Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och ”Den gamla dansbanan”.<br />
Ett problem som ingen <strong>för</strong>fattare kommer<br />
undan är att indelningar av musikaliska stilar ofta<br />
blir svåranvändbara. En enstaka vals kan t.ex.<br />
innehålla flera olika stilskikt. Författarna lyckas i<br />
de flesta fall väl med sina indelningar, och öser ur<br />
en rik källa med lyckade beskrivningar av musikaliska<br />
egenskaper. Men det <strong>för</strong>ekommer många<br />
vaga och ibland problematiska värderingar, som<br />
då de pekar på ”den genialiska melodiskt harmoniska<br />
dräkten” i ett stycke av Gunnar Hahn.<br />
Ibland kanske läsaren också undrar vad som avses<br />
med att Taubes vals Julius och Mariella har en<br />
valsgestik med ”påtagligt italienskt tonfall” (s.<br />
205) – en valsmelodi som <strong>för</strong> övrigt tidigare hade<br />
helt annan text, Torpmaja (1948). Här talas det<br />
också om att några visor skiljer sig ”från den<br />
utpräglat svenska tonen, genomgående eller i<br />
enskildheter, men sällan på ett sätt som kan sägas<br />
vara entydigt italienskt”, en formulering att<br />
grunna över.<br />
Det sägs även att ”en liknande kombination<br />
av italiensk aura och svensk vals framträder även i<br />
Serenaden i prästgatan” (ibid.), en kommentar<br />
som är mer rimlig, då denna vals faktiskt inte är<br />
av Taube, utan är en italiensk vals, inspelad av<br />
Taube redan 1923 som Vals Fiorentino (i en<br />
anteckning i STIM:s äldre kortregister av Håkan<br />
Norlén, 20.8.1952, anges valsens namn som<br />
”Valse Floriontino”)! Och var<strong>för</strong> diskutera bl.a.<br />
Taubes Sommarnatt i kapitlet ”Traditionellt<br />
svenska stildrag”? Författarna kommer här in på<br />
”det mer aristokratiska/melodiskt sugande, som<br />
vetter åt wienervalsen” (s. 190). Skillnaden i stil i<br />
Taubes valser har jag översiktligt behandlat i en<br />
artikel i Svenskhet i musiken (red. H. Larsen,<br />
1993), som dock saknas i litteraturlistan. Här<br />
framgår att Sommarnatt ligger så nära en wienervals<br />
det går.<br />
I kapitel 7 tar <strong>för</strong>fattarna upp begreppen pastisch,<br />
parodi och humoresk och prövar framgångsrikt<br />
att avgränsa dem från varandra.<br />
Kapitlet är en rolig och inträngande belysning av<br />
fram<strong>för</strong> allt vistexter av Povel Ramel, Ulf Peder<br />
Olrog och Owe Thörnqvist. Kapitlet <strong>för</strong>svarar<br />
också sin plats mot bakgrund av den folkliga<br />
praxisen att skriva egna vistexter av ofta satiriskt<br />
slag vid 50-årsfester och liknande.<br />
I kapitel 8 får läsaren ta del av <strong>för</strong>fattarnas<br />
120<br />
<strong>Recensioner</strong><br />
nämnda beskrivning av Birger Sjöbergs personstil.<br />
Man kan naturligtvis fråga sig var<strong>för</strong><br />
kapitlet är placerat just här, men kapitlet är det<br />
mest musikvetenskapliga, där de verkligen borrar<br />
sig ned i materialet och visar på intrikata <strong>för</strong>hållanden<br />
mellan text och musik.<br />
Det sista kapitlet känns inte riktigt färdigt.<br />
Det ägnas åt ”Visartisten” och innehåller många<br />
viktiga resonemang, men det tar liksom slut i<br />
intet. Då boken är både innehållsrik och omfattande<br />
hade jag gärna läst en sammanfattande diskussion,<br />
inte minst om visans roll och funktion i<br />
Sverige under 1900-talet.<br />
Ett sammanfattande omdöme är att <strong>för</strong>fattarna<br />
skrivit en kunnig översikt om den svenska<br />
visan, med tonvikt på de Stora viskompositörernas<br />
texter och musik. Det är en rik framställning<br />
om det svenska folkets, vid sidan av schlagern,<br />
viktigaste musikaliska uttrycksform under 1900talet.<br />
Olle Edström<br />
Karin Eriksson: Bland polskor, gånglåtar och valser.<br />
Hallands spelmans<strong>för</strong>bund och den halländska folkmusiken.<br />
Diss. (Skrifter från Institutionen <strong>för</strong><br />
musikvetenskap, Göteborgs universitet, nr 79.)<br />
Göteborg: Institutionen <strong>för</strong> film- och musikvetenskap,<br />
2004, 326 s., ill., noter, ISBN 91-<br />
85974-76-5<br />
Den grundläggande frågeställningen i Karin<br />
Erikssons avhandling formuleras i arbetets inledning<br />
på följande sätt: Vad har Hallands spelmans<strong>för</strong>bund<br />
lyft fram som halländsk folkmusik och på<br />
vilket sätt har detta gjorts? I avhandlingen granskas<br />
alltså det komplicerade och mångfacetterade <strong>för</strong>hållandet<br />
mellan en organisation, Hallands spelmans<strong>för</strong>bund,<br />
och en musikalisk repertoar, den<br />
halländska folkmusiken. Både organisationen och<br />
repertoaren är geografiskt definierade som knutna<br />
till landskapet Halland. Men de har också båda<br />
sina sociala avgränsningar; organisationens medlemmar<br />
är spelmän och folkmusikfrämjare. Musiken<br />
de utövar inom organisationens ramar är<br />
sådan musik som anses vara <strong>för</strong>knippad med en<br />
viss social kategori, ”folket”. Karin Eriksson gran-