1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 31 2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1849
från Sinai berg till Golgata kulle, där de
får vila litet och betrakta, hur den Gode
Herden i den stora striden ger sitt liv för
fåren. På Golgata kulle stänks några
droppar försoningsblod på fåren. Och
vargen som fruktar Guds Lamms blod,
törs inte röra fåren, så länge de vilar på
Golgata. Ty det slaktade Guds Lamms
blod är ett dödande gift för vargen. Om
detta blod fastnar i tänderna, blir vargens
tänder slöa och faller ur hans mun. Om
Guds Lamms blod skulle komma i
vargens tarmar, så skulle det bränna hans
inälvor. Bara lukten av Guds Lamms
blod får honom att tjuta.
Samma natur har även vargungarna.
De tjuter ömkligt om de känner lukten av
fåren, som är bestänkta med Guds Lamms
blod. Vargen är vred inte endast på Herden
utan även på hundarna, som Herden
har sänt att driva ihop fåren. Men vargen
är inte vred på de stumma hundarna som
inte skäller på någon. Men på de hundar,
som är flitiga att skälla, är alla vargungar
mycket arga, ty tack vare dessa hundar
måste den hungriga vargen vara utan kött.
Den svältande vargen får inget tillfälle att
riva och sarga fåren så länge fårhunden
driver de vilsefarna fåren tillbaka till
Herden. Då den svältande vargen inte får
tillfälle att sarga fåren, måste den äta blott
getakött. Getaherdar själva sover medan
gethjorden är skingrad. Getternas herdar
ids inte valla sin hjord, utan låter getterna
löpa omkring på fjällen. Endast vid
mjölkningstiden går de med getskällan
och ropar, och då svarar getterna med
bräkande och släpper sin mjölk, när
herden ger dem djävlaträck och annat
skräp 15 . Men om getternas herde började
160
tukta dem, skulle getterna stångas. Men
ingalunda ger getternas herde sitt liv för
getterna. Inte börjar han besvära sig för
deras skull, inte bryr han sig heller
mycket om dem, fast han äter flytande
djävlaträck 16 med dem och ligger med
dem i dyngan 17 . Därför hatar inte vargen
honom.
Men alla vargungar är mycket arga
på Fåraherden som med sina hundar
håller ihop fåren. De skulle riva honom i
stycken om de hade fått den makten. Men
vårt hopp och vår förtröstan till Gud är,
att den store Israels Herde, som har gett
sitt liv för fåren, bevarar sina får för den
rovgiriga vargens tänder. Han tar de
svaga, bävande lammen i sin famn och
häller varm mjölk och honungsdroppar i
deras mun. Dem som vargarna har sårat
eller getterna tryckt ned i gyttjan lyfter
den Gode Herden upp och bär in dem i
fårkätten. Borttappade får av Israels hus
söker han upp och hämtar tillbaka de
vilsegångna. I deras sår som den andliga
vargen har rivit och sargat, gjuter han
olja, så att de blir helade.
De få får, som den store Israels Herde
har funnit och burit i sin famn, borde nu
börja bära ull, då den store Israels Herde
har givit sitt liv för dem, så att han inte
skall behöva anklaga dem på domedagen,
att han inte fått skydd 18 av dem, medan
han var naken. Av getaragg blir det inte
något skydd för Herden. Och den mjölk
man får av getter, duger endast åt getaherdar.
Nu borde de får, som den store
Israels Herde har räddat från vargens
tänder, börja bära ull, ty hittills har de inte
burit mycket ull. Somliga vill inte heller
bli av med sin grannlåt 19 . De skyddar sig