1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 31
2 SÖNDAGEN EFTER PÅSK 1849
Nu borde vi se, hur den lejde herden
gör, när han ser vargen komma. Frälsaren
säger, att den lejde herden flyr, när han
ser vargen komma. Det är klart, att en
sådan herde som vallar endast för lönens
skull, inte ids skydda fåren, ty han fruktar,
att vargen biter honom, om han börjar
strida med vargen och skydda fåren. Och
vad gör väl fienden annat än biter herden,
då han inte får riva fåren.
Dessvärre är somliga herdar så blinda,
att de inte ser, hur vargen river fåren. Då
nämligen den onde har förvänt deras syn,
så blir getterna får och fåren vargar i deras
ögon. Hur kan sådana herdar strida för
fåren, som själva är rovgiriga vargar?
Varje gång ett får kommer, säger de: ”Se,
där kommer vargen.” Men Frälsaren talar
inte här om dem som hatar fåren, utan han
talar om dem, som är så fega, att de inte
vågar strida med ulven, fast de ser, hur
ulven river och sargar fåren. Det är också
sant, att den herde som vill bevara fåren
för vargens tänder får inte älska sitt liv. Ty
vargens ögon vaktar på honom, och om
vargen inte får riva fåren så tjuter han.
Men det är vårt hopp, att den gode Herden
som har gett sitt liv för fåren, skall beskydda
de få får som finns här, för
vargens tänder, och att de vargungar, som
här lurar på får och herde, slutligen får
bita på sina egna tänder och evigt tjuta i
mörkrets håla.
Andra betraktelsen visar, hur den
gode Herden ger sitt liv för fåren. Den
andliga vargen har alltid hatat dem som
har velat beskydda fåren. Men särskilt
arg var han på den gode Herden, som gav
sitt liv för fåren. Men i detta fasansfulla9 den andliga vargen
krig blev vargens tänder så förslöade, att
10 inte längre kan riva
de får som har smakat det slaktade Guds
Lamms blod och genom detta blod fått
kraft att strida mot vargar.
Frälsaren uppenbarar själv varför
den gode Herden ger sitt liv för fåren.
Han säger nämligen, att fåren är hans
egna och hans egna 11 känner honom.
Mellan den gode Herden och fåren råder
en sådan kärlek, att fåren följer Herden
och känner hans röst. Och fåren känner
även varandra på rösten12 och lukten.
Men alla får är inte så lydiga, att de
genast skulle komma till Herden. Somliga
får är högmodiga13 och sliter sig lös
och far till skogs. Därför sänder Herden
sina hundar att driva de vilsegångna
fåren till hjorden. En herde som har
många får klarar sig inte utan hundar.
Även det har stor betydelse, hur hundarna
är tränade. Somliga hundar skäller på
måfå mitt i hjorden. De förskingrar mer
än de församlar. Somliga går framför
hjorden och skäller där. Somliga är stumma
hundar och skäller inte på någon.
Men bästa fårhunden är den som går efter
fåren och skäller. Naturligtvis släpper
Herren in honom. När hunden börjar
gnälla i farstun och skrapa på dörren,
säger husbonden: ”Släpp in hunden!”
När getterna kommer för att stjäla fårens
mat, sänder husbonden honom att jaga
bort getterna, och getterna bräker ömkligt,
om hunden biter dem i rumpan. 14
Men om hunden börjar bita fåren, så
filar man hans tänder. Hundarna driver
fåren från högmodets höjder ned i ödmjukhetens
dal. Om fåren klättrar från
saktmodets fält upp på Sinai berg, sänder
husbonden sina hundar att driva fåren
159