Bilaga 1. Rapport_Mot mig.pdf - Göteborg

Möt mig! 

En rapport om arbetet för mångfald och integration i Göteborgs Stad 

1 

PrevU Rapport 2009:03

Möt mig! 

En rapport om arbetet för mångfald 

och integration i Göteborgs Stad

Preventions- och utvecklingsenheten/Social resursförvaltning 

Göteborgs Stad 2009 

Omslagsfoto: Johan Wingborg 

Form: Duolongo 

Tryck: Göteborgs Länstryckeri 

Innehåll 

Förord, 7 

Eldorado, 10 

Stabil grund, 16 

Gais för alla, 22 

Öppet klassrum, 28 

Moskébygge i mot- och medvind, 34 

Ett eget språk, 42 

Valet är fritt, 48 

Språkcentrum, 56 

Café Marta, 62 

Bemötande förutsätter koll, 68 

Om alla bara kunde le och vara snälla 

– tankar om bemötande, 76 

Statistik och kommentarer, 101

”Göteborgaren ska 

bli bemött som en hel 

människa. Varje individ 

måste bli sedd utifrån 

sin hela livssituation.” 

Förord 

6 7 

I början av 2008 beslöt kommunstyrelsen att Social resursnämnd 

skulle göra en årlig rapport om det integrations- och 

mångfaldsfrämjande arbetet i Göteborgs Stad. Det fanns en 

önskan om att rapporten skulle skildra goda exempel, som 

sedan kunde inspirera andra verksamheter i staden. Uppdraget 

att konkret framställa rapporten lades på Mångkulturell 

utveckling vid Preventions- och utvecklingsenheten. 

Vi hoppas att denna rapport ska vara läsvärd och även ge 

en del inblickar i framgångsrikt arbete med integrations- och 

mångfaldsinriktning i Göteborgs Stad. Vi har valt bemötande 

som tema för rapporten. Det behövdes ingen längre diskussion 

på det första mötet som redaktionen hade tillsammans med 

referensgruppen för att komma fram till det. ”Göteborgaren ska 

bli bemött som en hel människa. Varje individ måste bli sedd 

utifrån sin hela livssituation.” Så står det i stadens budget, och 

det är en ambition som verkar ha ett starkt stöd i åtminstone 

de verksamheter som finns representerade i referensgruppen. 

Dessutom gjorde Mångkulturell utveckling en intervjustudie 

med utlandsfödda Göteborgare (”En av folket helt enkelt” 

– om integration i praktiken, PrevU Rapport 2009:02), där 

bemötande var ett återkommande tema hos de intervjuade. 

Rapporten är inte en heltäckande genomgång av allt som 

görs inom området i Göteborgs Stad. Vi har gjort en del nedslag 

i sådant vi funnit intressant, och försökt spegla annat som 

görs i mer kort fattad form. Olika verksamheter i staden har 

bidragit med dessa exempel, och det tackar vi för. 

Under hösten 2009, när arbetet med rapporten pågick för 

fullt, publicerades artiklar i media om att Gais, som det formu-

lerades, ”gallrar bort” 13-åringar för att kunna organisera en 

elitförberedande verksamhet. Liksom många andra tog redaktionen 

för denna rapport del av uppgifterna. En diskussion 

startade. Frågan var om reportaget om Gais skulle vara med i 

rapporten med tanke på kritiken som riktades mot föreningens 

ungdomsverksamhet. 

Beslutet blev att reportaget ska vara med. Anledningen är att 

klubben jobbar framgångsrikt med det som rapporten speglar 

– frågor om integration och mångfald. 

Vi som arbetat med rapporten är medarbetare på Preventions- 

och utvecklingsenheten – Katarina Högfeldt, Peter Molin, 

Annelie Petersson och undertecknad. Indirekt har hela mångkulturella 

gruppen förstås varit med om att komma med 

synpunkter och idéer. Min kollega Piret Esken har dessutom 

deltagit i sammanställningen av Katarina Högfeldts avsnitt i 

rapporten. Våra kolleger vid S2020-uppdraget (Socialt hållbar 

utveckling), Johan Bergsten och Vanja Larberg (trainee), 

har lämnat avgörande bidrag till rapporten och medverkat i 

redaktionsgruppen. Vi har också haft stor hjälp av en referensgrupp 

– Grethe Foss, Social resursforvaltning, Anna Jacobson, 

Jämställdhets- och mångfaldsenheten, Susan Runsten, gruppen 

för Storstadsutveckling, båda stadskansliet, Nélida Becerra, 

Tryggare och mänskligare Göteborg, Lena Salo, Idrotts- och 

föreningsförvaltningen, Björn Järbur, SDF Biskopsgården och 

Juan Navas, SDF Lärjedalen. 

