Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

VÄLSIGNAD GENOM
PRÄSTADÖMET
Jag blev medlem i kyrkan som
ensamstående mamma 1996, flera
år efter att min tvillingsyster Theresa
hade döpts. När Theresa döptes sade
en gemensam vän till mig: ”Varför
gick hon med i den kyrkan? De
tvingar sina kvinnor att hålla sig i
bakgrunden.”
Från mitt umgänge med medlemmarna
i kyrkan visste jag att min
vän inte förstod det hela på rätt sätt.
Äktenskapen jag såg bland medlemmarna
i kyrkan var några av de starkaste
och mest jämställda jag någonsin
sett. Jag visste att det bara var männen
i kyrkan som hade prästadömet, men
jag hade en känsla av att de använde
prästadömet till att hjälpa alla.
Den sanningen förstärktes för mig
när jag fick diagnosen bröstcancer
elva år efter mitt dop. När jag hade
fått veta det fick jag en andlig maning
att jag skulle be om en prästadömsvälsignelse,
vilket jag gjorde samma
kväll. I välsignelsen blev jag lovad att
cancern skulle lämna min kropp, att
min kropp skulle botas och att Anden
skulle vägleda mina läkare.
Den välsignelsen var den första av
många under de påföljande tre åren
när jag genomgick behandlingar och
operationer. Det gav mig tro till att
jag skulle botas fysiskt om det var
Herrens vilja eller att det skulle ske
andligt — och att jag skulle få styrka
att hantera min prövning.
Jag upplevde den andra typen av
När jag hade fått veta att jag hade
bröstcancer fick jag en andlig
maning att jag skulle be om en
prästadömsvälsignelse.
helande en kväll efter en operation.
Jag minns att jag vaknade med en
oerhörd smärta. Just då kom följande
tanke till mig: ”Du vet att du kommer
att bli bättre. Du har fått löfte om att
din kropp ska botas. Du vet att du
kommer att klara det här.”
Vid ett annat tillfälle vaknade
jag mitt i natten och var orolig för
framtiden. ”Vad kommer att hända
med mig?” undrade jag. Den ångestfyllda
känslan dröjde sig kvar i några
timmar men det var den enda gången
under min treårskamp som jag kände
en sådan ångest. Friden jag kände
från prästadömsvälsignelserna jag fick
stärkte mig och gjorde att jag kunde
ta mig igenom sådant som jag inte
trodde jag skulle klara av.
Prästadömet fortsatte att stärka mig
under en infektion med hög feber
som kommit efter en operation. En
kväll under den tiden kom min svåger
till sjukhuset och gav mig en välsignelse.
Febern hade stigit hela dagen
men efter välsignelsen gick den stadigt
ner. Jag var förundrad men inte
förvånad.
Jag såg löftet uppfyllas att mina
läkare skulle få vägledning. När jag
vaknade efter en av mina operationer
kom kirurgen in till mig.
”Jag var klar”, förklarade hon, ”men
något sade mig att jag skulle gå djupare,
och jag såg andra problemområden
som jag kunde ta bort. Det var
tur att vi hittade dem.”
Hon är inte medlem i kyrkan men
löftet i välsignelsen jag hade fått i
början hade uppfyllts. Anden hade
väglett henne.
Jag är tacksam för de värdiga prästadömsbärare
i min församling och
familj som har hjälpt mig och använt
prästadömet till att välsigna mitt liv.
Jag är tacksam för deras hustrur som
stöder dem medan de hedrar sitt prästadöme
och använder det till att välsigna
andra. Jag är framför allt tacksam
för att min himmelske Fader har välsignat
oss med sin kraft på jorden, en
kraft som välsignar alla hans barn. ◼
Virginia Gillis, Massachusetts, USA
Juni 2011 39