Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Jag önskar jag kunde säga att det blev lättare för mig att
ge välsignelser då, men det kan jag inte. Jag gav välsignelserna,
men det var fortfarande svårt att utöva prästadömet.
Jag nämnde aldrig mitt obehag för min hustru, men hon
märkte min motvilja mot det. Men det här var svåra prövningar
och hon visste att hon hade rätt att få hjälp, och jag
var den kanal varigenom hon kunde få det. Därför bad
I HARMONI MED HANS VILJA
”När vi utövar den obestridliga kraften
i Guds prästadöme och när vi värdesätter
hans löfte att han hör och
besvarar trons bön, så måste vi alltid
minnas att tro och prästadömets
helande kraft inte kan ge ett resultat
som strider mot dens vilja vars prästadöme det är.
Uppenbarelsen som anvisar kyrkans äldster att de
ska lägga sina händer på de sjuka undervisar om
den principen. Herren lovar att ”den som har tro
på mig till att bli helad, och inte är bestämd till att
dö, skall bli helad” (L&F 42:48; kursivering tillagd).”
Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum, ”Hela de
sjuka”, Liahona, maj 2010, s. 50.
hon om hjälp när hon behövde det.
Innan jag gav en välsignelse visste jag vad jag ville
välsigna henne med: Mer än något annat ville jag välsigna
henne så att hon blev frisk. Och det ville hon också. Men
den välsignelsen kom aldrig. Det som kom var en välsignelse
i form av tröst. Den tog inte bort prövningen men
gjorde den lättare att bära.
Efterhand började jag förstå bättre hur prästadömet och
prästadömsvälsignelser fungerar. En välsignelse var inte ett
redskap för att få vad jag ville utan ett sätt att få behövlig
hjälp. Jag lärde mig att lita på Herren och på hans vilja i
stället för på vad jag ansåg behövde göras. Jag fick tilltro
till att orden som kom till mitt sinne verkligen var vad Gud
ville att jag skulle säga. Och fastän det aldrig blev lättare
för mig har jag lärt mig att lita på känslorna jag får när jag
ger en välsignelse.
18 Liahona
När Deborah var klar med sina behandlingar började
den svåra fasen av väntan för att se om drogerna hade
gjort verkan. Vi njöt av en tid som var fri från läkarbesök,
tester och behandlingar. Men i bakhuvudet fanns rädslan
att någon del av cancern hade överlevt de giftiga cancerdrogernas
våldsamma angrepp och börjat växa igen.
Bit för bit bekräftade små, fysiska tecken vår största
rädsla: Behandlingarna hade inte lyckats. Läkarna var positiva
men vi visste att det bara var en fråga om tid.
De sex sista månaderna av Deborahs liv var ofattbart
lugna. Efter att ett sista försök hade misslyckats bestämde
vi oss för att avbryta behandlingarna och åka hem och
glädjas åt den tid som var kvar. En del kanske inte tror på
att det var sex underbara månader, men det var den bästa
tiden i mitt liv.
Under den perioden menade oroliga vänner och släktingar
att vi behövde vara mer påstridiga inför Herren i vår
kamp att rädda hennes liv. De sade att jag hade prästadömet
och att jag skulle använda det till att bota henne. Jag förstod
hur de kände, men dessa vänner förstod inte vad det var
som hände. Det fanns inget jag hellre ville än att lova Deborah
att hon skulle få leva, men de orden kom aldrig medan
jag gav henne en välsignelse. Det fanns inte mycket som
hon hellre önskade än att bli frisk, men hon kände aldrig
att hon skulle be om det. Vi trodde båda på underverk men
insåg också vårt begränsade perspektiv angående den här
upplevelsen som var en del av en evig plan.
Det som hände var ett större underverk. I välsignelserna
utlovades aldrig att hon skulle få leva men hon fick en obestridlig
försäkran om att det som hände var Guds vilja. Hon
fick inte löfte om att bli frisk men fick hjälp att uthärda den
svåra tiden. Hon fick inte stanna kvar och uppfostra våra
barn med försäkrades om deras eviga band. Hon dog utan
större smärta och obehag med familjen vid sin sida.
Jag vet att Gud lever och att han har stor omsorg om
oss. Han ger oss tröst och hjälp när vi behöver styrka och
förståelse. Livet är svårt, men Herren har lovat att hjälpa
oss igenom våra prövningar. Ett sätt varigenom den hjälpen
kommer är prästadömsvälsignelser. Med den vetskapen
kunde min hustru säga: ”Jag har aldrig bett Gud
om något som han inte har gett mig.”. ◼