Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

ILLUSTRATION DILLEEN MARSH ANDENS
Pedro Ovalles
Jag verkade som heltidsmissionär
i Dominikanska republiken
och hade just förflyttats till ett
nytt område. Enligt ryktet var det
ett område där det var svårt att hitta
personer att undervisa. När jag kom
dit hade vi bara en undersökare.
Han hette Oriviades. Han hade varit i
kyrkan tidigare men eftersom han vara
döv och kommunicerade med hjälp av
teckenspråk hade de tidigare missionärerna
inte kunnat undervisa honom.
En dag bestämd min kamrat och
jag oss för att fasta och be om ett
underverk som gjorde att vi kunde
undervisa Oriviades. Vi bestämde
en tid när vi skulle träffa honom då
en av hans familjemedlemmar var
hemma och kunde översätta eftersom
varken min kamrat eller jag kunde
teckenspråk.
Men när vi kom dit för att träffa
Oriviades var ingen av hans familjemedlemmar
där. När Oriviades gick
iväg för att hämta en stol passade
min kamrat och jag på att be om att
Anden skulle vägleda oss. Innan vi
ens hade slutat be kände jag Andens
starka närvaro.
Oriviades började teckna, men vi
kunde inte förstå honom. Vi bara log
mot honom och tittade på varandra
och försökte komma på vad vi skulle
göra. Vi bestämde oss för att skriva ett
meddelande om en tid när vi kunde
FRÅN MISSIONSFÄLTET
KÄNNETECKEN
komma tillbaka, i hopp om att det
skulle finnas en översättare där då.
Men plötsligt kände vi båda mycket
starkt att vi skulle stanna kvar och
försöka undervisa honom. ”Vi kan
åtminstone försöka — Anden hjälper
oss”, sade jag till min kamrat.
Vi försökte använda teckningar
och enkla handrörelser medan vi höll
lektionen. Så småningom började vi
förstå vad Oriviades tecknade och
kunde teckna till honom som svar.
Han verkade förstå oss helt och hållet.
Vi kände oss manade att bära vårt
vittnesbörd för honom. Vi visade
honom en bild av den första synen
och skrev på en papperslapp: ”Jag vet
att det är sant.”
Med tecken svarade Oriviades
sedan: ”Jag vet att det är sant — Gud
talade om det för mig. Jag bad och vet
att det är sant.”
Min kamrat och jag lämnade
lägenheten med tårar i ögonen. Gud
hade låtit oss vittna om det återställda
evangeliet för den här undersökaren
och den Helige Anden hade fört vårt
budskap till hans hjärta (se 2 Nephi
33:1). Jag lärde mig att vi inte behöver
prata perfekt eller vara vältaliga när
vi delar med oss av evangeliet. Ibland
behöver vi inte säga något alls.
Det är otroligt att något så enkelt
som fasta, bön och tro kan åstadkomma
underverk i vårt liv och för
dem som vi tjänar. ◼
Juni 2011 53
UNGDOMAR