Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

More documents

Recommendations

Info

Jag önskar jag kunde säga att det blev lättare för mig att ge välsignelser då, men det kan jag inte. Jag gav välsignelserna, men det var fortfarande svårt att utöva prästadömet. Jag nämnde aldrig mitt obehag för min hustru, men hon märkte min motvilja mot det. Men det här var svåra prövningar och hon visste att hon hade rätt att få hjälp, och jag var den kanal varigenom hon kunde få det. Därför bad I HARMONI MED HANS VILJA ”När vi utövar den obestridliga kraften i Guds prästadöme och när vi värdesätter hans löfte att han hör och besvarar trons bön, så måste vi alltid minnas att tro och prästadömets helande kraft inte kan ge ett resultat som strider mot dens vilja vars prästadöme det är. Uppenbarelsen som anvisar kyrkans äldster att de ska lägga sina händer på de sjuka undervisar om den principen. Herren lovar att ”den som har tro på mig till att bli helad, och inte är bestämd till att dö, skall bli helad” (L&F 42:48; kursivering tillagd).” Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum, ”Hela de sjuka”, Liahona, maj 2010, s. 50. hon om hjälp när hon behövde det. Innan jag gav en välsignelse visste jag vad jag ville välsigna henne med: Mer än något annat ville jag välsigna henne så att hon blev frisk. Och det ville hon också. Men den välsignelsen kom aldrig. Det som kom var en välsignelse i form av tröst. Den tog inte bort prövningen men gjorde den lättare att bära. Efterhand började jag förstå bättre hur prästadömet och prästadömsvälsignelser fungerar. En välsignelse var inte ett redskap för att få vad jag ville utan ett sätt att få behövlig hjälp. Jag lärde mig att lita på Herren och på hans vilja i stället för på vad jag ansåg behövde göras. Jag fick tilltro till att orden som kom till mitt sinne verkligen var vad Gud ville att jag skulle säga. Och fastän det aldrig blev lättare för mig har jag lärt mig att lita på känslorna jag får när jag ger en välsignelse. 18 Liahona När Deborah var klar med sina behandlingar började den svåra fasen av väntan för att se om drogerna hade gjort verkan. Vi njöt av en tid som var fri från läkarbesök, tester och behandlingar. Men i bakhuvudet fanns rädslan att någon del av cancern hade överlevt de giftiga cancerdrogernas våldsamma angrepp och börjat växa igen. Bit för bit bekräftade små, fysiska tecken vår största rädsla: Behandlingarna hade inte lyckats. Läkarna var positiva men vi visste att det bara var en fråga om tid. De sex sista månaderna av Deborahs liv var ofattbart lugna. Efter att ett sista försök hade misslyckats bestämde vi oss för att avbryta behandlingarna och åka hem och glädjas åt den tid som var kvar. En del kanske inte tror på att det var sex underbara månader, men det var den bästa tiden i mitt liv. Under den perioden menade oroliga vänner och släktingar att vi behövde vara mer påstridiga inför Herren i vår kamp att rädda hennes liv. De sade att jag hade prästadömet och att jag skulle använda det till att bota henne. Jag förstod hur de kände, men dessa vänner förstod inte vad det var som hände. Det fanns inget jag hellre ville än att lova Deborah att hon skulle få leva, men de orden kom aldrig medan jag gav henne en välsignelse. Det fanns inte mycket som hon hellre önskade än att bli frisk, men hon kände aldrig att hon skulle be om det. Vi trodde båda på underverk men insåg också vårt begränsade perspektiv angående den här upplevelsen som var en del av en evig plan. Det som hände var ett större underverk. I välsignelserna utlovades aldrig att hon skulle få leva men hon fick en obestridlig försäkran om att det som hände var Guds vilja. Hon fick inte löfte om att bli frisk men fick hjälp att uthärda den svåra tiden. Hon fick inte stanna kvar och uppfostra våra barn med försäkrades om deras eviga band. Hon dog utan större smärta och obehag med familjen vid sin sida. Jag vet att Gud lever och att han har stor omsorg om oss. Han ger oss tröst och hjälp när vi behöver styrka och förståelse. Livet är svårt, men Herren har lovat att hjälpa oss igenom våra prövningar. Ett sätt varigenom den hjälpen kommer är prästadömsvälsignelser. Med den vetskapen kunde min hustru säga: ”Jag har aldrig bett Gud om något som han inte har gett mig.”. ◼
