Juni 2011 Liahona - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

Mark L. Grover
Jag har aldrig bett Gud om något som han inte har
gett mig”, sade min hustru Deborah. Detta förundras
jag fortfarande över fastän jag var med henne när det
uppfylldes. Och det förundrar antagligen alla som känner
till Deborahs sjuåriga kamp mot systemisk lupus, hennes
tvååriga kamp mot bröstcancer och så småningom hennes
död den 19 september 1990. Men de som förundras och
förbluffas kanske inte förstår vad prästadömsvälsignelser är
eller hur de uppfylls. Det var med svårighet jag själv lärde
mig vad det innebär att ha prästadömet och utöva det för
att välsigna andra.
Fastän mina föräldrar båda var aktiva i kyrkan och trofasta
mot dess lära så minns jag inte att prästadömet hade
något särskilt andligt inflytande under min barndom. Jag
minns inte att jag var sjuk nog att behöva en välsignelse
eller att några prästadömsvälsignelser gavs till andra
i familjen.
Denna brist på betoning på prästadömet fördes vidare
till min egen familj när jag gifte mig och min hustru och
jag fick barn. Jag gav prästadömsvälsignelser om någon
var allvarligt sjuk eller skulle opereras. Jag gav också min
hustru några välsignelser för känslomässig hjälp, men det
hände inte ofta.
Det var alltid en positiv upplevelse för mig att ge en
välsignelse, men bristen på förståelse och självförtroende
begränsade mitt utövande av den här prästadömsfunktionen.
Jag kämpade med att veta vad jag skulle säga, osäker
på om det som kom till mig verkligen var vad Gud ville.
Situationen förändrades inte mycket när min hustru
upptäckte att hon led av systemisk lupus. Under åren
då hon kämpade mot utmattning och besvär till följd av
sjukdomen fick hon bara några enstaka prästadömsvälsignelser.
Min hustru visste att jag kände obehag inför att
16 Liahona
ge välsignelser och bad sällan om den ytterligare andliga
hjälp som hon kanske ville ha.
I mars 1989 när läkaren berättade att min hustru hade
cancer förändrades vårt liv. På grund av att hennes typ av
cancer var så ovanlig hade den undgått läkarna i två år.
När diagnosen väl ställdes hade cancern spridit sig och
chansen att hon skulle tillfriskna hade minskat betydligt. Vi
visste att det här var en kamp som vi inte kunde vinna på
egen hand, och det gjorde att vi var öppna för ytterligare
andlig hjälp. Vår församling fastade för Deborah och vi tog
tacksamt emot omsorgerna från Hjälpföreningen. Hennes
kamp engagerade många. En vän som hade genomlidit
samma kemoterapi som min hustru skulle få sade att
under den svåraste tiden i behandlingen hade han bett om
och fått prästadömsvälsignelser. Han rådde oss att också
göra det — att söka andlig hjälp för att kunna uthärda
effekterna av behandlingarna.
Kemoterapin var svår. Min hustru fick alla de väntade
biverkningarna. Hon mådde illa i flera dagar efter en
behandling. Hon tillbringade de flesta dagarna i sängen
Prästadömsvälsignelser
LÄRA SIG FÖRTRÖSTA PÅ GUD
och det var svårt för henne att äta. Men bit för bit lärde vi
oss det bästa sättet att möta varje utmaning.
Under den här svåra tiden bad min hustru mig om prästadömsvälsignelser,
som vår vän hade rått oss till. Jag gav
henne en välsignelse för att hjälpa till att mildra ångesten
hon upplevde under kemoterapins första vecka. Genom
en prästadömsvälsignelse minskade rädslan i samband
med en operation — även om den inte helt försvann.
Långa perioder med kräkningar upphörde och sömn
ersatte rastlösa nätter när jag lade händerna på hennes
huvud och välsignade henne. De här välsignelserna gav
oss löfte om hjälp och tröst, blandat med glimtar av framtiden.
De fyllde oss med värme och glädje.