Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.04 Sida 155
tionella presscentrumet låg. Vi berättade vad som
hänt och kontaktade alla som behövde information.
Sen kunde vi inte göra mer och innan allt
detta hade hänt hade jag tänkt fira min födelsedag.
Visst hade jag bjudit några på kalas? Nu var
allt förvirrat.
På vägen hem blev för första gången någonsin i
Sydafrika stoppad av en polis
när jag körde mot rött ljus.
»Förlåt mig, sa jag«och jag
slapp böterna.
Bilbomben hade varit avsedd
för Shellhuset, för att förstöra
byggnaden och göra valet
omöjligt. Senare skulle det
komma fram att det var högerextrema
apartheidanhängare
som rekryterat en man från
Europa att utföra dådet. Han hade kört fram en
bil med en 90 kg dynamitbomb i bagaget. Men
han hittade dåligt i Johannesburg och hade
svängt in en gata för tidigt. Bomben dödade åtta
människor, bland dem flera som förberedde valet
i ANC:s regionala kontor, ett kvarter bort från
Shellhuset. Många skadades, hus förstördes och
bomben lämnade en stor krater i gatan. Dagen
efter bomben sopade vi alla i Shellhuset glassplitter
medan telefonbolag och elbolag lagade ledningar.
Inget skulle få stoppa valet.
När valet inleddes fanns det därför givetvis en
rädsla att något liknande kunde hända igen. Men
det var som om det grova tilltaget var ett
övertramp som hade gått för långt. På valdagen
»På valdagen ringlade
köerna praktiskt taget
fridfullt, många hade med
sig picnic, stämning var
förväntansfull.«
ringlade köerna fridfullt, en del hade till och med
sig picnic och stämningen var förväntansfull.
Inne i kriscentrumet var bilden annorlunda.
Varje litet problem – i hela landet – hamnade hos
oss och skulle lösas av oss. Vår bild var stundtals
att valet var kaotiskt. Vid ett tillfälle under de tre
dagar som valet pågick – det fanns hela tiden en
fråga om hur mycket valet skulle
förlängas med för att alla skulle få
rösta – gick jag utanför huset och
besökte några vallokaler och fick
då en annan bild. Det var precis
som vi hoppats, och kändes nästan
som att gå in i skolmatsalen
hemma i Tyresö.
Under valdagarna tycktes det
som att alla – utom den lilla gruppen
högerextrema vita apartheidanhängarna
som inte ställde upp – verkligen ville
att valet skulle ske.
EFTER VALET VAR ÖVER följde en tid med
intensiva förhandlingar. Det hade varit problem i
Kwa Zulu Natal där vallokaler hade flyttats till
Inkathalokaler. Det hade varit andra problem
med Inkathas klisterremsor som inte fanns på en
del valsedlar. Den oberoende valkommissionen,
IEC, lyckades dock förhandla med ANC och
Inkatha om en uppgörelse som alla kunde godta.
Därmed kunde valet slutföras valet som både fritt
och rättvist och framgångsrikt.
Rösterna kunde börja räknas. Men det var ett
helt annat kapitel.
<strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong> 155