Landskapsanalys - Habo kommun

MEDVERKAN 

Denna landskapsanalys har tagits fram 2010 och 2011 av Mellanrum AB under 

överinseende av en arbetsgrupp med tjänstemän från Habo och Mullsjö kommuner, 

bestående av bygglovsingenjör/tf enhetschef Emilia Svenningsson, Plan- och 

byggenheten i Habo kommun, miljöchef Annica Malmer och miljöinspektör Sofia 

Magnusson, Miljöförvaltningen i Habo och Mullsjö kommuner samt byggnadsnämndens 

sekreterare David Jansson och stadsarkitekt Ulf M Mattsson, Mullsjö kommun. 

Projektledare för Mellanrum AB: Landskapsarkitekt LAR/MSA Christer Göransson 

Medarbetare: Landskapsvetare Nils Wallin, Landskapsarkitekter MSA Jenny Åkesson och 

Carina Daubner. 

Samtliga fotografier och kartor har tagits fram av Mellanrum AB. 

Underlagskartor: Lantmäteriet 

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 4 

SAMMANFATTNING 6 

1. INLEDNING 8 

1.1 BAKGRUND 8 

1.2 SYFTE MED LANDSKAPSANALYSEN 8 

1.3 AVGRÄNSNING 8 

1.4 METODISKT UPPLÄGG FÖR UTARBETANDET AV LANDSKAPSANALYSEN 9 

2. NATURFÖRUTSÄTTNINGAR 10 

2.1 BERGGRUND 10 

2.2 JORDARTER 12 

3. HISTORIA OCH LANDSKAPETS UTVECKLING 16 

3.1 JÄGARSTENÅLDER, FRÅN ISENS SMÄLTANDE TILL CA 4000 F.KR. 16 

3.2 BONDESTENÅLDER, 4 000 F.KR. – 1 800 F.KR. 17 

3.3 BRONSÅLDER, 1800 F.KR. – 500 F.KR. 18 

3.4 JÄRNÅLDER, 500 F.KR. – 1 050 E.KR. 19 

3.5 MEDELTID, 1050 – 1520 E.KR 21 

3.6 NYARE TID, 1520 E.KR. – 1700 E.KR 23 

3.7 MODERN TID, 1700 TILL CA 1860 24 

3.8 JÄRNVÄGEN ANLÄNDER, CA 1860 – 1900 27 

3.9 1900-TALET 29 

4. LANDSKAPETS STRUKTURER 32 

4.1 LANDSKAPSRUM 33 

4.2 RIKTNINGAR 34 

4.3 SKALA OCH KOMPLEXITET 35 

4.4 LANDMÄRKEN 36 

4.5 UTBLICKAR 36 

5. FORMELLA SKYDD OCH INVENTERADE VÄRDEN 38 

4

5.1 RIKSINTRESSEN 38 

5.1.1 RIKSINTRESSE FÖR NATURVÅRDEN 40 

5.1.2 RIKSINTRESSE FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN 42 

5.1.3 RIKSINTRESSE FÖR FRILUFTSLIVET 44 

5.1.4 RIKSINTRESSE FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV ENLIGT 4 KAP. 2 § MB 46 

5.2 NATURRESERVAT, BYGGNADSMINNEN OCH LOKALA BEVARANDEVÄRDEN 48 

5.2.1 NATURRESERVAT 48 

5.2.2 BYGGNADSMINNEN 50 

5.2.3 LOKALA BEVARANDEVÄRDEN 50 

5.3 ANDRA SKYDD OCH INVENTERINGAR 52 

5.4 BESÖKSMÅL FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV 54 

6. LANDSKAPSKARAKTÄRER 58 

6.1 ODLINGSBYGD MED STORA INSLAG AV SKOG 60 

6.2 SKOG MED INSLAG AV SMÅSKALIG ODLINGSBYGD 62 

6.3 BARRSKOG MED STÖRRE INSLAG AV MYRMARK 64 

6.4 MYRSKOG 66 

6.5 HÖKENSÅS 68 

6.6 SJÖ- OCH ÅDALSLANDSKAP 70 

6.7 SLUTTNINGSZON MOT VÄTTERN 72 

KÄLLFÖRTECKNING 74 

SKRIFTLIGA KÄLLOR 74 

ELEKTRONISKA KÄLLOR 74 

KARTMATERIAL OCH DATABASER 74 

BILAGA 1: KARTA MED PLATSER OCH ORTSNAMN SOM NÄMNS I RAPPORTEN 75 

5

SAMMANFATTNING 

Grunden till landskapet i Habo och Mullsjö kommuner lades då urberget, med Smålands- 

Värmlandsgraniten som det dominerande inslaget, bildades för över 1,5 miljarder år 

sedan. När denna kontinent började spricka upp för ca 800 miljoner år sedan bildades 

Vätternsänkan. Under den senaste istiden stod iskanten länge i detta område och 

”stampade” under avsmältningsskedet vilket gett upphov till de stora arealer av starkt 

kuperade områden av sand- och grusavlagringar, kameslandskap, som präglar stora 

delar av kommunerna idag. 

Det är troligt att de första bofasta människorna på bondestenåldern och under 

bronsåldern sökte sig till dalgångarna och områden längs vattendrag. Från järnåldern är 

lämningarna fler och rikligast i ett område kring dagens Habo och Mullsjö tätorter och 

runt Sandhem. Det var först under medeltiden som byar och gårdar fann sina fasta 

platser och socknarna samlades kring den centrala kyrkan. Mycket av dagens vägnät och 

markanvändning kan också spåras till medeltiden. Skogen fick under medeltiden en 

större betydelse och i än högre grad under 1700- och 1800-talet genom kolexport och 

järnindustri. Befolkningstillväxt bidrog till ökade åkerarealerna på bekostnad av 

ängsmarkerna. Järnvägen anländer vid slutet av 1800-talet och järnvägsstationerna 

lägger grunden till dagens tätorter Habo och Mullsjö. Järnvägen gav också förutsättning 

för virkesexport och turism. Under de senaste 150 åren har tätorterna Habo och Mullsjö 

vuxit i storlek liksom mindre orter som Sandhem, Furusjö och Fagerhult. Sandtäkterna 

liksom en rad andra större industrier har också växt fram under det senaste århundradet 

och friluftsliv har varit en växande näring de senaste årtiondena. 

I Habo och Mullsjö kommuner bildar dalgången vid Nässjön, men framförallt Vättern, de 

stora landskapsrummen. Mindre rum skapas av öppen odlingsbygd eller mossar 

omgiven av skog. Vätterns sträckning och Stråkens dalgång ger kommunernas landskap 

två tydliga nord-sydliga riktningar. 

Framförallt områden runt Vättern och Hökensås är föremål för flera riksintressen med 

stark koppling till landskapet. Dessa delar är av riksintresse för naturmiljö, friluftsliv och 

riksintresse för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i miljöbalken. Även sträckningen längs 

Stråken och norrut är av stort intresse för naturvården samt för kulturmiljövården. En 

inventering av besöksmålen för turism och friluftsliv visar att även här finns en 

tyngdpunkt till sluttningen ned mot Vättern, till Hökensås i norr och till Tidans och 

Stråkens dalgång. 

Med bakgrund i landskapets olika egenskaper kan Habo och Mullsjö kommuner delas 

upp i ett antal landskapskaraktärer. Karaktären ”Odlingsbygd med stora inslag av skog” 

har sin tyngdpunkt kring Habo och Vättern och utgörs av åkerfält, till viss del uppbrutna 

av skogspartier. Karaktären ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd” dominerar i de 

västra delarna av kommunerna. Här är landskapet skogsbeklätt i högre grad men mindre 

åkrar och gårdar ger avbrott i skogsbygden. Spritt över kommunerna, ofta i höjdlägen, 

förekommer karaktären ”Barrskog med större inslag av myrmark”. Skogsbruket 

6

dominerar och bebyggelsen är mycket sparsam. Karaktären ”Myrskog” förekommer 

framförallt i ett nord-sydligt stråk mellan Habo och Mullsjö tätorter. Det flacka 

landskapet domineras av mossar med avbrott för svagare, skogsbeklädda höjder. 

Karaktären ”Hökensås” har fått sin prägel av en lång urbergsrygg och ett komplex av 

kameslandskap, myrmarker och sjöar och återfinns i de norra delarna av Habo kommun. 

Karaktären ”Sjö- och ådalslandskap” förekommer framförallt längs med Tidan och 

Stråkens dalgång i en tydligt nord-sydlig riktning. Karaktären ”Sluttningszon mot 

Vättern” förekommer längs med Vätternstranden med en ibland dramatisk och ibland 

mer flack sluttning ned mot Vättern. 

7

1. INLEDNING 

1.1 BAKGRUND 

Landskapsanalys beskriver och analyserar landskapets förutsättningar. Ett landskap är 

allt det vi ser och upplever omkring oss och hur det hänger samman. Landskapsanalys är 

ett verktyg för att studera och redovisa denna komplexitet och förtydliga 

kulturhistoriska, ekologiska, visuella och funktionella sammanhang: Varför ser 

landskapet ut som det gör? Vilken betydelse har de olika elementen och karaktärerna? 

Vilka samband finns? Hur används och upplevs landskapet av människor? Vad är unikt 

och speciellt för ett visst landskap som gör att vi tydligt kan särskilja det från andra 

landskap? Vilka värden, kvalitéer och samband är viktiga att ta tillvara i framtiden? 

Landskapsanalysen är ett verktyg i samhällsplaneringen. Analysen kan utgöra grunden i 

en värdering och bedömning av landskapets känslighet för olika typer av förändringar. 

Det kan handla om vindkraftsetableringar, nya vägdragningar, ny bebyggelse eller 

verksamheter. Landskapsanalys kan fungera som ett underlag för att bedöma var olika 

exploateringar lämpar sig bäst (lokalisering) och hur de kan anpassas för att på bästa 

sätt passa in i just det landskapet (anpassning) för att skapa nya värden och minimera 

negativ påverkan på befintliga kvalitéer. 

Landskapsanalys är också ett underlag för en konstruktiv dialog om förändringar i 

landskapet. 

1.2 SYFTE MED LANDSKAPSANALYSEN 

Denna landskapsanalys fungerar som ett komplement till Habo och Mullsjö 

vindkraftspolicy (antagen av kommunfullmäktige i Mullsjö 2008-12-16 §173 och av 

kommunfullmäktige i Habo 2009-01-29 §2) men kan även läsas som ett fristående 

dokument. På sikt, när en ny översiktsplan upprättas, ska landskapsanalysen finnas med 

och utgöra ett underlag även för annan översiktlig planering inom kommunerna. 

