1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

Nr 1
Kära bröder! Medan vi sådant
veta, nämligen tiden, att nu
är det tid att uppstå från
sömnen, ty vår salighet är nu närmare
än då vi trodde 1 . Natten är framfaren
och dagen är kommen. Därför låt oss
bortkasta mörkrets gärningar och ikläda
oss ljusets vapen. Rom. 13: 11 - 12
Den helige Paulus skriver så till de
kristna, då han såg att de började bli
sömniga. Och även vi har anledning att
uppmana dem vid kyrkoårets början, att
stå upp ur sömnen, eftersom en synbar
sömn med våld vill tränga sig på dem.
Många väckta människor skulle nog
vara redo att dö efter det första nådetecknet,
om de strax fick lämna världen, när
Frälsaren har kommit i hjärtat och de
känner sig vara Guds barn. Men då döden
inte strax hämtar Guds barn så länge
bröllopsdagarna varar, uppstår mångahanda
frestelser på livets väg, och därtill
anfäktas de av tvivel, så att en väckt och
till Kanaans utlovade land vandrande själ
ofta måste tvivla på sitt tillstånd, och hur
han till slut skall komma fram till
himmelriket, då så många vägskäl och
fiender möter honom under färden. Han
måste ofta sitta på vägen och sucka, hur
lång och besvärlig blev inte denna vandring!
Till slut kommer andlig fattigdom
och ljumhet 2 över honom, och i det tillståndet
vill många vandringsmän somna.
Men Paulus, som såg detta farliga
tillstånd 3 , vill nu uppväcka de kristna ur
ljumhet och andlig sömnighet, då han
säger: Nu är det tid att stå upp ur
sömnen, ty vår salighet 4 är nu närmare
än då vi trodde 5 . Han vill med dessa ord
1 SÖNDAGEN I ADVENT 1853
11
tillkännage, att vår salighet då var fjärran,
när vi trodde. I det sorglösa tillståndet
6 tror nämligen alla, att de blir
saliga. I det sorglösa tillståndet 7 tvivlar
ingen om sin salighet, även om somliga
säger, att de redan för länge sedan har
kommit i tvivel. Men det har inte varit ett
sådant tvivel som de väckta nu under
mörkrets tid har. Det har endast varit
något slags inbillning eller förmodan, att
det är ovisst hur det slutligen skall gå
med själen, när döden kommer. Men de
flesta har under sorglöshetens tid inte
alls haft något tvivel om sin salighet,
utan de har trott, att alla blir saliga oavsett
hur de lever. Man har endast varit
tveksam om deras salighet, som har
begått mened. Sålunda har apostelns
mening varit, att vi i det sorglösa tillståndet
trodde vår salighet vara alldeles
nära, fast den var fjärran. Men nu säger
han, att vår salighet är närmare än då vi
trodde. I det sorglösa tillståndet trodde
vi, att saligheten var alldeles nära, fast
den var fjärran. Men nu, när tvivel kommer
över oss, och vi knappast orkar tro att vi
blir saliga, nu är saligheten närmare än
då vi trodde. Då trodde vi, att knappast
någon blir förtappad.
Om de väckta inte kommer ihåg,
hurudan tro de har haft i det sorglösa
tillståndet, så bör de fråga de sorglösa,
hurudan tro de har. De vågar nog säga 8 ,
att alla skall komma till samma ställe.
Inte har Gud skapat människor för att han
skulle bränna dem i helvetet. Nog hör
man av dessa ord, hurudan tro man har
haft i det sorglösa tillståndet. Det har varit
en sådan tro, att det inte är många själar
som skall gå förlorade. Då har vi alltså