Universitetsutbildning utan arbetsgaranti, utredande text

1. Inledning
Universitetsutbildning utan arbetsgaranti
1.1 Syfte och frågeställning
I denna text vill vi besvara frågan ”Hur påverkar universitetsutbildningen ungdomars framtida
möjligheter att få jobb?”. Det är relevant att utreda hur arbetsmarknaden ser ut för
högutbildade i Nicaragua, eftersom nästan alla ungdomar vi har mött har haft en dröm som
innefattar universitetsutbildning. Eftersom vår övergripande frågeställning är ”Hur påverkar
utbildningen ungdomars framtidsdrömmar och framtidsutsikter gällande arbete?” är det
intressant att se om universitetsutbildningen överhuvudtaget gör någon skillnad för
nicaraguanska ungdomars framtidsutsikter.
1.2 Bakgrund
Ett flertal informanter har bekräftat att det i Estelíområdet finns väldigt få arbeten tillgängliga
för universitetsutbildade. Trots det vill en majoritet av ungdomarna ha en universitetsexamen
då det ger både status i samhället och fler möjligheter att få det jobb man vill ha.
Universitetsutbildning ses inte som en garanti för att få ett akademiskt eller välbetalt jobb men
det är ändå det enda möjliga sättet att få ett bra jobb. Det är vanligt med en stark tilltro till sin
egen framtid men ungdomarna är medvetna om att det finns många sociala och ekonomiska
hinder på vägen till drömjobbet. I Nicaragua är arbetslösheten hög, enligt Gapminder har 59
% av alla över 15 år ett jobb (2007). Dock är den informella sektorn stor, så
arbetslöshetssiffran är svår att få fram exakt. Olika källor anger olika siffror, enligt
Landguiden är 12,1 % av nicaraguanerna arbetslösa, men endast 40 % har en formell
anställning (2005). 25,5 % av befolkningen över 25 år är utbildade på secundarianivå eller
högre (HDR, 2010).
2. Avhandling
Diana, 16 år, trivs bra i staden Estelí där hon har bott under hela sitt liv. Dock skulle hon ta
chansen att flytta utomlands direkt om hon fick den. Detta är en inställning hon delar med
många andra unga nicaraguaner. Enligt en undersökning som Centralamerikanska
Universitetet och den nicaraguanska organisationen Ética y Transparencia genomförde 2004,
svarade 80 % av landets ungdomar att de skulle lämna landet om de kunde (Perez Baltodano,
2006). Detta bekräftas också av en majoritet av våra informanter som liksom Diana berättade
att de skulle flytta utomlands om de fick chansen. Diana förklarar detta genom att säga: “Man
har fler möjligheter i andra länder än i Nicaragua. [...] I Nicaragua är risken stor att du
studerar på universitetet i flera år och sedan inte får ett jobb som har med utbildningen att
göra” (Juares, 2011).
Estelí är beroende av de fyrtiotal tobaksfabriker som med mellan 10 000 och 30 000 anställda
utgör de största arbetsgivarna i området (ATC, 2011). Fabriksjobben kräver oftast ingen högre
utbildning eftersom arbetsuppgifterna är enkla men slitsamma, vilket vi noterade vid ett besök
på en tobaksfabrik. Detta kan vara en bidragande faktor till att det inte finns en stor
arbetsmarknad för universitetsutbildade i Estelí. Flera av våra informanter påpekar att risken
är stor att man efter flera års utbildning till exempelvis advokat eller läkare ändå kommer att
jobba på en tobaksfabrik. Det finns både privata och statliga universitet i Nicaragua. De
privata kostar pengar och de statliga är gratis med undantag av en inskrivningsavgift varje
termin (Lanza, 2011).