1.3 AVGRÄNSNING 

Landskapets visuella och kulturhistoriska egenskaper och värden analyseras liksom hur 

landskapet används av besökare, invånare och näringsidkare. Formella bevarandevärden 

dokumenteras. I analysen förhåller vi oss till landskapet innanför Habo och Mullsjö 

kommuners gränser även om vissa landskapskaraktärer i något fall påverkar och 

påverkas av det som finns utanför kommungränserna. 

För att landskapsanalysen ska kunna utgöra ett underlag för översiktlig planering 

behöver analysen vara lättförståelig och på rätt skalnivå. Syftet är att lyfta blicken och ge 

förståelse för de större landskapsliga sammanhangen. Eftersom analysen behandlar två 

hela kommuners yta måste analysen därför vara av ett översiktligt slag för att bli 

förståelig. Där exploateringar eller annan förändring av landskapet aktualiseras bör man 

8

gå vidare och analysera grundligare och på detaljnivå, med stöd i förståelsen av 

landskapets stora sammanhang som denna landskapsanalys erbjuder. 

1.4 METODISKT UPPLÄGG FÖR UTARBETANDET AV 

LANDSKAPSANALYSEN 

Inledningsvis, genom kartstudier, analyserades bl a följande aspekter hos landskapet; 

geologisk och kulturhistorisk bakgrund, landskapets visuella strukturer och särdrag, 

landskapsrum, riktningar hos landskapet, viktiga utblickar, enskilda utmärkande 

landskapselement, landskapets skala och komplexitet. Den inledande analysen stämdes 

av med verkligenheten genom fältbesök, varefter nödvändiga revideringar och 

kompletteringar utfördes. Med utgångspunkt i denna inledande analys delades 

landskapet in i olika landskapskaraktärer, vilka beskrevs och illustrerades som 

”landskapsutsnitt”. 

Innan indelningen av karaktärer och beskrivningar färdigställdes inhämtades 

kompletterande information om landskapet från boende/verksamma inom 

kommunerna, för att kontrollera att den första ”expertbilden” av landskapet och dess 

känslighet står i samklang med den bild som kommuninnevånarna själva har. Detta 

skedde dels via intervjuer och dels via två allmänna informationsmöten, som hölls i 

Habo den 1 december och i Mullsjö den 2 december 2010. Under mötena informerades 

allmänheten om de dittills framtagna analyserna samtidigt som deltagarna fick möjlighet 

att komplettera och påverka materialet genom att dela med sig av sin kunskap om 

landskapet och särskilt betydelsefulla värden liksom ge sina synpunkter på det dittills 

framtagna materialet. 

9

2. NATURFÖRUTSÄTTNINGAR 

2.1 BERGGRUND 

Figur 1. Bergarter. 

10

Habo och Mullsjö kommuner ligger till stora delar direkt på den baltiska urbergsskölden i 

ett område som brukar kallas det transskandinaviska granit-porfyr-bältet, ett område 

som sträcker sig från Värmland i nordväst och ner till nordöstra Skåne. Dominerande 

bergart är Smålands-Värmlandsgranit (”Sur till intermediär intrusivbergart” i Figur 1) 

men inslag finns också av andra djupbergarter såsom gabbro, basalt och diorit. I 

trakterna av Stora Bråared i Mullsjö kommun finns även inslag av omvandlad bergart 

(gnejs, skiffer m.m.). Annars är inslaget av sedimentära bergarter längs med 

Vätterstranden det mest avvikande i berggrunden. Dessa bergarter är också en del av ett 

större område med sandsten, konglomerat, lerskiffer m.m. som kallas Visingsögruppen. 

Urberget i Habo och Mullsjö kommuner, dvs. Smålands-Värmlandsgraniten och de andra 

djupbergarterna, bildades för över 1,5 miljarder år sedan och var då en del av 

superkontinenten Rodinia. När denna kontinent började spricka upp för ca 800 miljoner 

år sedan bildades Vätternsänkan som en del av protoginzonen som i delar sammanfaller 

med det transskandinaviska granit-porfyrbältet och sträcker sig från Värmland till 

nordöstra Skåne. Området låg då under vatten och under årmiljonernas lopp avsattes de 

sedimentära lager som kallas Visingsögruppen. En rad olika nedisningsstadier, bland 

annat under ”snowball earth”-eran då troligen hela jorden låg under istäcke, men även 

våra senare istider har sedan eroderat ner berglagren och skapat de formationer vi ser 

idag. Visingsögruppens sedimentära bergarter finns kvar nere i Vätternsänkan och 

sticker här och var upp över vattenytan, bland annat i form av Visingsö men också under 

Jönköping och längs med västra Vätterstranden. Samtidigt ligger urberget blottat över 

stora områden med sina många lokala och regionala förkastningsspår, med 

urbergshorsten Hökensås som det mest iögonfallande exemplet. 

11

2.2 JORDARTER 

Figur 2. Jordarter. 

12

Förutom den storskaliga topografi som berggrunden skapat är landskapet så som det 

möter oss idag i mångt och mycket en produkt av den senaste nedisningen som började 

släppa sitt tag om Sverige för 14 000 år sedan. Isen eroderade inte bara bergytan utan 

avsatte också stora mängder löst material, våra jordarter. I både Habo och Mullsjö 

kommuner gav det upphov till synnerligen intressanta formationer. Samtidigt har 

jordarternas utbredning tillsammans med terrängförhållanden i alla tider påverkat 

människan och hennes aktiviteter och ligger därför till grund för att förstå landskapets 

utveckling och sammansättning. 

Moränen, som är en osorterad jordart och därför kan innehålla allt från små lerpartiklar 

upp till sten och stora block, återfinns framför allt i höjdlägen. På många ställen är 

moräntäcket tunt och bergrund går bitvis i dagen. Moränen är överlag sandig men även 

lerig och sandig-siltig morän finns i trakterna kring Habo och Gustav Adolf. 

Moräntäckena i allmänhet och de tunnare i synnerhet har inom Habo och Mullsjö 

kommuner lämpat sig något sämre för odling, undantaget nämnda områden kring Habo 

och Gustav Adolf. Tillsammans med de höga lägena har dessa områden sent tagits i 

anspråk av människan och då oftast i begränsad grad. 

De stora områdena med isälvsavlagringar har på sina håll tjänat människan bättre. 

Isälvsavlagringarna täcker ca 40 % av den totala ytan och återfinns i dalgång kring 

Stråken och Tidan i Mullsjö kommun och över större delar av Habo kommun. Båda 

kommunerna ligger inom ett område där iskanten ”stod och stampade” under längre 

tider under avsmältningsskedet vilket har gett upphov till omfattande mängder av dödis, 

stora isstycken som blivit liggande utan kontakt med själva glaciären. Dessa har i sin tur 

skapat de stora arealer av kames som återfinns väster om Mullsjö, söderut längs Stråken 

och i stora delar av Habo kommun uppe på Hökensås. Kameslandskap består av starkt 

kuperade områden av sand- och grusavlagringar där stora stycken av dödis skapat 

hålorna, mellanrummen mellan backarna, och isavlagringarna har lagts runt om och 

efter det att isen smält framträtt som kullar. Dessa områden är egentligen tämligen 

Figur 3. Väg genom böljande kames-landskap vid väg 185 längs Stråken. 

13

lättuppodlade då de oftast är stenfria och självdränerande men samtidigt är de också 

ofta väldigt magra och den näring som finns urlakas tämligen snabbt. Inte heller dessa 

områden har alltså sett någon tidig eller större kolonisation av människan. Tydligast är 

detta kanske på de högt belägna områdena uppe på Hökensås. 

De områden som lämpat sig bäst för människan återfinner vi till stor del i 

isälvsavlagringarna, men i områden med en svagare kupering. I trakterna kring Habo 

kyrkby och upp mot Gustav Adolf präglas landskapet av en svagare, mer böjande 

kupering, till stor del bestående av isälvsavlagringar men med mosaikartade inslag av 

moräner, framförallt finare morän, samt bitvis även moränlera. Isälvsavlagringarna 

består här dessutom av finare fraktioner och längst i söder återfinns även partier med 

lera. Även partier av grovmo, sand och grus längs med Vätterstranden har bitvis varit 

attraktiva för människan under lång tid och det är tänkbart att närheten till de 

sedimentära bergarterna gett uppkomst till mera näringsrika jordarter som även genom 

sin stenfrihet varit uppskattade som jordbruksmark. 

De stora tillgångarna på isälvsavlagringar och grus och sand har inte bara påverkat 

människans lokalisering i landskapet utan också nyttjats direkt av människan i senare tid 

genom omfattande grus- och sandtäkter med Baskarps-sand som det främsta exemplet. 

Stora områden med torvjordar finns också representerade, främst i ett lågt beläget, 

nord-sydligt stråk genom Habo kommun, men också uppe i norr kring Baremosse samt 

Ljunghem. 

14

3. HISTORIA OCH LANDSKAPETS 

UTVECKLING 

3.1 JÄGARSTENÅLDER, FRÅN ISENS SMÄLTANDE TILL CA 4000 

F.KR. 

Figur 4. Troliga centralområden under förhistorien. 

16

Isen lämnande dessa delar av landet för drygt 10 000 år sedan och inte långt därefter 

vandrade de första människorna in, i spåren efter större bytesdjur. Man livnärde sig på 

jakt och förde ett nomadliv över vida jaktmarker. 

Spåren efter människor från den tiden är få och ofta svåra att hitta, så även i Habo och 

Mullsjö kommuner. Mest framstående är kanske den flinteggsspjutspets som hittats i 

Dumme mosse som pekar på att stenålderns jägare vandrat genom dessa trakter. 

Från jägarstenåldern har vi idag inga synliga spår ovan mark. 

3.2 BONDESTENÅLDER, 4 000 F.KR. – 1 800 F.KR. 

Runt 4 000 f.Kr. började människor i Norden odla jorden och föda upp och förädla vilda 

djur till boskap. Med detta kom också en större grad av bofasthet, troligen i form av 

säsongsbetonade boplatser och betesmarker, kanske även någon form av territoriell 

uppdelning. Detta avspeglas i fler och större ansamlingar av fynd liksom genom spår i 

form av monumentala gravar. För Habo och Mullsjö kommuners del saknas de senare. 

Jämför vi med de närbelägna slätterna i Västra Götaland med sina många lämningar så 

var dessa trakter troligen betydligt glesare befolkat och utan samma resurser som 

slättbygderna. Däremot har det hittats ett antal sten- och flintyxor som pekar på 

aktiviteter inom området. Ett antal boplatser har hittats men få blivit föremål för 

arkeologiska undersökningar. Bondestenålderns människor sökte sig till dalgångarna och 

längs med vattendragen. Både de större, så som Nässjön, Tidan och Stråken, men även 

mindre vattendrag i de flackare partierna kring Habo tätort och Sandhem. Inslaget av 

odling var begränsat. Istället spelade djuren, både i form av boskap och genom jakt, en 

central roll i livsföringen. Klimatet var betydligt mildare än idag och landskapet 

dominerades av lövskog, granen hade inte än kommit ner till dessa trakter. 

