Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.03 Sida 79
de skulle dra sig ur växte. LO/TCO hade innan
resan till Sydafrika bjudit in företagsledningarna
för att höra hur de såg på att stödja facklig organisering
på sina företag
Företagen var diplomatiska och höll i princip
med men sa att de inte kunde avvika från mönstret
inne i Sydafrika.
Efter resan tog facket upp förhandlingar med
Atlas Copco, Alfa Laval, ASEA, Electrolux, Sandvik
och SKF. Facken hade med sig en lista hem på
åtgärder. Erik Karlsson var biträdande internationell
sekreterare på LO 1975:
– Vi kunde inte se att svenska
företag som accepterade fackliga
organisationer i Sverige
och på andra ställen inte skulle
göra det i Sydafrika.
– De tyckte det var onödigt,
deras anställda hade det så
bra. Jag minns särskilt att ASEA framhärdade
i att deras svarta arbetare hade det så bra.
– Men företagen var heller inte fientliga.
Hans Werthén var smidig och full i fan, han
var mer resonabel än t ex Tom Wachtmeister
på Atlas Copco.
– Vi hade många träffar med företagen,
men vi kom egentligen inte fram till något.
Det var bara SKF i Uitenhage som hade erkänt en
svart fackförening – eller Samordningskommitté
som det kallades (Liaison Committé) och LO
beslutade att omedelbart ge stöd för facklig organisering
vid de svenska företagen genom metallfacket
MAWU.
»Det var bara SKF i
Uitenhage som hade
erkänt en svart fackförening.«
Från intryck till stöd
Intrycken från Sydafrika skulle efter resan
omvandlas till konkret samarbete. Kristina Persson,
nuvarande vice ordförande i Riksbanken och
då folkhögskolelärare, fick uppdraget.
– Jag var där i 6 veckor 1976 och jobbade
oerhört intensivt med att kartlägga den fackliga
verksamheten och organisationerna. Jag
träffade både dem som verkade öppet och
andra. Det var inte förbjudet att organisera,
utan det var först när facket började syssla
med politisk verksamhet som medlemmar
riskerade att arresteras och fängslas.
– Men, apartheidregimen var
också känslig för hoten från omvärlden
om bojkotter och sanktioner.
Den kunde inte bete sig hur som
helst. Att strypa en legalt arbetande
fackföreningsrörelse skulle dra på sig
det internationella samfundets missnöje. Det
gav facket ett visst utrymme som det förstod
att utnyttja.
Den nya fackföreningsrörelsen hade ännu inte
mycket kontakter utomlands och Kristina Persson
och den svenska fackföreningsrörelsen var
pionjärer. Det var överhuvudtaget ovanligt med
utlänningar i Sydafrika och säkerhetspolisen var
intresserad.
– Jag reste ensam runt – till Johannesburg,
Kapstaden, Port Elisabeth, Durban. När jag
kom till Durban väntade Alec Erwin från
metall på flygplatsen.
– »Kristina, you are not alone« sa Alec.
<strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong> 79