Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.03 Sida 89
dem som drev på för facklig organisering vid de
svenska företagen i Sydafrika:
– Vi krävde att de svarta arbetarna skulle
behandlas som alla andra. Ganska snart
kände vi att det största motståndet mot förändringar
inte kom från ledningarna i de
svenska företagen, utan från de vita arbetsledarna
på golvet. Det var mycket svårare att
komma åt och att bryta ner den barriären.
Företagsledningen visste inte vad som hände
på golvet, det kunde vara en vit förman som
hade en »svart bok«, där han favoriserade
och satte sina egna löner.
– Det vi lärde oss av arbetet i Sydafrika är
hur oerhört viktigt det är att lära känna och
förstå kulturen i olika sammanhang. När jag
ser Sydafrika idag så är det som bekymrar
mig mest att de »svarta blivit så svarta«, folk
sparkas från – eller får inte jobb - för att de
inte är svarta. Den styrka de kunde ha fått,
går de miste om på grund av den här splittringen.
Göran Johansson är fortfarande engagerad i
Sydafrikas utveckling, nu genom ett projekt för
näringslivsutveckling i Nelson Mandela Bay, som
förr kallades Port Elizabeth.
Ingen splittring
Metalls motstånd mot sanktioner påverkade inte
LO. Sanktioner diskuterades sällan inom LO.
Man försökte inte ändra Metalls ståndpunkt.
Men de förbund som förutom Metall hade mest
kontakter med sydafrikanska fack, Gruv och
Kommunal, stod på Metalls motsatta sida och
stödde sanktioner. Anders Stendalen som var
Gruv:s ordförande fick andra råd än Metall:
– Den vägledning jag fick av våra kamrater i
Sydafrika var mycket viktig för mig. Vi insåg
att det var ett effektivt vapen i kampen mot
apartheid att vägra företag att göra nyinvesteringar.
Det var väl en del som tyckte det
var en militant hållning, men vi stod för vår
linje. Mandela hade också sagt att man inte
skruvar av plattan just innan vattnet ska
koka.
Johan Peanberg som var internationell sekreterare
på Kommunal, menar att även om inte sanktionsfrågan
splittrade fackföreningsrörelsen så
skadade den dess anseende som antiapartheidkraft.
Kommunal var för sanktioner och bojkotter:
– Metalls avvikande röst blev så tongivande
inom fackföreningsrörelsen därför att
exportindustrin är ledande. Men från att
tidigare ha haft en gemensam syn förlorade
vi som var positiva till sanktioner inflytande
och fackföreningsrörelsen anslöt sig till en
mjukare linje.
– Men efter hand ändrades opinionen och
synen på sanktioner och bojkotter blev tuffare
igen. Det hände saker i Sydafrika, plus att
det kom in ungdomar med allt bättre utbildning
och insikter på arbetsplatserna.
Kommunal valde att vara aktiva på egen hand.
– Vi jobbade lokalt och i nordiskt
<strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong> 89