Trots att utbildning inte alltid leder till arbete vill alla nicaraguaner vidareutbilda sig.
Utbildning har alltså ett egenvärde i sig. Det ger status och personlig utveckling att utbilda
sig. Normen är att man ska utbilda sig, det är en självklarhet för alla att det är vägen till en
bättre framtid.
När en så stor del av den utbildade befolkningen inte får arbete kan man fråga sig om det är så
att universitetet fokuserar på fel sorts utbildningar. Om utbildning inte leder till fler eller
bättre jobb fastnar människor i arbetslöshet och det finns en risk för att mycket av det hopp
som ungdomar sätter till utbildningen uppfylls inte. När det inte skapas arbeten men
ungdomar trots det forsätter att utbilda sig får Nicaragua ett överflöd av utbildad arbetskraft.
Frågan är då om det till exempel behövs fler jurister när de som redan finns inte får ett arbete.
Ska de tillgängliga jobben bestämma hur utbildningen ser ut eller ska utbildningen bestämma
vilka jobb som kommer att finnas? Exempelvis ska universiteten till exempel fortsätta utbilda
samma antal läkare som nu även fast de inte får jobb eller ska utbildningen anpassas efter de
jobb som finns och utbilda inom dessa. Den roll som universiteten i nuläget har är att utbilda
ungdomar utifrån vad de vill bli trots att det kanske inte ger dem jobb. Alternativet till detta
skulle kunna vara att kvotera in människor på utbildningar som kommer att ge dem en större
chans att få arbete i framtiden. Risken blir då att enskilda institutioner får för mycket makt
över individers liv. Att vara utbildad inom områden som generar mer arbeten behöver dock
inte vara en garanti för jobb. Nicaragua är ett land som i stor utsträckning producerar cigarrer
genom sina tobaksfabriker vilket alltså leder till att det finns fler jobb tillgängliga inom den
branschen än inom till exempel advokatbranschen. Därför kan högutbildade personer mycket
väl hamna inom cigarrbranschen även om man från början utbildat sig till exempelvis
advokat.
En majoritet av informanterna vi har pratat med var medvetna om att de förmodligen skulle
behöva jobba samtidigt som de studerar vilket kan innebära svårigheter både för jobbet och
studierna. Arbetsgivaren är ofta missnöjd med arbetare som studerar samtidigt eftersom de
inte har möjlighet att ta extra arbetspass och det finns en risk för att arbetaren blir distraherad
av sina studier och inte kan prestera så bra på arbetsplatsen. Samtidigt är det svårt för en
student att kunna fokusera på studierna och samtidigt arbeta då universitetsstudier tar upp
mycket tid och det kan vara svårt att finna tid bland arbetet att studera (Vasquez a, 2011).
Även om det är viktigare för framtida försörjning att ungdomar utbildar sig är det på kort sikt
viktigare att tjäna pengar. Därför kan det vara så att universitetsstudierna prioriteras lägre än
arbetet då det för många är viktigare att ha en inkomst än en utbildning. (Herrera Lanzas,
Vasquez a, 2011)

Nicaragua är starkt beroende av sin råvaruexport av framförallt tobak, kaffe och bananer
(Landguiden, 2007). Tullarna på att exportera förädlade varor är mycket högre än på att
exportera råvaror, vilket gör att Nicaragua liksom många andra fattigare länder är beroende av
sin export av råvaror. Ett exempel är att Nicaragua exporterar kaffebönor till Europa där
Nescafé kan förädla dem och kan sälja dem dyrare (Thomasson, 2010). Råvaror är generellt
mer känsliga för prissvängningar på den globala marknaden än förädlade varor. Därför leder
råvaruberoendet till att landets ekonomi blir mer instabil. Dessutom är Nicaragua är beroende
av att ha en arbetskraft som är anpassad efter yrken som är kopplade till råvaruproduktion.
28% av Nicaraguas arbetskraft jobbar med jordbruk och 19% inom industrin, resterande inom
servicesektorn. Jämför det med Sverige där 1,1% arbetar inom jordbruket och 28,2% arbetar
inom industrin och 70,7% inom servicesektorn (CIA, 2010/2008). Det här har lett till att 44%
av Nicaraguas BNP kommer från industri och jordbruk, det blir alltså svårt att skapa fler
akademiska arbeten när dessa sektorer genererar så pass mycket av landets BNP. Det leder till
att det inte skapas fler jobb för högutbildade, eftersom arbetskraften behövs i industrin för att
få ekonomin att gå runt. Sveriges ekonomi är också beroende av export men Sverige
exporterar fler utvecklade produkter som kräver akademiskt utbildad arbetskraft. Globalt kan
man se denna trend i och med att råvaruproduktion finns i mindre utvecklade länder
(Landguiden, 2007).
Att universitetsutbildningen inte leder till bättre jobb gör att det blir en så kallad ”brain-drain”
vilket innebär att högutbildade människor flyttar utomlands för att få arbete. Detta påverkar
landets ekonomi negativt. Regeringen har satsat pengar på den statliga
universitetsutbildningen genom att den blivit gratis och tillgänglig för alla. Denna utbildning
leder dock inte till att man får ett högavlönat jobb och därför kommer de som utbildat sig dels
inte att betala högre skatt och dels inte starta företag vilket skulle ha bidragit till landets
utveckling. Staten får alltså inte tillbaka de pengar de investerat i att utbilda befolkningen. De
som går på privata universitet och betalar för sin egen utbildning förlorar också de pengar de
har investerat, eftersom de inte heller får jobb som lönar sig. Även de som går på kommunala
universitet måste finansiera sitt leverne och om universitetsutbildningen inte ger resultat i
form av ett jobb efter examen, är också det en förlorad investering. Den enda chansen de
utbildade har är att flytta utomlands, eftersom det är där jobben för högutbildade finns.
Chansen att få jobb utomlands är större än i Nicaragua. Dock får nicaraguaner ofta
lågstatusjobb utomlands, exempelvis vår informant Yamali Herrera Lanzas syster som hoppat
av sin utbildning i företagande och administration och flyttat till Panama för att jobba som
hemhjälp (Herrera Lanza, 2011). Yamalis syster är inte ensam om detta. Mellan åren 1995
och 2005 lämnade 800 000 nicaraguaner landet, framförallt för att jobba i USA, Costa Rica
och Panama (HDR, 2009). Många av våra informanter talade också om att Nicaragua inte har
någon framtid. Detta synsätt kan bero på att många högutbildade lämnar landet och då finns
inga kvar som kan utveckla landet vidare. Kan inte staten se till att det finns jobb till de som
faktiskt lyckats utbilda sig förlorar man också konkurrenskraften mot utländska företag och
kompetenser och den inhemska ekonomin blir lidande. Det här en annan orsak till att det inte
skapas nya jobb.
Det är svårt att veta säkert att hur landet i framtiden kommer att påverkas av att fler och fler
utbildas. Att säga att universitetesutbildning inte gör någon skillnad för landet blir
problematiskt då man tänker på att situationen inte är samma som den var för tjugo år sen.
Mellan åren 1986 och 1988 skrevs 8 % av nicaraguanerna in på universitetet, vilket kan
jämföras med dagens 18 %. Dessutom har befolkningen ökat vilket gör att det är ett ännu
större antal som utbildar sig idag (HDR, 1990 och 2010). Det ökade antal som studerar idag