Från bondestenåldern har vi idag inga synliga spår ovan mark. 

Figur 5. Exempel på 

bergartsyxa funnen i 

Habo kommun. 

17

3.3 BRONSÅLDER, 1800 F.KR. – 500 F.KR. 

Under bronsåldern fortsatte utvecklingen mot större bofasthet och mer odling, 

samtidigt som boskapsskötseln fortfarande på de flesta håll var det centrala i 

livsföringen. Genom hällristningar känner vi från bronsåldern det första 

jordbruksredskapet som drogs av djur, årdret 1 . I vilken utsträckning det användes är 

dock okänt. Bronsålderslämningarna i Habo och Mullsjö kommuner är för få för att 

skapa sig en tydlig bild. Dock finns det ett par exempel på monumentala gravar i form av 

4 högar, samt ett par större rösen och stensättningar som möjligtvis härrör från denna 

period. De mest attraktiva platserna har troligen varit de samma som under 

bondestenåldern, med en tydlig anknytning till vattnet och dalgångarna. Möjligtvis kan 

en liten betoning på de norra delarna av Mullsjö kommun ha skett, där högarna och 

många av de större rösena återfinns. Från denna period har vi även lösfynd i form av ett 

fåtal bronsyxor och även ett par bronsringar funna i Ängelstorps mosse. 

1 

Ett årder är ett plöjningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon 

vändskiva. Att bereda jorden för sådd med årder kallas att ärja. 

18 

Från bronsåldern har vi få spår synliga ovan mark, de utgörs av förmodade 

bronsåldersgravar i form av större högar och gravrösen. 

Figur 6. Bronsyxa 

från bronsåldern. 

Figur 7. Gravhög 

från 

bronsåldern.

3.4 JÄRNÅLDER, 500 F.KR. – 1 050 E.KR. 

Figur 8. Järnåldersbygd och järnålderns centralbygd. 

(Ortsnamn är nutida och enbart till för orientering). 

19

Gemensamt för Habo och Mullsjö kommuner är att lämningsbilden tätnar något vad det 

gäller järnåldern, främst äldre järnålder fram till ca 500 e.Kr. Tydligast är detta kanske 

genom de domarringar och stensättningar, ibland i form av större gravfält, som finns 

bevarade i området. Stora delar av nuvarande Habo och Mullsjö kommuner, Hökensås 

undantaget, blev under järnåldern taget i anspråk (se Figur 8). Lämningar från den yngre 

järnåldern, 500- 1000 e.Kr., är färre, vilket inte är ovanligt. Kanske ligger de under den 

bebyggelse och markanvändning som växte fram under medeltiden och som i många 

falla brukas även idag. 

Under järnåldern blev även odlingen viktigare och markanvändningen intensifierades 

varför även själva jordbruket började lämna spår efter sig. Sådana kan finnas bevarade i 

röjningsröseområden men kanske även i botten av de terrasser och odlingslämningar 

som senare tider lämnat efter sig och brukat. 

20 

Från järnåldern, framför allt den äldre, har vi ett flertal lämningar ovan 

mark. De består mestadels av gravar och gravfält i olika utformanden, men 

kanske också i viss utsträckning av odlingsspår i form av röjningsrösen och 

terrasser. 

Figur 1. Domarring 

från järnåldern.

3.5 MEDELTID, 1050 – 1520 E.KR 

Bjurbäck 

Brandstorp 

Gustav Adolf 

Habo 

Nykyrka 

Sandhem 

Utvängstorp 

Figur 10. Sockenindelning. Nykyrka och Gustav adolf har tidigare tillhört Sandhem 

respektive Habo socken. (Tätortsnamn är nutida och enbart till för orientering). 

21

Det är troligen under medeltiden som nuvarande Habo och Mullsjö kommuner på allvar 

koloniseras. Befolkningen kristnas och gårdar och byar finner sina fasta platser. Med 

tiden skrivs också ort- och gårdsnamn ner och från 1349 känner vi Habo i form av 

Hagabodhom med betydelsen hagh ”gärdesgård” och plural av bod. År 1351 omnämns 

Bjurbäck, bjur syftar på ”bäver”. Något yngre är äldsta omnämnandet av Sandhem från 

år 1359. Det något ovanliga namnet Utvängstorp omtalas 1393 som Otwaeghenstorp 

och består troligen av Uthvaegin ”den otvagne, smutsige” och torp ”nybygge”. Äldsta 

källan till Brandstorp så som gårdsnamn härrör från 1539 och består av mansnamnet 

Brand och torp. 

Habo, Bjurbäck, Sandhem, Utvängstorp och Brandstorp är inte de enda äldre namnen 

men de är speciella då dessa orter även utgjorde de gamla sockencentra. Med 

kristnandet kom nämligen kyrkobyggnader och en indelning av bebyggda områden i 

socknar. Ordet socken är besläktat med ’söka’ och utgjorde det område från vilket 

befolkningen sökte sig till respektive kyrka. Några medeltida kyrkobyggnader finns inte 

längre kvar, därtill är byggnadsmaterialet trä för förgängligt, men platserna är gamla. 

Tidigare var också Fiskebäck en egen socken men uppgick senare i Habo. 

Kyrkorna blev centrala platser i landskapet, något som avspeglade sig i vägnätet. 

Tydligaste exemplet utgör kanske Habo kyrkby där samtliga vägar strålar in mot kyrkan. 

Många av dessa vägar har med andra ord ett medeltida förflutet, om de inte är ännu 

äldre. Inte bara det lokala vägnätet har lång kontinuitet; genom bägge kommuner går 

också den gamla Eriksgatuleden, från Ljunghem och Sandhem i nordost tvärs via 

Västerkärr vid Mullsjö ner mot Jönköping. Sträckningen motsvarade troligen i stort 

dagens väg 26/47. Eriksgatuleden var den väg nyvalda kungar under medeltiden 

färdades genom riket för att befästa sin rättmätighet till makten. Delar av Eriksgatuleden 

finns fortfarande bevarade som hålvägssystem, främst i trakterna kring Ljunghem och 

Sandhem. 

Under medeltiden hade barrträden fått starkt fäste i landskapet. Skogen användes till 

bränsle, hägnader och byggnation, någon virkesindustri var det dock inte tal om. 

Befolkningen på det trädlösa Visingsö samt även vissa i Falbygden hade via kungligt 

påbud rätt till virke och ved från skogarna längs med västra Vätterstranden och för 

Habo- och Mullsjöborna utgjorde skogens största värde kanske snarare betet, även om 

skogsprodukter så som kol och tjära under slutet av medeltiden och senare skulle få stor 

betydelse. 

22 

Figur 11. 

Dopfunt från 

Fiskebäcks 

gamla kyrka. 

Figur 12. Exempel 

på odlingslämningar 

i form av 

terrasskant och 

röjningsrösen.

Befolkningen bestod av bönder som använde landskapet genom formen inägomark och 

utmark. Inägomarken låg närmast bebyggelsen och utgjordes av äng och åker. Här höll 

man rent från barrträd och premierade istället lövträd som förbättrade 

markegenskaperna och kunde användas till foder om vintrarna. Åkrarna var små, oftast 

bara en bråkdel jämfört med ängsarealen, och hävdades med årder. Motorn i det agrara 

systemet var boskapen. Om somrarna betade den i skogarna, under vintern utfodrades 

den i stallen med hö från ängen och löv från inägoträden. Gödseln samlades upp och 

spreds över åkrarna. Förutom det fasta åkerbruket praktiserades också omfattande 

svedjebruk. Träden ringbarkades och brändes varefter ett par goda skördar kunde tas på 

svedjan. Under några år tjänade sedan marken som äng för att övergå till betesmark och 

i förlängningen åter beskogas. Inte bara gav det ett ofta nödvändigt tillskott av 

spannmål, utan en stor anledning till svedjandet var också upprätthållandet av goda 

betesmarker. 

Bebyggelsen utgjordes till största delen av ensamgårdar eller mindre byar om två till tre 

gårdar. Större byar fanns men var få till antalet. 

Från medeltiden har vi många spår i landskapet. Främst är dessa 

strukturella; i form av vägsträckningar, bebyggelselägen och 

markanvändning. Gårds- och bylägen finner sina platser under denna tid, så 

även kyrkorna och sockenindelningen och vägarna som knyter dem 

samman. Markanvändningens uppdelning i inägor (åker och äng) närmast 

bebyggelsen och utmark och betesmark (skog) utanför kan vi fortfarande se 

i dagens landskap. Ibland syns detta även i form av handfasta 

jordbrukslämningar så som röjningsrösen och odlingsterrasser. 

3.6 NYARE TID, 1520 E.KR. – 1700 E.KR 

Den gårds- och markstruktur som växte fram under 

medeltiden kom i mångt och mycket att bestå under flera 

hundra år. Administrativt skedde flera förändringar; många 

av kyrkans egendomar drogs in till kronan i reformationens 

bakvatten, stora områden övergick senare under 1600-talet 

från kronan till adeln för att sedan åter dras in i och med reduktionen 2 Figur 13. Porthuset vid Näs 

gård. 

1680. Habo och 

Mullsjö har länge utgjort en gränstrakt mellan Östergötland, Västergötland och Småland 

samt mellan Jönköping och Falbygden. Sedan medeltiden har området varit föremål för 

en rad olika gränsdragningar. Hela eller delar av kommunerna har tillhört 

Rumlaborgslän, Visingsborgs grevskap och bitvis legat under Jönköpings slott. Senaste 

utvecklingen skedde när kommunerna efter att under lång tid ha tillhört Skaraborgs län 

2 

Reduktion var en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats 

till i första hand adeln genom förläningar, donationer och dylikt. 

23

övergick till Jönköpings län under slutet av 1990-talet. Även de gamla häradsgränserna 

har skiftat och delar har under årens lopp övergått från småländska Mo härad till 

västgötska Vartofta härad. 

För landskapet fick dessa gränsdragningar dock få konsekvenser. Den enskilde bonden 

fick anpassa sig till nya förhållanden och skattebördor men brukandet av landskapet 

bestod i dess gamla former. Ett par större gårdar, herrgårdar och gods växte fram men 

annars var bebyggelsestrukturen i stora delar intakt. Granen var en ständig fiende i 

hagar och ängar och svedjandet fortsatte, även på inägomarken nyttjades eld för att röja 

igenvuxna områden och ge näring åt marken. Samtidigt började skogen få ett ökat värde 

genom kolning och tjärframställning. 

