1. Nya Evangeliepostillan av Lars Levi Laestadius ... - laestadiustexter

N:o 21 2 SÖNDAGEN I FASTAN 1849
hedniska kvinna så mycket förstånd, att
hon insåg att det var ett hårt ord till henne.
Och hade hennes tro varit svagare,
skulle hon säkert ha slutat be, då hon
liknades vid en valp. Men hennes tro
var så stark, att hon inte upphörde att
be, fast Frälsaren kallade henne med öknamnet
hund. Hon erkände sig vara en
valp. Hon kände i sitt hjärta, att hon inte
var bättre än en hund i förhållande till
dem som hade fått barnarätt. Då en
botfärdig själ har stor ödmjukhet och så
stor ovärdighet, att hon inte anser sig
vara bättre än en hund i jämförelse med
Guds barn, då har en sådan botfärdig
själ blivit en nådevalp, som sitter under
bordet och vaktar och väntar, att någon
liten bit eller nådesmula skall falla ned
från bordet. Även om det bara var den
minsta smula, nog tar valpen den. Inte
är en hungrig valp så kräsen som de stora,
feta och glupska hundar som nappar
smörlimpan från bordet och slukar nåden
som ulvar, fast de inte är hungriga.
2. Nu bör vi lyssna till, hur nådevalparna
gnäller. Då de är riktigt hungriga
och känner i nosen den goda lukten
av den välsmakande maten på Herrens
bord, blir nådevalparna otåliga och börjar
gnälla. Och detta gnällande betyder,
att de är mycket hungriga och längtar
ivrigt efter mat. Till en början har de tålamod
en liten stund och ligger stilla under
bordet, men till slut blir de otåliga
och börjar gnälla av stor hunger. När nu
nådevalparna gnäller, säger Herren
först: ”Tig och vänta tills barnen har
ätit. Det är otillbörligt att ta maten ifrån
barnen och kasta den åt valparna.” Men
nådevalparna gnäller likväl och tigger
och slickar sin Herres händer och lägger
104
huvudet på sin Herres knä, och om de
kunde tala, skulle de säkert säga:
”Valparna äter av de smulor som faller
ned från Herrens bord.”
Anledningen till, att Herren inte ger
så mycket mat åt nådevalparna, är den,
att de hundar som äter alltför mycket,
blir lata att skälla och duger därför inte
till fårhundar. Nog skulle alla nådevalpar
äta så mycket som ryms i buken, om
de fick det, men gammal erfarenhet visar,
att hundar som lever i överflöd och
blir väl uppfödda, inte är så flitiga att
skälla som de som får svälta lite. Och
hundar som lever av att stjäla nåd skäller
inte alls, inte heller följer de herden
till skogen, utan spejar endast efter sådana
ställen, där de skulle få tillfälle att
stjäla. Och de av ulven dödade kropparna
slukar tjuvhundarna glupskt 8 . De biter
dessutom levande lamm i skogen,
vilka har blivit efter hjorden eller sjunkit
i myren, eller på annat sätt felat, eller
blivit lemmalytta. Nog skall nådevalparna
få äta smulor som faller ned från
Herrens bord, om de är tåliga och väntar
tills barnen har fått sin del, ty Frälsaren
säger: ”Det är otillbörligt att ta bröd
ifrån barnen och kasta det åt valparna.”
Och alla hedningar, som ännu inte fått
Guds barnarätt, är valpar, och åt dessa
valpar ges smulor, om de blott kände sig
som valpar. Men somliga är fräcka valpar,
som inte alls nöjer sig med smulor,
utan hoppar upp på bordet och vill själva
äta barnens mat. Till sådana fräcka
hundar säger husfadern: ”Vet hut och
vänta tills ni får, ty det är inte tillbörligt
att ta barnens bröd och kasta det åt valparna.”
Och härmed förstås i detta ställe
nåden som Gud lovat åt botfärdiga och