Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.03 Sida 57
medlemsförbund Metall, som organiserade arbetarna
på ASEA i Västerås. För metallarbetarna
handlade det om 300 arbetstillfällen under tre år.
Regeringen ville inte lägga sig i. Handelsminister
Gunnar Langes position var att man skulle
bedriva opposition mot Sydafrikas och Portugals
politik på andra sätt än genom handelskrig med
enskilda länder. Inte heller Olof Palme och den
socialdemokratiska partiledningen var beredd att
ställa sig bakom ekonomiska sanktioner vid den
här tidpunkten.
Det socialdemokratiska partiet var splittrat
ända in i riksdagen. Vid ett socialdemokratiskt
möte i Stockholm vintern 1969 antogs enhälligt
en resolution som gick emot partiledningens
position. Initiativet hade tagits av riksdagsmannen
Oskar Lindqvist.
ASEA drog sig så småningom ur projektet hösten
1969 sedan riksdagen antagit FN:s lag om
sanktioner mot Rhodesia. Med hjälp av den skulle
regeringen ha kunnat stoppa ASEA. Nu prövades
det aldrig eftersom företaget själv hoppade av
projektet.
60-talsröster minns:
Det var radikala tonåringar, i ungdomsorganisationer
och på studentorter som Uppsala, Lund
och Göteborg som under 60-talet var kärnan i
solidaritetsarbetet.
De var opinionsbildare och de hade kontakt
med flyktingar och studenter som kom till Sverige.
En av dem som tidigt engagerade sig i solidaritetsarbetet
för södra Afrika var Birgitta Dahl.
Hon blev senare minister i flera socialdemokratiska
regeringar och också talman innan hon
pensionerades. Hon studerade och arbetade i
Uppsala:
– Det var en väldigt spännande brygd som
kokade där i slutet av 50-talet och 60-talet.
Det var radikala studentföreningar i
Uppsala, som Laboremus, Verdandi, SHS,
Studenternas Helnykterhetssällskap och
några till. Vänsterrörelsen var stark, vi slog
också för enprocentsmålet i biståndet och
för jämställdhet, före alla andra. Jag träffade
min man Enn Kokk på ett möte mellan ett
antal studentföreningar som skulle organisera
bojkott mot sydafrikanska varor för 45 år
sedan. Han var ordförande i Laboremus och
jag i Studenternas Helnykterhetssällskap.
Birgitta Dahl drev särskilt stödet till befrielserörelserna
i de portugisiska kolonierna; Guinea-
Bissau, Angola och Moçambique.
– Vi fick tidigt kontakt med befrielserörelserna
och hjälpte dem att få komma till Sverige
och tala på offentliga möten. Så träffade
jag också tidigt Amílcar Cabral, befrielserörelsen
PAIGC:s ledare i Guinea Bissau.
– De som kom till Sverige från befrielserörelserna
var inte många, de kom som flyktingar
men de var studenter, ofta med en
halvfärdig utbildning bakom sig som de
behövde fullfölja. Deras länder skulle behöva
deras kompetens när de blev självständiga.
Jag agiterade för att biståndet skulle kunna
användas till att de fick den utbildningen.
<strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong> 57