3.7 MODERN TID, 1700 TILL CA 1860 

Under 1700-talets första hälft privatiserades stora delar av 

skogarna, de gamla allmänningarna som sedan medeltiden 

legat under kronan delades upp på de olika gårdarna. På 

sina håll bestod dock de gamla kronoallmänningarna, bland 

annat större områden uppe på Hökensås, som länge brukats 

av Visingsöborna, förblev kronoallmänning och är på ett sätt 

fortfarande så genom Hökensås naturreservat. 

Skogsprodukter blev under denna tid en handelsvara. Framförallt kol exporterades till 

bland annat Jönköping, men även västerut och norrut. Med tiden fick området även en 

lokal järnindustri med Ryfors som centrum, anlagt 1742, en industri som även den 

slukade stora mängder kol. Skogarna glesades ut, främst uppe på de högt belägna 

magrare markerna men även i landskapet i helhet. 

Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talet som på många andra håll i Sverige fick 

stora konsekvenser för landskapsbilden påverkade dessa ensamgårdspräglade trakter i 

mindre grad. Bebyggelse- och kulturlandskapsstrukturen bestod i stor utsträckning. 

Däremot krävde en starkt växande befolkning livsmedel och åkerarealerna ökade, ofta 

på ängens bekostnad. En rad torp och backstugor anlades också ute på utmarkerna och 

odlingslotter bröts upp ute i skogarna. Belastningen på landskapet, både inägomark och 

utmark, ökade. 

Ett bland många tecken på det ökande befolkningstrycket var skapandet av två nya 

socknar, Gustav Adolf och Nykyrka, som avsöndrades ur Habo respektive Sandhems 

socknar. 

24 

Under den efterreformatoriska tiden vidareutvecklas de medeltida 

strukturerna men innebär, förutom framväxandet av vissa gods och större 

gårdar, inga omvälvande nya former i landskapet. 

Figur 14. Habo kyrka.

Tiden efter 1700 präglas av befolkningsökning och därmed nyodling, dels 

inom de medeltida strukturerna men också i form av torp ute i skogen. 

Skiftena mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet innebär inga 

drastiska förändringar utanför de få byarna. I längden är det kanske snarare 

privatiseringen av skog och allmänningar som är mest avgörande för 

landskapsutvecklingen. Flera av dagens kyrkobyggnader uppförs under 

denna tid och två nya socknar tillkommer. 

25

Figur 15. Rester efter torp och backstugor. 

26

3.8 JÄRNVÄGEN ANLÄNDER, CA 1860 – 1900 

Den stora förändringen kommer dock med järnvägens 

anläggande. Sträckan Jönköping-Falköping med 

stationerna Habo och Mullsjö samt stoppet Furusjö invigs 

på 1860-talet och ritar i förlängningen om kartan på flera 

sätt. Det tillkommer en transportled som på landskapsnivå 

delar riktning med den gamla Eriksgatuleden från 1200- 

Figur 16. Mullsjö 

talet. De tillkommande järnvägsstationernas lägen, strax station. 

utanför befintliga centrum i trakten, blir styrande för tätorternas utveckling i regionen. 

Stationerna lägger grunden för de båda tätorter som under 1900-talet växer fram: Habo 

tätort strax utanför gamla kyrkbyn Habo och Mullsjö tätort strax utanför Nykyrka. 

Järnvägen påverkar också landskapet på ett mer övergripande sätt. Under 1800-talet 

ökade intresset för virke både internationellt och nationellt. Skogens produkter, utöver 

det lokala husbehovet, svängde från att bestå av kol och tjära till att fokusera på virke i 

form av brädor och stockar. Den nya järnvägen öppnade upp för en omfattande export 

av dessa varor. 

Den forna tjärbränningen, kolningen och svedjandet inverkade nu menligt på den nya 

produktionen och i förlängningen ändrade skogen karaktär för att utvecklas mot dagens 

gran- och tallåkrar. Barrskogen tilläts krypa närmre de gamla inägomarkerna, i vissa fall 

även in över dem. Traktens många vattendrag hade gett förutsättningar för den långa 

traditionen av vattenkraft, något som under 1800-talet utvecklades till en rad 

vattendrivna sågverk. 

Även annan befintlig industri drog nytta av det moderna kommunikationsmedlet. 

Samtidigt uppkom nya försörjningsmöjligheter som har hjälpt till att definiera 

landskapet. Tydligast är kanske det i form av den nya ”turism” med inriktning på 

friluftsliv och hälsa som växte fram i framförallt Mullsjö kommun. Redan i början av förra 

seklet upptäckte städernas folk idyllen Mullsjö, där skog och vatten gav karaktären åt 

trakten. Här ansågs luften vara av utomordentlig kvalitet tack vare barrskogen och det 

höga läget. Turister och sommargäster från när och fjärran lockades hit. För att kunna ta 

emot den allt bredare turistströmmen växte en mängd pensionat upp, vilket gjorde att 

Mullsjö under en lång period fick karaktären av ett pensionats- och pensionärssamhälle. 

Som mest fanns det ett fyrtiotal pensionat i Mullsjö. Den lokala virkesindustrin och 

därtill kopplade snickeriverksamhet hjälpte till att uppföra storslagna trävillor och 

pensionat för rika och semesterfirande. I Ryfors såg Sveriges första golfbana dagens ljus 

1888. Pensionatskulturen avtog under 1970-talet och har senare omvandlats till 

friluftsturism. 

För jordbrukets del inriktade man sig på flera håll mot potatisodling som lämpade sig väl 

i de sandiga, fina jordarna. Därtill kopplades också en tämligen omfattande 

bränneriverksamhet. 

27

På många håll bytte man mot slutet av 1800-talet årdret mot plog och senare även 

ängsmarker mot handelsgödsel. Det nya jordbruket fick störst genomslag i de flackare 

partierna kring Habo och Gustav Adolf med hög grad av uppodling, medan man i de mer 

utpräglade skogsområdena längre höll fast vid ett mer småskaligt jordbruk med stort 

inslag av ängsbruk långt in på 1900-talet. 

Järnvägens anländande, med nya stationer i dagens Habo och Mullsjö, får 

till följd att skogsindustrin etableras och skogen omstruktureras mot dagens 

moderna skogsbruk. Järnvägen möjliggör också bättre förutsättningar för 

persontransport och etablerar Mullsjö som målpunkt för friluftsliv. 

28

3.9 1900-TALET 

Figur 17. Habo och Mullsjö kommuner idag. 

29

Som tidigare nämnts har tätorterna Habo och Mullsjö vuxit fram runt 

järnvägsstationerna under de senaste hundra åren. Torpen och backstugorna har 

övergetts och även många mindre gårdar har lagts ner. De gamla bebyggelsemönstren 

med sina fåtal byar och stark dominans av ensamgårdar och mindre hussamlingar är 

dock på många håll fortfarande kvar. Samtidigt har ny bebyggelse uppkommit kring till 

exempel Sandhem, Brandstorp, Furusjö och Fagerhult samt på en rad olika platser längs 

med 195:an och Vätterstranden. Ett flertal större klungor av bebyggelse av mer 

fritidshusbetonad karaktär återfinns exempelvis vid Hornsjön, Hökesjön, Risbro, 

Drottningstorp, Baggebolet, Domsand, Sjöbacka, Broholm, Kyrkekvarn och i höjd med 

Kvarnön. 

Skogen har på många håll tätnat genom modernt, rationellt skogsbruk och de gamla 

gårdslägena i skogstrakterna upplevs kanske än mer som öar i ett skogshav idag. 

Stora delar av markerna till de nedlagda torpen och gårdarna är idag igenvuxna men 

man kan på många håll fortfarande spåra deras utbredning genom ett större inslag av 

lövträd i den annars barrdominerade skogen. Ängsmarkerna har i vissa fall övergått till 

betesmarker, annars många gånger beskogade. Många av de mindre odlingsytorna och 

åkrarna har också beskogats samtidigt som gårdar med historiskt sett större åkerareal 

ofta har utvidgat denna ytterligare. Differentieringen mellan odlingsbygd och skogsbygd 

har på så sätt kanske blivit starkare, en utveckling som troligen kommer att fortsätta. 

Det senaste århundradet har också fört med sig en ökad naturråvaruframställning, 

främst i form av storskalig täktverksamhet i de mäktiga sand- och grusavlagringarna, 

bland annat den stora kvartssandsutvinningen vid Baskarp och sandbrytning av Brogård 

sand, väster om Habo. 

Transport och kommunikation sker fortfarande längs de tidigare fastslagna linjerna, 

vägnät och järnväg har i allt väsentligt samma utsträckning som tidigare. 

Turism och friluftsliv har fortfarande en stark ställning i Mullsjö och har kanske stärkts 

med skidanläggningen i Knaggebo samtidigt som pensionatsvistelserna i viss mån har 

bytts ut mot vandring, ridning, fiske och kanotpaddling. Även områdena uppe på 

Hökensås har fått större fokus för friluftslivet. 

30

Under 1900-talet växer Habo och Mullsjö tätorter fram. Inom 

jordbruket sker ytterligare uppodling och skillnaderna mellan 

skogsbygd och öppen jordbruksbygd ökar. Även de tidigare 

omfattande ängsmarkerna försvinner. Under senare 1900-talet 

läggs även en mängd av de mindre jordbruksområdena i 

skogsbygden ner, en utveckling som fortfarande pågår idag. En rad 

större industrier växer fram, framför allt kring sandtäkterna i 

nordöst. Det till stora delar medeltida vägnätet asfalteras och en 

rad olika bebyggelse- och fritidshuslägen etableras. 

31

4. LANDSKAPETS STRUKTURER 

Figur 18. Landskapets rumslighet. 

32

4.1 LANDSKAPSRUM 

Det finns en mängd företeelser i landskapet som kan bidra till att skapa väggar eller 

andra typer av avgränsningar; det kan t ex vara höjdryggar eller vegetationselement, 

men även konstruerade landskapsinslag som bebyggelse. Vattendrag, vägar och andra 

infrastrukturella element skapar ofta gränser som avdelar landskapet, men mer sällan 

ger dessa typer av element upphov till någon väggverkan. 