Sven Gustafsson, redaktör 

”Vi har gjort 

en del nedslag 

i sådant vi funnit 

intressant, och 

försökt spegla 

annat som görs 

i mer kortfattad 

form.” 

8 9 

Mångfaldsperspektivet 

I kommunstyrelsens uppdrag talas om att rapportera integrations- 

och mångfaldsfrämjande arbete. Rapporten kommer att 

utgå från den definition av mångfald som finns i Göteborgs 

stads budget 2009: 

”Begreppet mångfald innefattar olikheter beroende på kön, 

kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, ålder, språk, sexuell 

läggning, könsidentitet och funktionsnedsättning.” 

Detta mångfaldsperspektiv ska prägla allt arbete i stadens 

verksamheter. Det går inte att ”välja bort” någon av de ovan 

nämnda olikheterna i det dagliga arbetet. Alla aspekter måste 

finnas med, även om fokus kan variera. 

I rapporten kommer fokus att ligga på de delar av mångfaldsbegreppet 

som omfattar kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, 

språk, sexuell läggning, könsidentitet och funktionsnedsättning.

Eldorado 

Det spritter i kroppen på femåriga Alexandra inne i aktivitets huset 

Eldorados musikrum. Hon dansar och hoppar till tonerna och 

spricker ofta upp i leenden. 

– Tanken är att ha roligt. Utveckling får komma på köpet, och det 

gör den när man har roligt, säger specialpedagogen Nina Ahlsell. 

AV JOHAN BERGSTEN 

Varma, sköna färger och former är det första som sköljer över 

en när man stiger in i den gula tegelvillan på Omvägen i 

Kalle bäck. Det är ingen slump. Här på Eldorado, Göteborgs 

enda aktivitetshus för personer med intellektuella funktionsnedsättningar 

på tidig utvecklingsnivå, arbetar personalen mycket 

aktivt och medvetet med att stimulera besökarnas sinnen. 

En tavla i hallen med följande budskap sammanfattar 

Eldorados filosofi: ”Om man lever här och nu måste här 

vara vackert och nu vara skönt”. 

– Personerna som besöker vårt aktivitetshus har en rums- 

och tidsuppfattning som skiljer sig helt och hållet från vår 

egen. De kan bara leva här och nu och vet inte om något annat. 

Aktiviteterna och miljön som vi erbjuder ska möta de behoven, 

förklarar enhetschefen Elaine Johansson, eldsjäl som har varit 

aktiv i handikapprörelsen i 35 år. 

Hennes engagemang startade när det visade sig att hennes 

dotter, som nu är 38 år, hade en grav intellektuell funktionsnedsättning. 

Elaine tar mig med på en rundtur i huset, visar de olika 

rummen och berättar hur, för vem och i vilka situationer de 

används. Centrala i sammanhanget är sinnenas rum som har 

Musik är ett roligt och viktigt inslag 

på Eldorado. Här dansar Benjamin 

i musikrummet till specialpedogen 

Nina Ahlsells gitarrtoner. 

Foto: Johan Wingborg 

10 11

fått namn efter de fyra elementen – jord, eld, vatten och luft. 

– Här i jordrummet står den gröna djungeln i förgrunden. 

Grönt förmedlar lugn och avslappning. Här är det bra att vara 

om man är en person som vill eller behöver komma ned i varv. 

I det vita luftrummet finns bland annat en skön säng där den 

som ligger kan känna vibrationer i hela kroppen när musik 

sätts på. Den vita färgen står för trygghet och kontakt. Eldrummet, 

som går i rött och orange, lockar till aktivitet, medan 

vattenrummet med sitt badkar är lämpligt för den som vill ha 

beröring, massage eller helt enkelt ta ett bad. 

Färger förtydligar 

Varför är då färgerna så framträdande i Eldorados verksamhet? 

Specialpedagogen Nina Ahlsell förklarar: 

– Sinnen har alla människor, men i den grupp som vi arbetar 

med kan det vara extra viktigt att arbeta med starka kryddor 

– I en trygg och stimulerande miljö 

växer man, säger Lotta Andersson 

(till höger), pedagog på Alexandras 

förskola. Nina Ahlsell (mitten) tillägger 

att utveckling kommer på köpet när 

man har roligt. Foto: Johan Wingborg 

12 13 

och tydliga miljöer för att förstärka de olika sinnesintrycken. 

– För personer med intellektuell funktionsnedsättning fungerar 

dessutom färger och vackra miljöer effektivt som riktmärken 

i vardagssituationer. Färger och miljön är också bra för 

att markera årstidernas växlingar och ge möjlighet att utveckla 

tidsuppfattning, något som annars kan vara svårt att få grepp 

om för personer i den här gruppen. 

