Uppdrag Solidaritet - The Nordic Documentation on the Liberation ...

Afrika.arbetarrörelsen 07-01-22 19.03 Sida 114
fick föra ut ur landet. En summa rand, motsvarade
det belopp som AIC satt in på kontot i Europa,
togs ut av UDF från kontot i Sydafrika.
Ingen överblick
Få personer, varken i Sverige eller i Sydafrika,
hade den totala överblicken över UDF, dess organisationer,
verksamhet och ekonomi. Det var en
säkerhetsfråga, regimen försökte infiltrera organisationer.
Det hade lyckats tidigare och därför
var man mycket försiktiga. På 70-talet hade den
sydafrikanske spionen Craig Williamsson lyckats
nästla sig in i International University Exchange
Fund, IUEF, en organisation som bland annat
fick pengar från Sida och som gav stipendier till
ungdomar inom befrielserörelserna.
En av de få som hade god insyn och överblick
över UDF och alla deras medlemsorganisationer
var Jan Hodann på Palmecentret. Han började
arbete på Palmecentrets föregångare AIC 1988:
– Samarbetet med UDF byggde på att vi
hade förtroende för och litade på varandra.
UDF bestod ju av nya personer som vi inte
kände till sen förut. Många var advokater,
präster – Beyers Naudé och Allan Boesak var
internationellt kända och trovärdiga personer
i kyrkliga sammanhang. Att Boesak
senare på 90-talet så tragiskt och plötsligt
inte längre agerade fläckfritt är bara beklagligt.
Men fram tills det hände var våra mellanhavanden
utan anmärkningar.
Prästen Allan Boesak, var en av UDF:s grundare
och en ofta sedd besökare i Sverige. Boesaks drev
en stiftelse, Foundation for Peace and Justice,
som stöddes av en rad internationella givare,
bland annat av danska kyrkans nödhjälp, den
norska kyrkan och i Sverige av Sida, både direkt
och via Olof Palmes Internationella Centrum.
Stiftelsen stödde olika sociala projekt i de fattiga
kåkstäderna i framför allt Kapprovinsen.
1991 larmade den danska kyrkan de övriga
nordiska givarna då de en tid inte fått tillfredsställande
redovisningar. Danskarna anlitade en
advokatbyrå för att granska projekten. Det mesta
var helt korrekt, men det fanns också en del
oklarheter som gällde lån till anställda i stiftelsen.
Under apartheid var det inte ovanligt att samarbetsorganisationer
också fungerade som »bank« i
liten skala gentemot sina anställda eftersom
systemet diskriminerade svarta och det var svårt
för dem att kunna låna pengar i en vanlig bank. I
Boesaks stiftelse hade anställda fått låna pengar
utan att gamla skulder betalats tillbaka. Danska
kyrkans uppmärksamhet kring Boesak ledde
också till att andra givare, till exempel Coca-Cola
och sångaren Paul Simon som gett bidrag också
började titta närmare på stiftelsen. När Boesak
vägrade komma till Skandinavien och redovisa
en slutrevision nådde informationen biskop Desmond
Tutu som polisanmälde Boesak.
Rättegången som följde tog upp 18 åtalspunkter
och hörde vittnen bland annat från Sverige.
En av dessa punkter var ett bidrag från Sida till
filmproduktion inför valet som istället använts av
Boesaks fru att bygga en studio.
Det framkom bland annat att den revisionsfirma
som Boesak anlitat hade fejkat revisionerna
114 <strong>Uppdrag</strong> <strong>Solidaritet</strong>