”Rum” kan uppstå i landskapet då man på flera sidor omges av väggbildande eller 

avgränsande element. Rummen kan läsas av i olika skalor beroende på var betraktaren 

befinner sig. Landskapsrum i den större skalan skapas främst av Vättern och dalgången 

kring Nässjön och kring Tidan och Stråken. På grund av skymmande vegetation och stora 

avstånd är dock inte alltid rumskänslan särskilt påtaglig i den skalan. I den mindre skalan 

skapas landskapsrum i öppna områden, ofta omslutna av skog. Människans påverkan är 

således i många fall avgörande. De största landskapsrummen finner vi i Habotrakten och 

norr om Sandhem där de sammanhållna odlingsytorna gör att landskapet öppnar upp 

sig. I resterande delar bildas rumslighet vid de ofta mindre odlingsytorna som ligger som 

öar i skogshavet. Åkrarna och hagarna ligger oftast med bebyggelsen i mitten och 

utbreder sig på båda sidor om vägen. Naturliga landskapsrum utgörs av sjöar, vattendrag 

och större mossar och understryks i de fall då de jordbruksbetingade, människoskapta 

rummen ligger i deras anslutning. I den mindre skalan återfinns en mångfald av små 

rumsligheter, avgränsade av vegetation och/eller terrängformernas väggverkan, t.ex. 

gläntor i skogen, mindre dalar och sjöar. 

33

4.2 RIKTNINGAR 

Figur 19. Riktningar i landskapet. 

34

Riktningar i landskapet ges bl a av höjdsträckningar, skogskanter, kustlinjer, vattendrag 

och större vägar. 

Hela området präglas av stora riktningsskapare i nord-sydlig utbredning, former som har 

årmiljoner bakom sig. Den mest dominerande riktningen i kommunerna löper i nord- 

sydlig riktning längs Vätterns strand. Denna riktning anges, förutom av själva 

vattenlinjen, av den långsträckta terrasserade sluttningen mot Vättern. Riktningen 

förstärks av väg 195, bebyggelse längs densamma och av äldre vägdragningar. Här 

förekommer även svaga tvärsgående öst-västliga riktningar med utblickar mot Vättern. 

Nästan lika dominerande är den nordsydliga riktningen längs Tidans och Stråkens 

dalgång, förstärkt av väg- och järnvägsdragningar. I de centrala, norra delarna är 

Hökensås en stor riktningsskapare och även en barriär som människan i det längsta 

försökt undvika. Myrkomplexet mellan de odlade bygderna i öster och den centrala 

skogsklädda höjdryggen bildar också en nordsydlig riktning, om än att den inte är särskilt 

märkbar på den enskilda platsen. 

För de människoskapta riktningarna finns också en tydlig rörelse i öst-västlig led, både i 

form av den södra landsvägen och även vägen mellan Mullsjö och Habo över Furusjö. 

Denna riktning understryks också av järnvägens dragning. Ytterligare en mängd 

småskaligare och mer underordnade riktningar ges t ex av sjöar och dalgångar, av 

mindre vattendrag, träd- och buskridåer och alléer, men dessa är inte möjliga att 

redovisa fullt ut i kartan. 

4.3 SKALA OCH KOMPLEXITET 

Faktorerna skala och komplexitet har stor betydelse för upplevelsen av landskapets 

karaktär, liksom för hur mycket och vilken form av nya inslag ett landskapsavsnitt kan 

tåla innan karaktären förändras. Ett småskaligt landskap har flera mindre 

landskapselement. Ett exempel är ett småböljande landskap med små åkerholmar, sjöar, 

skogsdungar och små stugor. Ett storskaligt landskap har färre och större element som 

till exempel vidsträckta skogar och åkrar, ofta utan större variation i topografin. 

Landskapets skala är kopplad till landskapets komplexitet, som beskriver hur 

omväxlande och detaljrikt det är. Ett vidsträckt och storskaligt landskap kan sägas ha låg 

visuell komplexitet. Såväl öppen jordbruksmark som vidsträckt hedmark och tät skog kan 

upplevas som lågkomplex, där den gemensamma nämnaren är att landskapet är 

homogent och med liten variation. Motsatsen, visuellt högkomplexa landskap, rymmer 

istället en stor variation i t.ex. kupering, öppenhet/slutenhet och brukningsformer. 

Riktigt högkomplexa landskap brukar ofta beskrivas som ”mosaikartade”. 

Habo och Mullsjö kommuners landskap rymmer en viss spännvidd avseende skala, 

komplexitet, öppenhet och rumslighet. Den rena flacka skogsbygden och stora 

sammanhängande myrmarker har låg komplexitet och stor skala, liksom det mera 

storskaliga jordbrukslandskapet, medan det också finns områden med småbrutna 

mosaikartade jordbrukslandskapet som är högkomplext och småskaligt. 

35

4.4 LANDMÄRKEN 

Landmärken kan man kalla sådana företeelser i landskapet 

som är synliga på långt håll och/eller har en så stark karaktär 

eller signifikans att de utgör viktiga referenspunkter för 

människans orientering i landskapet. Det kan såväl röra sig om 

byggda element som naturliga formationer. De senare är ej så 

förekommande i kommunerna då landskapet är ganska flackt 

där det förekommer längre siktlängder, och i skogsbygden 

skymmer träden eventuella markanta höjder. Lövstugeberg 

och Domneberg är exempel på dramatiska höjder som är 

synliga från vissa håll. Bland de byggda landmärkena är 

tätorter och byar med kyrkor och andra högre byggnader ofta 

betydelsefulla. Kyrkor som fungerar som landmärken är t ex 

Habo kyrka, Gustaf Adolfs kyrka och Sandhems kyrka. 

4.5 UTBLICKAR 

Utblickar över landskapet får man naturligtvis främst från 

höjdpunkter, men även från öppna flacka landskapsrum som 

åkrar, myrar och sjöar. I beskogade områden är siktlängderna 

begränsade, med undantag för höjdpartier med gles skog eller 

hyggen, varifrån stora områden kan överblickas. Detta 

förekommer på vissa platser i kommunerna. 

De flesta utblickar ges annars längs Vättern och längs Tidans 

och Stråkens dalgång. På flera ställen erbjuds här större 

panorama-vyer. I öster är detta påtagligt genom utsikten över 

Vättern som oftast skymtar längs väg 195 men ibland öppnar 

upp sig och dominerar intrycket. Även i väster förekommer 

vyer, ofta över Tidans och Stråkens dalgång och med 

beskogade höjdryggar som fond. 

Redovisningen av landskapsrum ger en fingervisning om hur 

stort landskapsutsnitt man kan överblicka i taget, hur långt 

blicken når. 

36 

L ANDMÄRKEN 

( SE F IGUR 20) 

1. Brandstorp kyrka 

2. Baskaps sand 

3. Gustav Adolfs 

kyrka 

4. Mast 

5. Habo kyrka 

6. Utvängstorps 

kyrka 

7. Sandhems kyrka 

8. Mast 

9. Nykyrka kyrka 

10. Mast 

11. Skidanläggning 

12. Bjurbäcks kyrka 

U TBLICKAR ( SE F IGUR 

20) 

13. Höjd, Bjälkebo 

14. Öppen mark i 

sluttning, 

Gubbhulan 

15. Höjd, Högagärdet 

16. Höjd, Stenkullen 

17. Höjd, Kattås 

18. Höjd, Högen 

19. Vid vandringsled, 

Torestorp 

20. Höjd, Kyrkeryd 

21. Höjd, Norra 

Hallebo 

22. Stora Kärrs 

bokskog 

23. Domneberg

Figur 20. Landmärken, utblickar och utblicksstråk. 

37

5. FORMELLA SKYDD OCH INVENTERADE 

VÄRDEN 

5.1 RIKSINTRESSEN 

Riksintressena regleras i 3 och 4 kap i Miljöbalken och utgörs av områden som utpekats 

som värdefulla och betydelsefulla för riket i helhet. Riksintresseområdena erhåller inget 

absolut skydd, men de utpekade värdena ska prioriteras i den fysiska planeringen och 

väger tyngre än lokala allmänna och enskilda intressen. De utpekade värdena får inte 

påtagligt skadas. Värt att påpeka är också att begränsningarna för riksintressena både 

avseende innehåll men främst vad det gäller geografisk utbredning är ungefärliga och att 

exploatering strax utanför ett riksintresse mycket väl kan påverka de utpekade värdena. 

För landskapsbilden och det upplevda landskapet har fyra av riksintressetyperna större 

relevans än de andra. Dessa är riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och 

friluftslivet samt riksintresse för rörligt friluftsliv och turism enligt 4 kap i Miljöbalken. 

38

Figur 21. Riksintresseområden för naturvård, kulturmiljövård, friluftsliv samt Turism 

och friluftsliv enligt Miljöbalkens fjärde kapitel. 

39

5.1.1 RIKSINTRESSE FÖR NATURVÅRDEN 

Riksintressena för naturvården utgörs av områden med höga 

naturvärden eller en mångfald av naturtyper som väl visar 

natureller kulturlandskapets utveckling och variation. De 

sammanlagda riksintresseområdena inom en region är tänkta att 

spegla regionens utveckling, mångfald och särprägel. Utpekade 

områden ska ha få motsvarigheter i regionen, i landet eller 

internationellt. 

Helt eller delvis inom Habo och Mullsjö kommuner finns 12 

områden av riksintresse för naturvården, se Figur 22. 

Bortsett från Vättern är områdena Västra Vätterstranden och 

Hökensås och Stråken-Bottnarydsfältet de arealmässigt största. De 

utpekade värdena för dessa områden handlar till stor del om de 

speciella geologiska lämningarna bestående av sand- och 

grusavlagringar i form av sandfält, kameslandskap och åsar. 

En rad riksintresseområden rör mossar, torv- och våtmarker, 

Domenån, Karlshulta mosse, Dumme mosse, Bare mosse och 

Hammarsjön. 

De återstående, Svenshult, Flatered, Jäboruder och Ljunghems 

backar består av odlingslandskap, naturbetesmarker, ängar och hagar och har en tydlig 

koppling till kulturlandskapet och äldre markutnyttjande. 

40 

R IKSINTRESSEN 

FÖR NATURVÅRD 

( SE FIGUR 22) 

1. Vättern 

2. Västra 

Vätternstranden 

och Hökensås 

3. Bare mosse 

4. Stråken – 

Bottnarydsfältet 

5. Domneån 

6. Ljunghems backar 

7. Hammarsjön 

8. Karlshulta mosse 

9. Svenshult 

10. Flatered 

11. Jäboruder 

12. Dumme mosse

Figur 22. Riksintresseområden för naturvård. 

41

5.1.2 RIKSINTRESSE FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN 

Riksintressena för kulturmiljövården följer samma grundtanke som de för naturvården 

och utgörs av områden med höga kulturmiljövärden som ska spegla både det unika men 

också det för regionen representativa. Sammantaget ska de spegla regionens särart och 

utveckling över tid. 

I Habo och Mullsjö kommuner finns 5 riksintressen för kulturmiljövården representerade 

(se Figur 23). 