Ingbritt Johansson, habiliteringspersonal, konstaterar att sinnena 

är grundläggande för människors verklighetsuppfattning. 

– Därför lägger vi ned mycket arbete och resurser för att 

utveckla sådant som har med miljön att göra. Vi har till och 

med tagit hjälp av färgpsykologen Karl Ryberg i det arbetet. 

Men synen, som tar in färgerna, är ju bara ett av våra sinnen. 

Alla de andra är lika viktiga i Eldorados arbete med att ge 

besökarna verktyg för att må bra, ha roligt och utvecklas. 

Hörseln, inte minst via musik, är ett av dem. 

– Musik är ett tydligt och enkelt språk som inte lämnar någon 

oberörd. Det stimulerar fysisk aktivitet utan att den som är 

aktiv tänker på att hon eller han egentligen tränar, säger musikhandledaren 

Maria Krafft Helgesson. 

Den inställningen – att inte vara övertydlig med att det 

handlar om träning eller ”att lära sig” – är viktig i Eldorados 

verksamhet, säger Nina Ahlsell. 

– Motivation och lust kommer inifrån. Om vi jobbar på det 

sättet, utan att ställa orimliga krav, så tycker personen att aktiviteten 

är rolig. Då är chansen mycket större att man på köpet 

faktiskt utvecklas och lär sig något. 

Smittande glädje 

Ett tydligt bevis på detta får vi under musikstunden i musikrummet 

lite senare. Femåriga Alexandra, som i vanliga fall går 

på en specialförskola för barn med intellektuella funktionsnedsättningar, 

är på besök på Eldorado tillsammans med en 

pedagog från förskolan, Lotta Andersson. 

Sedan ett år tillbaka kommer Alexandra hit en gång varannan 

vecka för att dansa, sjunga, spela och ha kul under musikstunden. 

När Nina börjar spela på sin gitarr börjar Alexandra

dansa, springa och hoppa. Både rytmkänslan och glädjen som 

hon utstrålar är smittande. 

När såpbubblorna börjar blåsas under en av sångerna utropar 

Alexandra ”Ouiiii” och springer efter för att smälla dem. 

Lotta Andersson berättar att Alexandras utveckling sedan de 

första musikstunderna har varit enorm. 

– I början var hon försiktig och avvaktande, men nu tycker 

Alexandra att detta är fantastiskt roligt. Musikstunderna har 

blivit ett tillfälle då hon blir sedd i en trygg och stimulerande 

miljö. I en sådan miljö växer man. 

Inspirerar hela Europa 

Samma tillfredsställelse, fast lite mer återhållsamt, uttrycker 

Benjamin en stund senare när han musicerar i eldrummet. När 

Nina sjunger ”Oj vad det går fort, men nu är det stopp” – fyller 

Benjamin i just ”stopp” och sträcker upp händerna i luften med 

ett stort leende. 

– Att vi började åka hit berodde på att vi gick en kurs i musikhandledning 

på Eldorado. Benjamin har gått här i två år och 

tycker att det är jätteroligt, säger Monica Klemets, pedagog på 

förskolan. 

Kurser och utbildningar är förresten en viktig del i Eldorados 

verksamhet, både på plats i lokalerna och utåtriktat. Målgrupper 

är personal och anhöriga. 

Och inte nog med det: Eldorado går i bräschen globalt med 

sitt kunnande. Personalgrupper från hela Europa – inklusive 

Sverige – besöker Eldorado för att få inspiration och idéer. 

Elaine och andra i personalen deltar dessutom i konferenser och 

möten runtom i världen och diskuterar och sprider kunskap. 

Vad är det då som gör att Eldorado har kommit så långt på 

området? Elaine förklarar: 

– Verksamheten startade på Sagåsen i Kållered på 70-talet, 

och det var redan från början en väldigt radikal och duktig 

personalgrupp. Traditionen med en seriös och lyhörd inställning 

har byggts på successivt sedan dess. 

Till nämnda tradition hör att sätta begreppet bemötande i 

centrum. 

ELDORADO 

Startade: 1997 på Omvägen i 

Kallebäck, där det fortfarande 

är beläget. Tidigare fanns 

verksamheten på Sagåsen 

(Kållered) och i Mölndal. 

Målgrupp: Personer med 

intellektuell funktionsnedsättning 

på tidig 

utvecklingsnivå. 

Personal: Åtta personer, 

bland annat musikhandledare, 

specialpedagog, habiliteringspersonal 

och arbetsterapeut. 

