1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 21 2 SÖNDAGEN I FASTAN 1849
troende själar, som är Abrahams och
Israels barn efter löftet, men valparna är
hedningar, som inte har stor kunskap
om kristendomen, men de har liksom
den kananeiska kvinnan stor ovärdighetskänsla,
och de ropar ständigt efter
Frälsaren. De har även en stark tro, tillit
och förvissning därom, att Frälsaren
inte kan låta bli att hjälpa dem, när de är
i nöd, av hur låg och hednisk härkomst
de än må vara, och som känner sig så
ovärdiga, att de inte är bättre än hundar
i förhållande till Israels barn. Denna
hedniska kvinna hade blott genom ryktet
börjat tro på Frälsaren, ty hon hade
inte ringaste kunskap i Bibeln utan endast
vad hon hört av sina grannar, Israels
barn. Denna kvinna utgör för oss ett
exempel på, att hedningarna ofta har en
starkare tro än de skriftlärda, som litar
på sin kunskap i huvudet, fast hjärtat är
oförändrat och oberört.
3. Vi skall nu betrakta, hur nådevalparna
slåss om smulorna. Dessvärre
händer det ofta, att valparna börjar slåss
om en smula, som husfadern kastar åt
dem. Att slåss är alls inte lämpligt, ty de
valpar som är ivriga att slåss mister ofta
den biten eller smulan, varom kampen
uppstod. De skadar sig inte blott därigenom,
att husfadern med ris måste aga
valparna, som så slåss sinsemellan och
samtidigt trampar barnen och stöter omkull
matkärl, utan även så, att Jatunis
blodhundar då får tillfälle att röva och
stjäla den matbit som husfadern hade
gett åt valparna. Om nådevalparna inte
hade avund och högmod, var envar nöjd
med den matbit husfadern gav honom.
Men avunden verkar så mycket, att nådevalparna
börjar slåss, och då vinner
105
Jatunis blodhundar. Jatunis blodhundar
säger så: ”Nog slår man oss med käppen
för slagsmålets skull, men de där
nådevalparna slåss ju också sinsemellan,
fast de är så små.” Ve er, ni nådevalpar
om ni inte kan låta bli att bråka
och slåss. Då ni inte har någon som håller
styr på er, överfaller Jatunis blodhundar
er, sliter er i stycken och rövar
de smulor ni fick från Herrens bord.
Visst har ni sett, hur en valp ger sig, då
en stor blodhund 9 anfaller honom. Men
om alla valparna enigt skulle anfalla en
stor blodhund, så kunde de kanske rädda
sitt liv. Men om de börjar slåss sinsemellan,
blandar sig Jatunis blodhundar i
slagsmålet, och som hundarnas sed är,
kastar sig alla över den som ligger under,
vare sig den är skyldig eller inte. En
biter den vid huvudet och en annan vid
svansen. Därför säger jag er på förhand,
ni nådevalpar: Om ni inte är sams, kommer
Jatunis blodhundar och gör slut på
er. Kom alltid ihåg, vad Frälsaren sade
till sina lärjungar innan han lämnade
dem: ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall
älska varandra!”
4. Vi skall till slut betrakta, hur nådevalparna
saknar den som har matat dem.
Men denna sak är så känslig, att det inte
är lätt att nämna den. Att valparna saknar
den som matat dem, ser man därav,
att de sitter på backen, väntar och ser dit
deras försörjare gick, och saknar och
sörjer med gripande röst. Men säkert
hör den himmelske Fadern deras röst
och mättar deras själar, när de blir hungriga.
Vem annan än den himmelske Herren
Jesus som hör alla fattigas, eländigas
och betrycktas suckar, har hittills
uppehållit deras själar? Vart annorstädes