I riksintresset Habo kyrkby ingår självfallet själva kyrkan men också närliggande 

prästgård och sockenstuga samt den jordbrukspräglade landskapsbilden. Kylle mo består 

av agrara lämningar från järnåldern och framåt, gravfält och ensamgravar, samt Ruders 

gård. Även för Kylle mo påpekas det öppna jordbrukslandskapet. 

Kymbotall och Sandhem, Eriksgatuleden innehåller båda rika 

hålvägslämningar, hålvägar som har ingått i den medeltida 

Eriksgatuleden. Riksintresset Sandhem, Eriksgatuleden omfattar 

även Ljunghems by med agrara lämningar från järnålder och 

framåt samt järnåldersgravar. 

Riksintresset Ryfors utgörs av Ryfors bruk, dess byggnader och 

den engelska parken, rester efter järnvaruförädling samt Sveriges 

första golfbana. 

42 

R IKSINTRESSEN FÖR 

KULTURMILJÖVÅRDEN 


1. Kymbo tall 

2. Sandhem, 

Eriksgatuleden 

3. Kylle mo 

4. Ryfors 

5. Habo kyrkby

Figur 23. Riksintresseområden för kulturmiljövården. 

43

5.1.3 RIKSINTRESSE FÖR FRILUFTSLIVET 

Riksintressen för friluftslivet omfattar sådana områden som har goda möjligheter till 

friluftslivsutövande i natureller kulturlandskap och som är eller kan bli angelägna 

besöksmål för både hela eller en stor del av landet och utlandet. 

I Habo och Mullsjö kommuner återfinns riksintresse för friluftslivet endast i Habo 

kommun representerat av Hökensås. Värden som lyfts fram för detta område är 

möjligheter till fiske, bad, skidsport samt vandring. 

44

Figur 24. Riksintresse för friluftsliv. 

45

5.1.4 R IKSINTRESSE FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV ENLIGT 4 KAP. 2 § MB 

Bestämmelserna om riksintresseområden i 4 kap. i miljöbalken innehåller föreskrifter för 

hushållning med mark och vatten i vissa, utpekade, områden i landet. Dessa utpekades 

som ett led i den fysiska riksplaneringen och tar fasta på en större helhetsbild för naturoch 

kulturlandskapsvärden samt i hög grad turismens och det rörliga friluftslivets 

intressen. Områdena är stora och ofta vagt utpekade. 

Ett sådant område som anges direkt i lagtexten är ”Vättern med öar och 

strandområden” (se Figur 25) som är utpekat som riksintresse för turism och rörligt 

friluftsliv. Området, i Habo kommun, inkluderar Vättern med öar och strandområden, 

hela Habo kommuns strandremsa samt Hökensås. 

46

Figur 25. Ett område i Habo kommun, ”Vättern med öar och strandområden”, utgör 

riksintresse för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i Miljöbalken. 

47

5.2 NATURRESERVAT, BYGGNADSMINNEN OCH LOKALA 

BEVARANDEVÄRDEN 

5.2.1 N ATURRESERVAT 

Naturreservatsskyddet tillkom till 1960-talets naturvårdslag men 

är sedan år 1999 en del av miljöbalken. Naturreservatens syfte är 

att skydda värdefulla naturmiljöer, bevara biologisk mångfald men 

också för att ta hänsyn till friluftslivets intressen och behov. 

I Habo och Mullsjö kommuner finns i dagsläget 12 naturreservat 

(se Figur 26) 

Majoriteten av reservaten utgörs av värdefulla skogsmiljöer, både i 

form av igenvuxna lövängar och i gammal, naturskogsliknande 

skogar. Dessa är Fiskebäck, Haboskogen, Hökensås, Skämningsfors 

naturskog, Stora kärrs bokskog, Nyckelås och Ryfors gammelskog. 

Ett flertal av reservaten, Dumme mosse, Gagnån, Habomossens 

domänreservat och Bare mosse, utgörs istället av värdefulla 

mossar, myr- och våtmarker. 

För Fiskebäck, Hökensås och Nyckelås poängteras 

friluftslivsvärdena speciellt, men friluftsvärden återfinns i flertalet 

av naturreservaten. Regionens särpräglade geologi belyses också, 

främst i Hökensås, Haboskogen, Domneån och Habomossens 

domänreservat. 

48 

N ATURRESERVAT ( SE 

FIGUR 26) 

1. Skämningsfors 

naturskog 

2. Hökensås 

3. Gagnån 

4. Habomossens 

domänreservat 

5. Bare mosse 

6. Ryfors 

7. Stora kärrs 

bokskog 

8. Fiskebäck 

9. Domneån 

10. Dumme mosse 

11. Nyckelås 

12. Haboskogen

Figur 26. Naturreservat. 

49

5.2.2 BYGGNADSMINNEN 

Byggnadsminnesskydden inbegriper mer sällan omgivande marker 

och landskap. Samtidigt kan många byggnadsminnesförklarade 

byggnader utgöra väsentliga inslag i landskapsbilden och påverkan 

mellan byggnader och landskap går ofta åt båda hållen. 

Byggnadsminnen återfinner vi endast i Mullsjö kommun. De är 12 

till antalet men är samlade till två lokaler: Näs gård och Bönared (se 

Figur 27). 

5.2.3 LOKALA BEVARANDEVÄRDEN 

Ett par områden har på den kommunala nivån utpekats som 

särskilt värdefulla. De utgör värdefulla kultur- eller naturmiljöer 

och består ofta av områden där båda värden kombineras. Se 

områdenas utbredning och namn i Figur 27. 

50 

L OKALER MED 

BYGGNADSMINNEN 


Näs gård 

Bönared 

L OKALA 

BEVARANDEVÄRDEN 


1. Utvängstorp 

2. Sibbarp 

3. Tunarp 

4. Margreteholm 

5. Nykyrka 

6. Flatered- 

Svenshult 

7. Ekered 

8. Näs 

9. Bjurbäck 

10. Bönared

Figur 27. Byggnadsminnen (gröna trianglar och text) samt lokala bevarandevärden 

(orange områden och siffror). 

51

5.3 ANDRA SKYDD OCH INVENTERINGAR 

Förutom de ovan redovisade skydden, som ofta försöker fånga större sammanhang och 

mer storskaliga landskapsavsnitt, finns också en mångfald av skydd och inventeringar 

som pekar på värden i den mindre skalan. Det rör sig här mer om enskilda platser, objekt 

och biotoper som givetvis ingår i större sammanhang men vars kärnområden har givits 

en eller annan geografisk begränsning. En sammanställning av dessa kan verka som ett 

komplement till de mer storskaliga skydden och nyansera bilden av naturoch 

kulturvärdenas rumsliga utbredning. 

De inventeringar och skydd som ingått i denna studie är områden som erhåller 

biotopskydd eller djur- och växtskydd, det senare avser oftast fågelskyddsområden och 

Riksantikvarieämbetets inventering av fornminnen och övriga kulturhistoriska 

lämningar. Vidare ingår Skogsstyrelsens inventeringar av sumpskogar, våtmarker, 

nyckelbiotoper och naturvärdesobjekt. Dessutom ingår Länsstyrelsens inventeringar av 

värdefulla ängs- och hagmarker – områden som förutom höga naturvärden ofta också 

bidrar till viktiga kulturlandskapsvärden. 

52

Figur 28. Andra skydd och inventeringar. 

53

5.4 BESÖKSMÅL FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV 

I stora drag kan man konstatera att sevärdheter som har med natur att göra är spridda 

över hela området men har koncentrationer längs två nord-sydliga stråk. Det ena stråket 

löper längs Vätterns strand där det finns en variation i berggrund, jordarter och 

topografi samt ett gynnsamt klimat. Detta har gynnat mångfalden i naturen. Det andra 

stråket med natursevärdheter börjar norr om Furusjö och löper norrut genom höglänt, 

kuperad skogsbygd med inslag av berg och myrar. 

Även sevärdheter av kulturellt värde finner man spridda men med en viss koncentration 

i ett område som sträcker sig från Habo mot sydväst. Större områden där 

kulturbetingade sevärdheter är sällsynta återfinns längs Vätternstranden från Habo och 

norrut, i skogsområdet norr om Furusjö och Mullsjö samt området väster om vägen 

mellan Mullsjö och Sandhem. 

Mullsjö kommun hyser de flesta besöksmålen för friluftsliv. Ett flertal facilitet som 

skidanläggningar, kanotleder, ridanläggningar, fiske, bad och camping återfinns inom ett 

brett stråk längs Stråken och Tidan. Habo kommun har naturreservatet Hökensås i norr 

med fiske och vandringsleder samt bad och camping längs vätterstranden. 

54 

S EVÄRDHETER NATUR 

1. Runnekärret 

2. Baggebolet 

3. Rumpekärr 

4. Skämningsfors 

5. Hökensås 

6. Rävafallet 

7. Perslyckeberget 

8. Svedån 

9. Baskarp 

10. Bråtaberget 

11. Bare mosse 

12. Gagnån 

13. Habomossen 

14. Gagneberg 

15. Hornamossen 

16. Järnberget 

17. Haboskogen 

18. Trolleberget 

19. Tålåsen 

20. Flatered 

21. Knipån 

22. Furusjö 

23. Elmberget 

24. Hökensås ravin 

25. Matsabergs ravin 

26. Reningsdammarna 

27. Tages lada 

28. Bokskogen 

29. Jäboruder 

30. Halleboberg 

31. Bränninge hage 

32. Galtökärret 

33. Fiskebäcks ängar 

34. Stråken 

35. Domneån 

36. Karshulta mosse 

37. Gigeryd 

38. Dumme mosse 

39. Store mosse 

40. Drammakällan 

41. Krumme källa 

42. Stort bokträd 

43. Spinkaberget 

44. Ljunghems backar 

45. Ryfors Gammelskog 

46. Nyckelsås 

47. Tunarpa mader

Figur 29. Sevärdheter natur. 

55

56 

Figur 30. Sevärdheter kultur. 

S EVÄRDHETER KULTUR 

48. Habo kyrka 

49. Häsa sten ’Klockstenen’ 

50. Vagnhult 

51. Fornlämningar vid 

Röshult 

52. Tegelbruk 

53. Maje sten 

54. Fyrkantsrösen 

55. Kyrkestan 

56. Hästhagen 

57. Vargfångstgropen Åsebygd 

58. Offerkälla 

59. Varggropen Mellan-Gölhult 

60. Gravfält 

61. Bautastenen på Domneberg 

62. Falks grav 

63. Eriksgatuleden 

64. Hembygdsgård 

65. Fornåkrar Kylle mo 

66. Näs gård 

67. Ryfors bruk 

68. Ryfors golfbana 

69. Margreteholm 

70. Tunarp 

71. Bönared

Figur 31. Turist- och friluftsanläggningar. 