Övrigt: Är ett aktivitetshus där 

aktivitet, kultur och kunskap 

står i centrum. 

14 15 

– Det är något vi pratar om ofta. Personerna som vi arbetar 

med har inte möjligheten att göra sina röster hörda på samma 

sätt som andra grupper. Att vi är uppmärksamma i vårt 

be mötande, och att vi anpassar oss efter besökarnas behov, 

är därför alldeles nödvändigt, säger Nina. 

Stärkt självförtroende 

Att uppmärksamma vad besökarna kan snarare än vad de inte 

kan ingår i filosofin för ett bra bemötande, säger Ingbritt. 

– Det kan handla om att uppmuntra en person som plötsligt 

klarar av något som kanske verkar enkelt, men som har varit 

svårt för honom eller henne. Att ta fasta på sådant stärker självförtroendet. 

Och det handlar inte bara om att bemöta rätt under själva 

aktiviteterna, poängterar Maria. 

– Alla besökare ska känna sig välkomna och sedda så fort de 

kommer in i vårt hus. 

Så sent som i december 2008 trädde FN-konventionen för 

personer med funktionsnedsättningar i kraft i Sverige. 

– Det känns bra att ha det i ryggen, säger Nina. Samtidigt 

konstaterar hon att mycket återstår att göra för att förändra 

attityder och öka kunskapen bland allmänheten. 

Vi kommer in på begreppet integration. Nina påpekar att 

det på sätt och vis kan ifrågasättas om Eldorados verksamhet 

är integration, eftersom besökarna kommer dit och vistas 

i en miljö och i ett sammanhang som är helt skilt från övriga 

samhället. 

– Men Eldorado bidrar till att statusen höjs för människor 

med intellektuella funktionsnedsättningar. På sikt förbättrar 

det deras förutsättningar, så därför handlar det trots allt 

verkligen om integration.

Stabil grund 

100 timmars samhällsinformation har gett Hajer Saad och Adnan 

Mizban från Irak en god grund att stå på. De kom till Sverige för bara 

ett respektive två år sedan. Trots det kan de mer om vårt samhälle än 

många som har bott här betydligt längre. 

– Vi har lärt oss mycket om lagar och om hur det fungerar här, säger de. 


Kursen arrangeras av enheten för samhällsinformation, som 

började arbeta i februari 2008. Både administration och 

undervisningslokaler finns i Angeredsgymnasiet. Hittills har 

cirka 1 000 personer gått utbildningen, som är obligatorisk för 

nyanlända flyktingar/invandrare med introduktionsersättning. 

Enhetschefen Elizabeth George berättar att hon och den 

övriga personalen tidigt hade diskussioner om enhetens mål. 

– Var det integration eller assimilation eller nåt annat som 

var syftet? Vi kom fram till att integration var ett förmätet ord 

i sammanhanget. Den processen sätter igång senare, inte när 

man är nyanländ. 

– Istället bestämde vi oss för att introduktion var en bättre 

term, alltså att ge en orientering eller nycklar till nyanlända 

så att de får en förståelse för sitt nya land. Utan förståelse och 

kunskaper om bakgrund och historia är det omöjligt att ta 

nästa steg och bli integrerad. 

Högt upp på agendan, fortsätter hon, stod också personalens 

attityd gentemot de nyanlända. 

– Framgångsrik integration kräver att människor som nyss 

har kommit hit får en positiv bild av Sverige. Därför har vårt 

måtto hela tiden varit att de som vänder sig till oss med frågor 

Ett gott bemötande leder till större 

motivation att studera, tycker Hajer 

Saad (till vänster) och Adnan Mizban. 

Båda har gått kursen i samhälls - 

information som arrangeras sedan 

februari 2008. Foto: Johan Bergsten 

16 17 

och problem ska känna sig nöjda med bemötandet och med 

svaren som de får. 

Hajer och Adnan som gick utbildningen ifjol instämmer. 

– Personalen är alltid trevlig och gör sitt bästa för att hjälpa 

oss att lösa problem. Det är viktigt, för när man möts av vänlighet 

känner man sig motiverad att fortsätta med studierna. 

Över huvud taget tycker båda två att de i stort sett har blivit 

bra bemötta i sitt nya land, med några undantag. Onödigt 

krånglig byråkrati hör till det negativa som de nämner. 

– Och en sak på kursen var dålig – informationen om arbetsförmedlingen. 

Vi fick bara veta sådant som alla redan kände till. 

Vad är meningen med det? frågar Adnan.

Hajers man hade bott i Sverige i två år när hon själv flyttade 

till Göteborg i mars 2008, berättar hon. När hon hade bott här 

i en månad informerade hennes handläggare om kursen. 