har inte hunnit bidra till samhällsutvecklingen än. Stefan de Vylder menar att utbildning
aldrig är negativt, alltså även om det inte skulle leda till jobb. Han säger att ett land inte har
råd att inte utbilda sin befolkning, oavsett hur fattigt det är. Utbildning kan ses som ett mått på
en befolknings välstånd. En utbildad befolkning är i allmänhet mer medveten om sitt lands
situation och har större möjlighet att förändra samhället. (de Vylder, 2010)
3. Sammanfattning och slutsats
Efter en avslutad universitetsutbildning är det som sagt svårt att få ett bra jobb, eftersom det i
Nicaragua inte finns en tillräckligt stor arbetsmarknad för högutbildade. Dock har man större
chanser att få en säker framtid om man har utbildat sig än om man inte har gjort det. Är man
helt utan utbildning har man mycket små möjligheter att få ett jobb med en bra lön och bra
arbetsförhållanden. Då har man svårt att förbättra sin levnadsstandard. Har man inte slutfört
secundariautbildningen eller inte har råd med inskrivningsavgiften och skolmateriel är en
universitetsexamen svår att få.
Den roll som universitetsutbildningen har kan behöva omdefinieras och anpassa sig mer till
landets nuvarande situation och arbetsmarknad. Dock är det ingen garanti för att öka
tillgången till akademiska arbeten. Nicaragua är inne i ett råvaruberoende som ger mycket
pengar till stadskassan och försörjer en stor del av befolkningen. Det leder till att det inte
satsas på välfärd eller på nya jobb för akademiker eftersom man istället är beroende av att
bibehålla sin produktion som är en stor del av landets ekonomi. Detta hämmar utvecklingen
av nya jobb i Nicagarua. Bristen på tillgängliga jobb gör att människor söker sig utomlands
för att hitta jobb och Nicaragua utsätts för en s.k. “brain drain”. Det påverkar Nicaragua
negativt då människor som arbetar utomlands inte bidrar till landets utveckling. Det enda
sättet dessa människor hjälper är på individnivå då emigranterna enbart skickar pengar hem
till sina släktingar. Dessa pengar utgör enligt HDR 12 % av landets BNP (2010).
Svaret på frågeställningen till denna text, ”Hur påverkar universitetsutbildningen ungdomars
framtida möjligheter att få jobb?”, är mycket beroende av ovan nämnda faktorer. Resultatet av
utredningen blir att universitetsutbildningen är den enda väg som kan leda till ett bra jobb,
men på grund av bristen på jobb för högutbildade är risken stor att man ändå får ett arbete på
exempelvis en tobaksfabrik. Nicaraguas ekonomiska situation präglar ungdomars liv, framför
allt i skolan. Det påverkar också huruvida ungdomarna kan få jobb efter sin utbildning eller
inte. Det finns inga garantier för arbete efter avslutad universitetsutbildning men det är det ett
av de vanligare och lättaste sätten för ungdomar att ändra på sin situation, och inte hamna på
en fabrik eller inom jordbruk.
Källförteckning
Internet:
Gapminder, 2007. (2011-02-09)
· Utrikespolitiska Institutet, Landguiden, Nicaragua, (2005, 2007) www.landguiden.se (2011-02-
10)
Tryckta:
Perez Baltodano, Ándres (april 2006): ”Our Youth Has Inherited A National Failure”. Envío
Magazine. Finns tillgänglig på: http://www.envio.org.ni/articulo/3251
UNDP (1990) Human Development Report 1990.
UNDP (2009) Human Development Report 2009.
UNDP (2010) Human Development Report 2010. Finns tillgänglig på:
http://hdr.undp.org/en/media/HDR_2010_EN_Complete.pdf

Intervjuer:
Herrera-Lanzas, Yamali, Universitetsstudent, 2011
Juarez, Diana, Secundariastudent, 2011
Lanza, Victor, Universitetsstudent, 2011
Vasquez, Eynar, Byggarbetare, 2011
Asocicaión de Trabajadores del Campo, ATC (2011)
Föreläsningar:
Thomasson, Åsa. Latinamerikagrupperna, 2010
De Vylder, Stefan. Utvecklingsteoretiker 2010