57

6. LANDSKAPSKARAKTÄRER 

Med utgångspunkt i landskapets överordnade särdrag och strukturer, går det att indela 

de två kommunerna i ett antal områden som, med avseende på sina 

landskapskaraktäristika, kan betraktas som homogena och någorlunda avgränsade från 

varandra och omkringliggande områden. För dessa områden använder vi i det följande 

begreppet “landskapskaraktärer”. I det följande redogörs för en indelning av 

kommunerna i sådana landskapskaraktärer. Avsikten med indelningen är att påvisa de 

nyansskillnader eller olikheter som finns inom landskapet för att i förlängningen kunna 

ge rekommendationer för hur olika delar av landskapet kan och bör behandlas i den 

fysiska planeringen. 

58

Figur 32. Landskapskaraktärer i Habo och Mullsjö kommuner. 

59

6.1 ODLINGSBYGD MED STORA INSLAG AV SKOG 

Karaktären förekommer främst kring Habo och längs 

Vättern, samt kring Sandhem i Mullsjö kommun. 

Karaktären omfattar trakterna kring tätorterna Habo 

och Brandstorp, samt Habo Kyrkby, Gustav Adolf, 

Ebbarp, Risbro, Domsand, Källebäcken, Nätebäcken, 

Hästebäcken, Grönestad, Baggebolet, Ljunghem och 

Mosseberg. 

Landskapet är flackt till måttligt kuperat med större 

åkerfält avbrutna av främst barrskogspartier, 

trädridåer och bäckraviner. Bebyggelsen förekommer som enstaka eller mindre klungor 

av tämligen stora gårdar samt ett par byar. Den är ofta centralt placerad på mindre 

höjder i de odlade områdena. Bebyggelselägena är gamla och markutnyttjandet har en 

lång historia, men bebyggelsen har en varierande stil och ålder. I de nordliga partierna 

av landskapskaraktären förekommer också långsträckta husgrupperingar i enkla eller 

dubbla rader i gränsen mellan Vättersluttningen och flackare åkermark. (se även 

karaktären ”Sluttningszon mot Vättern”). 

Landskapsrummen är stora och man har ofta fri sikt mellan gårdarna. Vägarna löper 

mestadels genom de odlade områdena. Rum skapas av topografin, trädridåer och 

skogspartier som oftast är närvarande i fonden. Större gårdar med siloanläggningar samt 

gårdsalléer är signifikanta element och landmärken i karaktären. Väg 195 som i öster 

löper genom stora delar av karaktären är både riktnings- och barriärskapande och 

förstärker Vätternlandskapets dominanta nord-sydliga riktning. I övrigt finns ingen starkt 

dominerande riktning i denna karaktär. 

Figur 33. Typiska miljöer i karaktären ”Odlingsbygd med stort inslag av 

60 

skog”.

Förutom Vätterlandskapet är Habo kyrkby med träkatedralen en specifik miljö med stark 

karaktär. De norra delarna av karaktären, nära Hökensås, och söderut längs Vätterns 

strand är föremål för riksintresse för naturvård med grund i sin speciella geologi. Även 

flera andra formella skydd och värden är koncentrerade till områden nära Vättern och 

Hökenås, t.ex. riksintresset för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i miljöbalken, 

riksintresse för friluftsliv och de två naturreservaten Fiskebäck och Domneån söder om 

Habo. Habo kyrkby är av riksintresse för kulturmiljövården men i övrigt finns få skydd 

avseende kulturmiljön. 

Figur 34. Landskapskaraktär "Odlingsbygd med stora inslag av skog". 

61

6.2 SKOG MED INSLAG AV SMÅSKALIG ODLINGSBYGD 

Karaktären förekommer och dominerar i de västra 

delarna av kommunerna; längs Stråken och Tidan, 

kring Sandhem, Mullsjö samt Nässjön. Mindre partier 

återfinns kring Fagerhult och öster om Habo. 

Karaktären omfattar trakterna kring tätorterna 

Mullsjö, Sandhem, Furusjö och Fagerhult, samt 

byarna/fritidshusområdena Västerkärr, Kyrkekvarn, 

Björsjöhage, Broholm samt Hökesjön. 

Landskapet är mestadels svagt till måttlig kuperat men dramatiska branter förekommer 

också i övergången mellan höga partier och dalar. Skogen dominerar och består av tall 

och gran med inslag av bland annat björk och asp. Kring bebyggelse och äldre 

jordbruksmarker finns ofta inslag av ädellövskog. Bebyggelsen utgörs främst av enstaka 

eller ett par gårdar omgivna av öppnare marker i form av mindre åkrar och beteshagar 

och ligger som öar i skogshavet. Bebyggelselägen har lång historisk kontinuitet. 

Tillsammans visar gårdsläget, åkrar, hagar och närliggande ädellövskogsrester i kontrast 

med den omgivande barrskogen tydligt den historiska markanvändning och många 

platser hyser även höga kulturmiljövärden. 

Landskapsrummen är relativt små och koncentrerade kring bebyggelsen. De består av de 

öppnare åker- och hagmarkerna och ligger isolerade i den omslutande barrskogen. Fri 

sikt finns över den enskilda gårdens jordbruksmark, men sträcker sig mer sällan till 

granngården. I barrskogsområdena finns få rum och siktlinjer annat än längs med vägar 

och i det större perspektivet vid höjdkrön. Riktningar i landskapet skapas främst av vägar 

men även markerade branter kan skapa lokala riktningar och framförallt barriäreffekter. 

Figur 35. Typiska miljöer i karaktären ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd”. 

62

I de områden som även innefattar Sjö- och ådalsskaraktären finns starkare riktnings- och 

rumskänsla i form av Stråken och Tidans dalgång samt Nässjön. 

Inom karaktären återfinns ett par särpräglade lokaler i form av Ryfors bruk och golfbana, 

och godsmiljöerna kring Tunarp och Näs. 

Områden kring Stråken och Hökensås (vid Fagerhult), nära Vättern och i myrmarkerna i 

de södra delarna av karaktären är av riksintresse för naturmiljövården och området nära 

Hökensås är även av riksintresse för friluftslivet och för turism- och friluftslivet enligt 

miljöbalkens 4 kap. Inslag av värdefulla skogsområden avspeglas i naturreservat vid 

Ryfors och Nässjön. Spåren efter Eriksgatuleden som historiskt betydelsefullt 

transportstråk har gett upphov till riksintresset för kulturmiljövård runt Sandhem och 

området kring Ryfors bruk är även det av riksintresse för kulturmiljövård. Samtliga lokala 

bevarandevärden är knutna till just denna landskapskaraktär. 

Figur 36. Landskapskaraktär "Skog med inslag av småskalig odlingsbygd". 

63

6.3 BARRSKOG MED STÖRRE INSLAG AV MYRMARK 

Karaktären förekommer utspridd över 

kommunerna med större utbredningar 

söder om Bare mosse, söder om 

Sandhem samt längs och parallellt med 

Vätterstranden. Karaktären omfattar 

Baskarps by och närliggande 

industrianläggningar och 

täktverksamhet. 

Landskapet är flackt till starkt kuperat 

och innehåller både storskaliga och småskaliga förkastningsbranter och bäckraviner men 

också planare områden och mossar. Bebyggelse förekommer ytterst sparsamt och 

består då av enstaka hus eller små gårdar. Karaktären domineras av skog och 

skogsbruket. Främst består skogen av tall och gran med inslag av björk, men kring små 

och även nedlagda gårdar finns mindre inslag av lövskog. Skogens täthet varierar från 

täta granplanteringar med lite eller ingen markvegetation till mer pelarsalslik tallskog på 

områden med ringa jorddjup. De omfattande inslagen av myrmarker, mossar och kärr 

varierar i storlek men är många gånger beskogade. Karaktären återfinns oftast i 

höjdlägen och genomkorsas av en mängd mindre vattendrag men hyser få sjöar. 

Landskapsrummen är små och utgörs av vägar och större, glest bevuxna mossar samt på 

sina ställen av större sand- och grustäkter. Tillfälliga landskapsrum bildas vid stormfällen 

och skogavverkning. Längre siktlinjer och utblickar kan på sina ställen återfinnas på 

höjder och vid krön men begränsas och bestäms av den kringliggande skogen. 

64 

Figur 37. Typiska miljöer i karaktären ”Barrskog med större inslag av myrmark”.

Karaktären utgör däremot många gånger bakgrund och fond som man upplever från 

omkringliggande landskapskaraktärer. Få enhetliga riktningar finns i den större skalan 

och riktningar och barriärer skapas snarare av den varierade, lokala topografin. 

Det är framförallt delarna i närheten av Vättern och Hökensås inom karaktären som är 

föremål för formella skydd, i form av riksintresse för naturmiljövård, friluftsliv och turism 

samt friluftsliv miljöbalkens 4 kap. Mindre områden av karaktären nära Stråken är av 

riksintresse för naturmiljövården. Vidare är mindre delar i anslutning till Ryfors bruk och 

Eriksgatuleden föremål för riksintresse för friluftsliv. 

Figur 38. Landskapskaraktär "Barrskog med större inslag av myrmark". 

65

6.4 MYRSKOG 

Karaktären förekommer i ett nord-sydligt stråk 

mellan Habo och Mullsjö tätorter samt vid Bare 

mosse. 

Landskapet är flackt och domineras av mossar 

avbrutna av svagare höjder med tall- och granskog. 

Det omfattar också flera sjöar, till exempel Hornsjön, 

Hökesjön samt Nybrodammen. Bebyggelsen 

begränsar sig till främst fritidsbebyggelse i anslutning till sjöarna. Den mänskliga prägeln 

har historiskt sett utgjorts av torvtäkt och kvarnindustrier men består nu av skogsbruk 

och friluftsliv. 

Landskapsrummen är ofta komplexa och skapas av den varierande beskogningen ute på 

mossarna och mellanliggande trädridåer och skogspartier. Vid sjöar och stora, kalare 

mossar bildas större rum och längre siktlinjer. Karaktären utgör i sig själv en riktning och 

barriär på landskapsnivå, men denna riktning är inte påtaglig inom karaktären där 

snarare de väst-östliga vägarna och vattendragen sätter prägeln. 

Områden med särprägel inom karaktären är Bare mosse, Habo mosse, Gagnån, 

Karlshulta mosse och Dumme mosse, samt Hornsjön, Hökesjön och Nybrokvarn. 

Flera av mossarna i myrkomplexen är skyddade för sina höga naturvärden. Längst norrut 

och längst söderut i karaktären finns särskilt höga naturvärden i form av mossar, myrar 

och sumpskogar vilket avspeglas i de fyra naturreservaten som återfinns i dessa 

Figur 39. Typiska miljöer i karaktären ”Myrskog”. 