– Jag började nästan direkt, och det var verkligen en bra 

utbildning. Både lektionerna, studiebesöken och när det kom 

olika personer och föreläste… Allt var givande. 

Adnan kom hit som flykting i april 2007 tillsammans med 

sin fru och sina två barn. Han började på kursen samtidigt 

som Hajer. 

– Det var bra att få information om till exempel försäkringskassan, 

sjukvården och polisen. Lektionerna om lagar, sexualfrågor 

och annat gav också mycket. 

Med tanke på den korta tiden i Sverige talar båda två förvånansvärt 

bra svenska. Det händer dock under intervjun att 

vi får ta tolkhjälp av Taleb Shinawa, även han före detta irakier 

som kom till Sverige 1990. 

Dubbel kompetens 

Taleb är en av enhetens 30 timanställda samhällsinformatörer. 

60 av de 100 timmarna är lektioner som samhällsinformatörerna 

håller i. Tolv är uppdelade på gästföreläsningar – från 

bland annat polisen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan 

– och studiebesök till exempelvis Stadsmuseet, Räddningstjänsten 

och Volvo. Resterande 28 är man tillsammans med sin 

introduktionssekreterare och får individuell handledning. 

Liksom de andra samhällsinformatörerna har Taleb dubbel 

kulturkompetens, det vill säga djupa kunskaper både om det 

svenska samhället och om det land som han kommer ifrån. 

– I vanliga fall jobbar jag som integrationsmentor på 

Bläsebebo skolan, säger Taleb som också har titlarna kultursamordnare 

i Hjällbo och kulturtolk i Gårdstens hälsodisk på 

sin meritlista. 

Han är också utbildad i samtalsteknik, något som han har 

stor nytta av under kursen eftersom dialogformen används 

som metod. 

– Det innebär att vi samtalar, delar med oss av erfarenheter 

och utbyter åsikter. Ibland blir det hetsiga diskussioner som 

Samhällsinformatören Taleb Shinawa, 

här tillsammans med kursdeltagare 

under en lektion, är utbildad i 

samtalsteknik. (Bilden till vänster) 

Samhällsinformatörerna ska ha en bred 

kunskap om värdegrundsfrågor, 

tycker enhetschefen Elizabeth George 

och samhällsinformatören Taleb 

Shinawa. (Bilden till höger) 

Foto: Johan Bergsten 

18 19 

leder till konflikter. Men det får man inte vara rädd för. Av positiva 

konflikter lär vi oss av varandra. 

Kulturkrockarna inträffar förstås sällan när undervisningen 

är av informationskaraktär, säger Elizabeth. 

– De kommer istället när frågor om barnuppfostran, 

jämställdhet, demokrati och värdegrund tas upp. Då händer 

det att det blir livliga och intressanta diskussioner. 

Värdefulla samtal 

I de lägena är det extra viktigt att man känner tillit till informatören/läraren, 

fortsätter hon. 

– Och när känsliga ämnen som könsstympning diskuteras 

kan det bli aktuellt med en kvinnlig informatör för kvinnorna, 

eller med två informatörer i en och samma grupp. 

Varje termin går 500 elever kursen. I dagsläget är språken nio 

till antalet, och varje grupp består av 25 personer. 

– Vi särskiljer inte personer med olika utbildning och bakgrund 

eftersom blandningen ger dynamik, säger Elizabeth. 

Taleb lägger till: 

– Det är absolut så att människor med olika erfarenheter 

kompletterar varandra. Någon i gruppen är bra på en sak och 

någon kan något annat. Det drar vi alla nytta av. 

Samhällsinformatörerna är inte, och ska inte vara, experter 

på ett enda ämne. 

– I början hade vi tankegångar åt det hållet. Men vi övergav

den idén. Istället har vi mer och mer insett hur viktigt det är 

att informatörerna har en bred och stabil kunskap om värdegrundsfrågor. 

Utbildning i specialämnen får de kontinuerligt 

av experter, säger Elizabeth. 

Expert på lagar 

Adnan och Hajer tycker att samtalen om jämställdhet, sexualitet 

och barnuppfostran har varit värdefulla. Adnan: 

– I Sverige är det ju till exempel förbjudet att slå barn. Så är det 

inte i Irak. Diskussionerna om sådana saker har varit intressanta. 

– Synen på till exempel våld mot kvinnor är annorlunda här 

jämfört med i Irak. Tack vare kursen vet jag vart jag ska vända 

mig om någon använder våld mot min fru eller mot mig. 

– Framför allt är Sverige ett riktigt bra land för barn. Här 

finns inga krig och tryggheten är stor. Därför är Sverige en plats 

där jag gärna vill att mina barn växer upp. 

