Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

FOTO ROBERT CASEY
Anonym
Hur jag övervann mitt beroende av pornografi.
Min kamp mot pornografi
började under ungdomsåren
när andra introducerade
olämpligt material och beteende.
Evangeliet var ingen stor del av mitt
liv då. Min familj hade gått till kyrkan
under mina primärår men när jag var
13 eller 14 slutade vi gå helt och hållet.
Därför hade evangeliets lärdomar
inte något inflytande i besluten jag
fattade.
Det slog mig aldrig att jag skulle
berätta för mina föräldrar vad grannarna
och de så kallade vännerna
visade för mig. Jag var för generad
över att behöva prata om det som jag
hade sett och upplevt. Jag hade ingen
aning om hur jag skulle hantera det.
Under flera årtionden förblev mitt
pornografimissbruk en hemlighet.
Evangeliets inflytande
Precis innan jag gick ut high
school inträffade ett till synes litet
underverk, något som fick mitt liv att
ta en ny vändning. Trots avståndet
mellan mina handlingar och evangeliets
normer följde jag en söndag en
stark maning att gå till kyrkan och
betala tionde. När jag kom till kapellet
frågade jag efter personer som jag
kände. Ett av namnen jag gav var den
Unga mäns president jag hade haft
som diakon, sista gången jag kom till
kyrkan. Han verkade nu som biskop i
församlingen.
Denne gode biskop hjälpte mig
komma tillbaka till kyrkan. Jag
bekände mina synder och han arbetade
med mig för att göra upp en
framstegsplan. Jag arbetade på min
omvändelse under flera månader. Jag
avancerade inom prästadömet. Jag
fick ett ämbete. Det gick faktiskt så
bra för mig att jag kallades att verka
som missionär, och under flera år
hade jag beroendet under kontroll.
Fast i ett nät
När jag kom hem från missionen
hade jag inga problem med pornografi.
Jag hade helt enkelt inte
tillgång till det. Men detta förändrades
i slutet av 1990 då Internets
frammarsch började. Av en händelse
råkade jag få se några pornografiska
bilder på nätet och återvände sedan
till pornografiska sidor om och om
igen under de följande månaderna.
Nätet hade fångat in mig.
Jag ville nå ut till någon som
kunde hjälpa mig, men visste inte
riktigt vem — eller hur. Hur skulle jag
kunna prata med mina föräldrar om
det här? Hur skulle jag kunna erkänna
för biskopen att jag inte kunde sluta
med detta omoraliska beteende trots
de stora framsteg jag gjort tidigare?
Jag ville verkligen sluta men skämdes
så över min svaghet att jag inte kunde
berätta om det för någon. Alltså
behöll jag beroendet för mig själv.
Jag talade inte ens om det för
min hustru som jag gifte mig med år
2000. Jag ville berätta för henne om
min kamp medan vi dejtade men jag
var så rädd att hon skulle se ner på
mig, eller ännu värre, vägra att gifta
sig med mig. Alltså ljög jag. Och det
fortsatte jag med i vårt äktenskap. Jag
började smyga för att ingen skulle
komma på mig. Jag gömde bilder på
min dator. När min hustru frågade
mig om vissa internetlänkar sade jag
att jag inte visste vad hon pratade om.
Så är det med missbruk. De skapar
stora lögnare. Jag visste att det skapade
en klyfta i vårt äktenskap och
orsakade henne stor smärta, men
jag vägrade erkänna att jag hade ett
problem. Det som betydde mest för
mig var inte mitt beteende utan hur
människor uppfattade mig.
Mitt dubbelliv — och förlusten av
andlighet till följd därav — gjorde
mig mottaglig för allt allvarligare
synder, även otrohet. Min hustru
hade en stark känsla av att något
var fel och berättade om det för
mig. Mycket ångerfull erkände jag
vad jag hade gjort.
Det var min lägsta punkt, stunden
då jag insåg att jag måste ändra mig.
På andra sidan bordet satt kvinnan jag
älskade. Hon älskade mig. Jag hade
bedragit henne. Jag bestämde mig då
för att göra vad som än krävdes för att
rädda vår relation och vår familj.
Återhämtning
Jag började träffa min biskop
regelbundet för att arbeta på omvändelseprocessen
och kyrkans disciplinära
åtgärder. Han rekommenderade
att jag gick på mötena som hölls
genom återhämtningsprogrammet för
missbrukare som erbjuds av Kyrkans
familjeservice. Jag hade aldrig hört
talas om programmet. Jag fick veta att
gruppen hade kostnadsfria, konfidentiella
möten baserade på anonyma
alkoholisters tolvstegsprogram som
anpassats till kyrkans ram av lärdomar
och principer.
Jag får erkänna att jag under de
första mötena tänkte: ”Jag behöver
Juni 2011 25