66

områden (Bare mosse, Gagnån, Habomossens domänreservat och Dumme mosse) samt 

Natura 2000-områden och riksintresse för naturmiljö som finns här. Området nära 

Hökenås är också av riksintresse för turism och friluftsliv enligt miljöbalkens 4 kap. 

Flera av mossarna i myrkomplexen är skyddade för sina höga naturvärden. Längst norrut 

och längst söderut i karaktären finns särskilt höga naturvärden i form av mossar, myrar 

och sumpskogar vilket avspeglas i de fyra naturreservaten som återfinns i dessa 

områden (Bare mosse, Gagnån, Habomossens domänreservat och Dumme mosse) samt 

Natura 2000-områden och riksintresse för naturmiljö som finns här. Området nära 

Hökenås är också av riksintresse för Turism och friluftsliv enligt miljöbalkens fjärde 

kapitel. 

Figur 40. Landskapskaraktär "Myrskog". 

67

6.5 HÖKENSÅS 

Karaktären återfinns endast på Hökensås i norra 

delen av Habo kommun. Karaktären omfattar 

Alvasjön och Hökensås naturreservat. 

Hökensås utgör södra delen av en tio mil lång 

urbergsrygg överlagrad av spektakulära 

isälvsavlagringar. Landskapet är måttligt kuperat 

med stor variation och mångformighet i 

topografin skapad av sanddynsområden, kames, 

myrmarker och ett stort antal sjöar. Vegetationen består av gles, pelarsalstallskog med 

rishedsartad undervegetation omväxlat med lavbäddar. Skogsbruket bedrivs varsamt 

och med hög naturvårdshänsyn. Stora delar av karaktären består av naturreservat och 

området i sin helhet uppmärksammas som värdefull för friluftslivet ur 

riksintresseperspektiv. Bebyggelse finns endast i anslutning till Alvasjön och karaktären 

präglas av en hög grad av ostördhet. 

Landskapsrummen består dels av sjöar och öppna myr- eller lavmarker, men återfinns 

också i varierande och omväxlande grad under krontaket i den glesa tallskogen och i 

kameslandskapets myller av höjder, sänkor och åsar. Den småskaliga topografiska 

variationen gör att övergripande riktningar i landskapet saknas. Riktningsgivare är 

istället den lokala terrängen och vägar. 

Hela landskapskaraktären är föremål för kraftiga intressen och skydd rörande dess 

naturvärden och friluftsvärden. Riksintresse för naturmiljö, friluftsliv samt riksintresse 

för turism och friluftsliv enligt 4 kap. miljöbalken rör hela karaktären. Stora delar tas 

också upp av naturreservatet Hökensås. Naturupplevelserna och stora möjligheter till 

friluftsaktiviteter såsom fiske, paddling, bad, skidsport och vandringsleder gör området 

attraktivt för turism och friluftsliv. 

Figur 41. Typiska miljöer i karaktären ”Hökenås”. 

68

Figur 42. Landskapskaraktär "Hökensås". 

69

6.6 SJÖ- OCH ÅDALSLANDSKAP 

Karaktären förekommer längs med Tidan och 

Stråkens dalgång samt vid Sandhemssjön och 

Nässjön. Karaktären omfattar Sandhem, 

Kyrkekvarn, Björssjöshage, Broholm, Kvarnön, 

Västerkärr och Nyhem. 

Landskapets prägel ges av dalgångarna ner mot 

vattendragen, sluttningar och branter av 

varierande skarphet som bitvis möter direkt mot 

vattenytan men som på längre avsnitt (främst vid sjöarna Sandhemsjön och Nässjön 

men också vid delar av Stråken) löper parallellt med stranden och skapar en plan terrass 

mellan brant och vattendrag. De underliggande karaktärerna varierar men utgörs till 

största delen av ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd”. Sluttningarna och 

terrassplanen har under lång tid varit attraktiva för jordbruk och hyser i allmänhet en 

något större koncentration av bebyggelse och odlingsmark än resterande delar av de 

underliggande karaktärerna. 

Sjö- och ådalslandskapet skapar en rumslighet på en större nivå, både genom 

vattenspeglarnas öppna ytor men också genom de motställda dalsidorna som bidrar 

med en rad olika utblickspunkter och som ramar in landskapet. Längre siktlinjer finns 

dels längs med vattendragen i nord-sydlig riktning men också tvärs över dalgångarna i 

öst-västlig. Riktnings- och barriärkänslan inom karaktären är stark och har en nord-sydlig 

Figur 43. Typiska miljöer i karaktären "Sjö- och ådalslandskap". 

70

utsträckning som skapas av vattendrag och topografi. Denna riktning understryks av 

vägar och järnväg som konsekvent löper längs med dalgångarna och vattendragen. 

Karaktärens starka anknytning till vatten gör den uppskattad av friluftslivet med 

aktiviteter som paddling, fiske, bad och vandring. Sjöar och vattendrag har också 

generellt en stor attraktionskraft, vilket gör att karaktären har en roll som nyckelelement 

och ibland även som landmärke, sett i det större landskapsperspektivet. 

Stora delar av sjö- och ådalslandskapet är av riksintresse för naturmiljövården. Vid 

Nässjön finns Nyckellås naturreservat samt Natura 2000-område som även är av 

riksintresse för friluftslivet. Att sjö- och ådalslandskapet varit en viktig transportled 

återspeglas i de många kulturmiljöer från olika tidsåldrar man kan hitta inom karaktären, 

vilket avspeglas i riksintresset för kulturmiljövård vid Ryfors bruk, Sandhem- 

Eriksgatuleden och Kylle Mo samt många lokala bevarandevärden. 

Figur 44. Landskapskaraktär "Sjö- och ådalslandskap". 

71

6.7 SLUTTNINGSZON MOT VÄTTERN 

Karaktären förekommer längs med Vätterstranden 

med en varierande utsträckning inåt land som 

bestäms av topografi och vegetation. Karaktären 

omfattar Baggebolet, Brandstorp, Grönestad, 

Hästebäcken, Rödån, Nätebäcken, Baskarp, 

Fagerhult, Källebäcken och Domsand. 

Landskapets kupering i den mindre skalan varierar 

men i den större sänker det sig ständigt ner mot 

Vätterstranden, ömsom odramatiskt, ömsom i form 

av breda naturliga terrasser med mellanliggande skarpa branter. Riktningen i landskapet 

är starkt nord-sydlig med högre partier i öster och den lägre belägna Vättern ständigt 

närvarande i öster. Riktningen följs och förstärks av länsväg 195 som följer längs med 

hela karaktären. Utblickar finns längs med hela området och siktlinjerna sträcker sig ut 

över Vättern, Visingsö och mot östra Vätterstranden, inte sällan över hustak och 

trädtoppar. Siktlinjer återfinns även längs med länsväg 195, särskilt vid backkrön och 

längs med de större terrasserna. 

Bebyggelsen är i de norra delarna belägen längs länsväg 195 och dess parallella, äldre 

vägar. Nätebäcken, Rödån, Hästebäcken och Grönesta flyter ihop till ett 

sammanhängande bebyggelsestråk i en långsträckt gruppering på gränsen mellan 

Vätterns sluttning och flackare odlingsmark. I söder består bebyggelsen mer av enstaka 

och mindre klungor av hus och gårdar. 

Figur 45. Typiska miljöer i karaktären "Sluttningszon mot Vättern". 

72

Områden med särpräglad karaktär utgörs av Baskarps grustäkt och industrier, 

Haboskogens naturreservat, Munkaskog och Domsand. 

Nästan hela karaktären är av riksintresse för naturmiljövården och utgör del av 

riksintresset för turism och friluftsliv, ”Vättern med öar och strandområden”, enligt 

miljöbalkens 4 kap. De norra delarna i anslutning till Hökenås är också av riksintresse för 

friluftslivet och inom karaktären finns två mindre naturreservat (Haboskogen och Stora 

Kärrs bokskog). Hela Vättern är ett Natura 2000-område. Genom sin närhet till Vättern 

är sluttningszonen attraktiv för turister och friluftsliv i form av fiske, båtliv, badliv och 

boende med sjöutsikt. 

Figur 46. Landskapskaraktären "Sluttningszon mot Vättern". 

73

KÄLLFÖRTECKNING 

SKRIFTLIGA KÄLLOR 

Antonson, Hans (2006). Landskapets karaktärsdrag: en beskrivning för 

infrastruktursektorn. Borlänge: Vägverket. Tillgänglig på Internet: 

http://publikationswebbutik.vv.se/upload/2243/2006_33_landskapets_karaktarsdrag.p 

df 

Berglund, Björn E. & Börjesson, Klas (red.) (2002). Markens minnen: landskap och 

odlingshistoria på småländska höglandet under 6000 år. 1. [uppl.] Stockholm: 

Riksantikvarieämbetets förl. 

Wastenson, Leif & Fredén, Curt (red.) (2002). Sveriges nationalatlas. Berg och jord. 

Vällingby: Sveriges nationalatlas (SNA) 

Mullsjö kommun: Kulturhistorisk inventering. Jönköpings läns museum. 

Kulturmiljöavdelningen. 1999-2000 

Mullsjö kommun: översiktlig kulturhistorisk inventering. (1977). Skara: Museet 

Ringqvist, Karl (1959). Habo: en sockens historia. [Habo]: [Habo kommunalkontor] 

ELEKTRONISKA KÄLLOR 

Turistinformation på Habo kommuns och Mullsjö kommuns hemsida. Tillgänglig: 

http://www.habokommun.se/sv/Turistinformation/ samt 

http://www.mullsjo.se/templates/Page____372.aspx 

Broschyr ”Upplev Habo” på Habo kommuns hemsida. Tillgänglig: 

http://www.habokommun.se/upload/Fritid%20och%20kultur/Pdf%20Blanketter%20och 

%20dokument/Turism/UpplevHabo10.pdf 

Turistkarta på Habo kommuns hemsida. Tillgänglig: 

http://www.mymap.se/produkter/pdf/mymap_habo_karta.pdf 

Länsstyrelsen i Jönköpings län, hemsida. (Information om naturreservat, riksintressen 

och andra formella skydd, värden och inventeringar). Tillgänglig: 

http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/Sv/Pages/default.aspx 

KARTMATERIAL OCH DATABASER 

Följande kartmaterial och GIS-material har utgjort underlag till landskapsanalys inklusive 

historisk analys: 

- GIS-data från Länsstyrelsen. Tillgänglig: http://www.gis.lst.se/lstgis/ 

- Häradskartan 

- Generalstabskartan 

- Terrängkartan 

74

BILAGA 1: KARTA MED PLATSER OCH ORTSNAMN 

SOM NÄMNS I RAPPORTEN 

75

Landskapsanalys - Habo kommun

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?