Sedan spricker han plötsligt upp i ett leende och säger: 

– Om vi inte flyttar till Norge så småningom. I Irak arbetade 

jag som oljeingenjör, och någon olja finns ju inte i Sverige. 

Däremot i Norge… Vi får se. 

Några planer på att flytta västerut har inte Hajer. Hon arbetade 

som mikrobiolog innan flytten till Sverige och hoppas på 

något liknande här så småningom. 

När kursen hade pågått i några månader gjorde Göteborgsregionens 

kommunalförbund en utvärdering. I den framgick 

att deltagarna överlag var mycket nöjda. En del upplever till 

och med att de kan mer om det svenska samhället än många 

människor som flyttade hit för flera år sedan. 

Hajer och Adnan känner igen sig. 

– Min bror har bott i Göteborg i åtta år, och jag har redan 

större kunskaper om Sverige än han. Jag får lära honom, säger 

Hajer. 

Adnan berättar om landsmän som har bott här i flera år. 

– De har märkt att jag kan sådant som de själva inte kan. 

Därför kommer de till mig med frågor eller när de behöver hjälp 

i kontakt med myndigheter. Jag har blivit deras expert på lagar! 

ENHETEN FÖR 

SAMHÄLLSINFORMATION 

Startade: I februari 2008 

Finns: Administration (fem 

tjänstemän) och undervisningslokaler 

i Angeredsgymnasiet, 

filialer i Frölunda och på 

Hisingen. Administreras av 

Gunnareds SDF. 

Vänder sig till: Flyktingar och 

invandrare som har uppehållstillstånd 

och får introduktionsersättning. 

Antal språk: Nio (bland annat 

arabiska, somaliska, persiska, 

spanska och engelska). 

Antal samhällsinformatörer: 

30. 

Antal elever: 500 per termin 

(25 per grupp). 

”Språnget” är en satsning från 

stads delarna Bergsjön, Gunnared 

och Lärjedalen för att ge människor 

med lindriga intellektuella funktionsnedsättningar 

en meningsfull 

sysselsättning. Målsättningen för 

Språnget är att de ska få praktikplatser 

på den öppna arbetsmarknaden, 

och kanske också i förlängningen en 

anställning. Stadsdelarna har erbjudit 

de arbetssökande en coach, som är 

med och tar fram en plan för vilka 

jobb och arbetsuppgifter som kan vara 

lämpliga utifrån de olika individernas 

förutsättningar. Coachen är sen med 

under hela praktik perioden som stöd. 

Det resultat som man sett hittills är ett 

ökat självförtroende hos deltagarna 

när de blivit en tillgång på sin praktikplats. 

Några exempel på arbeten som 

erbjudit praktikplatser är äldreboende, 

matvaruaffär, bamba och TV-montör. 

Språnget började som ett projekt, 

men är nu en del av den dagliga 

verksamheten. 

20 21 

Möten över stadsdelsgränserna – för ökad 

mångfald – var syftet när projektet med 

vän klasser startade i Göteborgs förskolor 

och skolor läsåret 2005/2006. Den gränsöverskridande 

metoden används idag på 

museerna just för att öka mångfalden. 

Sång, dans och recitation för killar var temat när 

Frölunda kulturhus under hösten 2008 arrangerade 

musikalen Killar i samband med utställningen med 

samma namn. Målgrupp var killar i åldern 15-16 

år med varierande etnisk bakgrund från de västra 

stadsdelarna. Tillsammans med dans- och dramapedagogen 

Jeanette Montoya satte ungdomarna 

upp en musikal på killtemat. Många av deltagarna 

hade aldrig skrivit en text förut. Tanken är att samarbetet 

mellan kulturhuset, Jeanette och musikalmedlemmarna 

ska fortsätta i någon form. 

För att bli tryggare och mer kompetenta i mötet med 

barn och ungdomar med funktionsnedsättning har 

musei pedagoger fått handledning. Pedagogerna har 

besökt särskolor i olika stadsdelar och på det sättet ökat 

sin kunskap om målgruppen. Lärarna på särskolorna har, 

å sin sida, stärkt sina roller som kultursamordnare 

i särskolans så kallade intressegrupp.

Fotbollen förenar 

Gais är inte bara ett av Sveriges bästa fotbollslag. Klubben 

samverkar också framgångsrikt med skolan, Rädda barnen 

och andra om sociala frågor. Men varje dag arbetar föreningen 

också i det tysta för integration och mångfald. 

– I idrotten görs det jobbet utan att man tänker så mycket 

på det. Då blir det bäst. 


