Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.02 Sida 22
ideologi som väckte stort intresse, inte minst
bland ungdomar.
Andra afrikanska ledare som var viktiga för
Olof Palmes och arbetarrörelsens politik för
södra Afrika var Amílcar Cabral, ledare för Guinea
Bissaus befrielserörelse PAIGC och Eduardo
Mondlane, ledare för befrielserörelsen Frelimo i
Moçambique, som båda mördades, Mondlane
1969 och Cabral 1972. Särskilt uppskattad och
respekterad var Amílcar Cabral som var den
kanske störste befrielseideologen i Afrika under
60-talet.
Lyhörd för de förtryckta
Olof Palmes nära personliga relationer med de
afrikanska ledarna och befrielserörelsernas förgrundsgestalter
spelade en stor roll, både för
honom och för dem. Palme tvekade inte att ge
dem en politisk plattform och genom honom fick
de en röst i det internationella samfundet. Det
kan tyckas självklart idag, men då fanns det en
stor misstänksamhet mot organisationer som
ANC, både inom arbetarrörelsen i Sverige och i
internationella organisationer. Befrielseorganisationerna
förde väpnad kamp och de hade nära
relationer med, och fick stöd från, kommunistiska
länder som Sovjetunionen.
Olof Palmes person och förhållningssätt till de
afrikanska ledarna var omvittnat unikt och uppskattat.
Han lyssnade på dem, deras problem och
förslag, och han ville höra vad de tyckte och tänkte
om de idéer han hade. De var inte vana att bli
bemötta som likar och det väckte respekt, förtroende
och vänskap.
En av de första som kom till Sverige var ledaren
för den sydafrikanska befrielserörelsen ANC,
Oliver Tambo. 1962, bara två år efter den blodiga
massakern i Sharpeville då fredliga svarta
demonstranter sköts ihjäl av apartheids polis
träffade han Olof Palme. Ett år efter Tambos
besök förbjöds både befrielserörelserna ANC och
PAC helt i Sydafrika och Nelson Mandela och
andra ledare dömdes till livstids fängelsestraff.
Oliver Tambo tvingades i landsflykt.
På de förtrycktas
egna villkor
Olof Palme såg också till att det blev möjligt att
stödja befrielserörelserna inte bara i ord utan
också i handling. De behövde politiskt stöd, men
också ekonomiskt stöd, kampen kunde inte föras
utan pengar.
Fram till början av 60-talet samlade många
organisationer in pengar och gav till humanitära
ändamål; mat, kläder, utbildning och liknande.
Statligt bistånd infördes först 1962.
Den politik som riksdagen då beslutade om
hade utformats av en grupp som letts av Olof
Palme. Propositionen – 100:62 – som brukar kallas
»biståndsbibeln« blev den grundsten som Sverige
sen dess har byggt upp allt bistånd på. Det
viktigaste politiska innehållet var att bistånd inte
behövde motiveras med andra skäl än att det är
en moralisk skyldighet att ge bistånd och att syftet
är internationell solidaritet med fattiga och
förtryckta.
Det fanns ett brett stöd i Sverige för att ge
humanitärt bistånd till befrielserörelser som
22 <strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong>