länge sedan
har gjort bot och bättring, men de vet
ändå inte, när den rätta ångern skulle ha
skett. Likväl tillägnar de sig Guds nåde-
4 .
Likväl är Gud sannfärdig i sitt ord, då
han säger, att de ångrandes sorg vänds i
glädje. Om världens glädje slutligen vänds
i sorg, så har redan många botfärdiga
själar fått erfara den sanningen, att den
sorg som är efter Guds sinne slutligen
skall vändas i glädje, nämligen när en
bedrövad och botfärdig själ får den saliga
förvissningen, att alla hennes synder är
förlåtna genom den försoning som har
skett i Jesu död. Och vi hoppas att alla de
själar, som ännu är bedrövade, skall få
samma förvissning, att deras förra oförrätter
är förlåtna. Fast fienden vill hindra
somliga att komma till Frälsaren, då han
genom egenrättfärdigheten inger ovärdighet
och tvivel i deras hjärtan, för att de
inte skulle tro, att Frälsarens nåd är ännu
större än människans synder. Vi vet nämligen,
att fienden inte vill unna, att en
enda själ blir frälst genom Frälsarens nåd.
Men genom dygd och egen bättring skulle
han nog låta dem försöka, likaså genom
död tro. Ty fienden vet väl, att varken
dygden, den egna bättringen eller den
döda tron skadar honom, då de botfärdiga
själarna ändå inte får samvetsfrid, hur de
än skulle med egen bättring och dygd
163