Så säger Leif Gjulem, sportchef för Gais ungdomssektion under 

en träff med honom och fyra av killarna i klubbens P 17-lag. 

Mötet sker på ett soldränkt Gaisgården en stund innan ett av 

veckans träningspass. 

Alla de fyra killarna är födda i Sverige, men tre av dem har 

föräldrar som invandrat från andra länder. Azur Basic och 

Tommie Veljovic har bosniska rötter och Mohammed Ismail 

palestinska. Den fjärde i sällskapet, Andreas Hafvenström, är 

”helsvensk”. 

Det är ingen som har räknat, svarar Leif på frågan om hur 

stor andel av ungdomarna i Gais som har utländsk bakgrund. 

– Men det rör sig nog om ungefär hälften, säger han. 

Att blandningen är så stor är inget som någon över huvud 

taget verkar ägna en tanke, förklarar de fyra killarna. 

– Det finns ingen skillnad mellan oss. Tränarna behandlar 

oss lika och det är aldrig något skitsnack mellan spelarna, säger 

Mohammed. 

Azur, Tommie och Andreas håller med, och två av dem tror 

att förklaringen helt enkelt har att göra med det stora gemensamma 

intresset – fotbollen. 

Bakgrunden har ingen betydelse 

– i Gais är alla välkomna. Det är 

Tommie Veljovic, Azur Basic, Andreas 

Hafvenström och Mohammed Ismail 

i P 17-laget helt överens om. 


22 23 

– Gais letar helt enkelt efter bra fotbollsspelare, och då spelar 

det ingen roll varifrån man kommer, säger Azur. 

– Hur bra man spelar fotboll är viktigast. Bakgrunden har 

ingen betydelse, säger Andreas. 

– Gais hälsar alla välkomna oavsett vilken bakgrund man har, 

slår Tommie fast. 

Började tidigt 

Samtliga i kvartetten började spela fotboll i 5-6-årsåldern i 

andra föreningar. Till Gais sökte de sig senare, när leken mer 

och mer började likna allvar. 

I P 17-laget tränar man fyra pass i veckan, en och en halv

timme varje gång. Lägg därtill en match varje vecka. Ett ganska 

tufft schema, med andra ord. 

– Visst, Gais är en elitklubb även på ungdomssidan. Det är 

ingen tvekan om det, konstaterar Leif. 

Han håller med de fyra killarna om att Gais letar efter duktiga 

fotbollsspelare. 

Men det är inte därför klubben motverkar främlingsfientlighet, 

försäkrar han. 

– Jag skulle vilja säga att vi lever efter de ideal och i den tradition 

som har funnits länge i svensk idrottsrörelse – att alla ska 

Tufft men schysst. Azur, till höger, 

i närkamp med en lagkamrat under 

träningspasset. Foto: Johan Bergsten 

24 25 

få vara med. I en elitklubb måste man visserligen nå en viss 

kapacitet för att platsa, men inget annat ska hindra. 

– Vi tittar ju förstås inte bara på hur bra man är på fotboll. 

Den sociala förmågan är minst lika viktig, att man har en bra 

attityd mot både klubbkamrater och ledare. 

Ledarnas attityd mot spelarna, då? Azur, Tommie, Andreas 

och Mohammed har åsikter om hur den ska se ut. Rättvisa, att 

alla ska bemötas likadant oavsett bakgrund, ingen favorisering, 

att varje individ ska mötas med respekt… Gais lever upp till 

kraven, tycker de. 

– Men det är inte bara ledarna som ska visa respekt mot oss. 

Vi måste vara likadana tillbaka mot dem. Det håller inte att 

strunta i ledarnas instruktioner eller när de säger till en vad 

man ska göra, säger Mohammed. 

Azur påpekar att man som spelare dessutom är representant 

för något mer än sig själv när klubbdressen åker på. 

– Säg att jag gör något dumt när jag spelar en match och en 

journalist ser det. Då är det inte bara jag utan även Gais som 

råkar illa ut. 

Inga tråkningar i Gais 

Tommie berättar att han inte har varit med om några trakasserier 

eller liknande sedan han började i Gais. Däremot har han 

stött på det i andra sammanhang, både på och utanför fotbollsarenan. 

– I skolan kan det förekomma halvrasistiska kommentarer, 

sådant som kanske påstås vara skämt men som jag tycker är 

onödigt. 

Azur känner igen det. 

– Ja, i andra klubbar kan man höra sådana saker som ”ska 

den blatten ta min plats i laget”. 

Mohammed: 

– Innan jag började i Gais var jag med om det, och det kändes 

inte bra. En gång gick jag faktiskt fram till en som sa så och 

frågade: ”Varför säger du så?” Men jag tror egentligen att det 

bästa är att inte försöka ta åt sig. 