ILLUSTRATIONER ROGER MOTZKUS Jerry Stringam I VÅRT HEM, VÅR FAMILJ Kraften i ett rättfärdigt exempel april 1992 bodde min familj och jag i Provo, Utah, dit vi hade flyttat från Kanada för att jag skulle kunna ta ingenjörsexamen vid Brigham Younguniversitetet. Min son Jase som var 17 år hade blivit vän med en ung kvinna som hette Krista. På lördagskvällen under en generalkonferenshelg kom Jase in i vardagsrummet och frågade om han kunde låna bilen och ta med Krista ut för att köpa en milkshake. Jag gav honom nycklarna och han gick ut i köket för att ringa henne. Jag kunde höra den ena sidan av samtalet som lät ungefär så här: ”Hej Krista, det är jag, Jase. Jag undrar om du vill följa med mig ut och ta en milkshake.” Tystnad. ”Du menar efter prästadömsmötet? Okej, jag ringer dig då. Vi hörs.” Jase lade på luren och kom tillbaka till vardagsrummet. ”Ska du gå ut med henne?” frågade jag. ”Hon sade att hon ville det”, svarade han, ”men hon sade att jag skulle ringa igen när jag kommit hem från prästadömssessionen.” Han såg lite nedslagen ut när han masade sig iväg till sitt rum. Då slog det mig plötsligt. Jag hade växt upp i södra Alberta, nästan 13 mil från stavscentret. Ingen hade förväntat sig att jag eller ens mina föräldrar, som hade ledarpositioner i vår gren, skulle komma till konferenssessionerna, ännu mindre till prästadömssessionen. Nu fanns det någon som räknade med det. Vad skulle jag säga till min missmodige son när han släntrade bort till sitt rum? Jag förstod att mitt beslut skulle bli avgörande för flera år framåt. Jag hävde mig upp från fåtöljen och ropade på Jase och min andre son, en nyordinerad diakon: ”Byt kläder. Vi har tio minuter på oss att ta oss till prästadömssessionen i stavscentret.” Jag skyndade mig på och när jag kom ut ur mitt sovrum var pojkarna redo så vi gick ut till bilen. Jag minns inte talen särskilt väl, men jag minns att vi kände Anden. Det kändes bra att vara på prästadömssessionen med mina söner. När vi kom hem kände sig Jase väl till mods vilket fick mig att må bra. Han ringde till Krista, och de åkte iväg för att ta en milkshake. Under de två årtionden som har gått sedan den dagen har prästadömsbärarna i vår familj inte missat en enda prästadömssession under en generalkonferens. Tack vare att en rättfärdig ung kvinna stod för det hon trodde på fick vår familj en möjlighet att ändra på oss, och vi fortsätter att lyssna på nutida profeters ord och att känna Anden under generalkonferensernas prästadömssession. ◼ Juni 2011 19
Page 1 and 2: JESU KRISTI KYRKA AV SISTA DAGARS H
Page 3 and 4: Liahona, juni 2011 BUDSKAP 4 Budska
Page 5 and 6: JUNI 2011 ÅRGÅNG 135 NUMMER 6 LIA
Page 7 and 8: FOTO ROBERT CASEY fullt tionde i de
Page 9 and 10: FOTOILLUSTRATION WELDEN C. ANDERSEN
Page 11 and 12: Evangeliet kommer först Missionär
Page 13 and 14: Äldste M. Russell Ballard i de tol
Page 15 and 16: KRISTUS I GETSEMANE, AV HEINRICH HO
Page 17 and 18: FOTOILLUSTRATIONER HYUN-GYU LEE, WE
Page 19: ILLUSTRATIONER BRIAN CALL Varje vä
Page 23 and 24: FOTOILLUSTRATION JERRY GARNS inget
Page 25 and 26: ÖVERST: FOTOILLUSTRATION JERRY GAR
Page 27 and 28: FOTO ROBERT CASEY Anonym Hur jag ö
Page 29 and 30: kunde göra allt mycket bättre och
Page 31 and 32: Ett ordspråk lyder: ”Min son, be
Page 33 and 34: följande: ”De moderna samhällen
Page 35 and 36: mångfald av kommunikationsmedel oc
Page 37 and 38: FOTO RICHARD M. ROMNEY Juni 2011 35
Page 39 and 40: varandra. ”Herren säger att vi
Page 41 and 42: VÄLSIGNAD GENOM PRÄSTADÖMET Jag
Page 43 and 44: SKULLE DU VILJA HA EN VÄLSIGNELSE?
Page 45 and 46: om skolan. Hon sade att om jag tog
Page 47 and 48: ”Försaka en bil, försaka allt s
Page 49 and 50: om det. Försök också fundera på
Page 51 and 52: TILL VÄNSTER: FOTOILLUSTRATION MAT
Page 53 and 54: JOSEPH SMITH I LIBERTYFÄNGELSET, A
Page 55 and 56: ILLUSTRATION DILLEEN MARSH ANDENS P
Page 57 and 58: När Ezra, en sextonåring från Sa
Page 59 and 60: Ezra som fått ta över sin pappas
Page 61 and 62: ILLUSTRATIONER STEVE KROPP simma hu
Page 63 and 64: ILLUSTRATIONER ADAM KOFORD Särskil
Page 65 and 66: 1 2 1. Tro på Herren Jesus Kristus
Page 67 and 68: ILLUSTRATIONER BRYAN BEACH Danielle
Page 69 and 70: TILL HÖGER: ILLUSTRATION ADAM KOFO
Page 71 and 72:
om jag slutar gå till kyrkan som p
Page 73 and 74:
5. Tror du att det skulle fungera p
Page 75 and 76:
ILLUSTRATION BETH M. WHITTAKER FÄR
Page 77 and 78:
kan det ta vissa länder så mycket
Page 79 and 80:
TILL HELA VÄRLDEN Apostlar uppmana
Page 81 and 82:
BREV TILL REDAKTIONEN Mod att vara
Page 83 and 84:
FOTOILLUSTRATION NOEL MAGLAQUE; HIS
Page 85 and 86:
DETALJ FRÅN BETESDADAMMEN, AV CARL
Page 87 and 88:
OVAN, FRÅN VÄNSTER: FOTO CORNELIU
Page 89 and 90:
OVAN, FRÅN VÄNSTER: FOTOILLUSTRAT
Page 91 and 92:
ÖVERST, TILL VÄNSTER: FOTOILLUSTR
Page 93 and 94:
ÖVERST: FOTOILLUSTRATION ROBERT CA
Page 95 and 96:
ÖVERST, TILL VÄNSTER: FOTO HOWARD
Page 97 and 98:
FRÅN VÄNSTER: FOTO JED CLARK, HOW
Page 99 and 100:
KRISTI ORD I hans ständiga vård,
show all

Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?