Andreas berättar att den klubben som han var med i innan

övergången till Gais också hade en rätt stor andel spelare med 

utländsk bakgrund. 

– Där tycker jag inte att man höll på och tråkade varandra. 

Och i Gais finns det inte alls något sådant. 

I det sammanhanget kommer vi in på hur viktig idrotten 

är för både individ och samhälle. Gais drar strån till stacken 

genom samarbete med både skolan och ideella organisationer 

som Rädda barnen och, som sagt, i sitt vardagsarbete. 

Leif poängterar att massor av andra idrottsklubbar har ett 

liknande engagemang och att vi lika gärna kunde ha valt någon 

annan förening för att spegla idrottens stora betydelse för integration 

och mångfald. 

Killarna håller med. Azur: 

– Idrotten har helt klart utvecklat mig som person, inte bara 

som fotbollsspelare. Mitt självförtroende har blivit bättre. Det 

märks till tydligt, inte minst i skolan. Det finns nog inget bättre 

än idrotten när det gäller att stärka sådana sidor. 

Föräldrar med attitydproblem 

Leif säger att han blir glad när han hör killarnas kloka ord och 

att attitydproblem lyser med sin frånvaro i deras lag. 

– Jag tror faktiskt att det här att ha olika bakgrund upplevs 

som helt naturligt för ungdomar. De som har problem med 

detta är snarare vuxna, ledare och föräldrar. 

– Därför hoppas jag bara att de här ungdomarna tar med sig 

sin vettiga attityd upp i vuxen ålder. Så blir det tyvärr inte alltid. 

Han berättar om ledare som inte passar för uppgiften, 

antingen för att de pekar med hela handen eller ger uttryck för 

främlingsfientlighet. 

– Därför får vi aldrig slappna av och tro att allt är frid och 

fröjd en gång för alla. Samtal om de här frågorna måste pågå 

hela tiden. 

Dessvärre finns det också föräldrar som beter sig mycket 

olämpligt, fortsätter han. 

– Dels har vi dem som lägger sig i tränarnas uppgifter för att 

de upplever att deras barn blir missgynnat. Och dels de som 

– En bra attityd mot klubbkamrater 

och ledare är lika viktigt som att man 

är bra på fotboll, säger Leif Gjulem, 

sportchef för ungdomssektionen. 


”Vi får aldrig slappna av och tro att 

allt är frid och fröjd en gång för alla. 

Samtal om de här frågorna måste 

pågå hela tiden.” 

26 27 

visar prov på ren rasism av typen: ”Ska han som är från 

Bergsjön ta min pojkes plats!” 

”En klubb för hela Göteborg” 

Med eftertryck lägger han till: 

– För det första är det en total missuppfattning, och tyvärr 

ganska vanlig, att Gais skulle vara en centrumklubb. Gais är en 

förening för hela Göteborg! För det andra är alla välkomna till 

Gais, oavsett bakgrund. 

Ibland tycker han att det hade varit på plats med en föräldrautbildning. 

– Men jag är rädd att det är svårt att lära gamla hundar sitta. 

Helt klart är i alla fall att många vuxna har mycket att lära av 

sina barn. 

Under träningspasset som följer efter intervjun ser jag 20 

ungdomar som har kul och som ger och tar, tufft men schysst. 

Känslan infinner sig att Gais är på rätt väg. 

Fast en nog så viktig utmaning återstår förstås – att öppna 

dörren även för tjejer. 

– Vi har ett juniorlag med 17 spelare och en fotbollsskola 

för yngre tjejer, så vi får ser var det landar. Målet är förstås att 

flickor ska ha samma möjlighet som pojkar att spela fotboll 

i vår förening, säger Leif.

Öppet klassrum 

En lärares öppenhet kan påverka arbetsklimatet i både kollegiet 

och elevgrupperna. Charlotte Persson, lärare på Angeredsgymnasiet, 

berättar om sina erfarenheter. 

AV VANJA LARBERG 

Charlotte Persson är lärare i livskunskap, religion och svenska. 

Hon är också öppet gay. Detta har gjort att en aspekt av lärarrollen 

– en vuxen som eleverna kan testa sin egen identitet mot 

– har blivit extra tydlig. 

Charlotte berättar att några av hennes elever har ett stort 

behov av att förklara för henne att de är hetero, t.ex. genom 

att ställa frågor om ”ni som är homo” eller genom att för alla 

berätta om sin partner av motsatt kön. 

Andra elever testar istället gränser, och kan till exempel hålla 

varandra i handen när de går förbi henne, för att se vilka reaktioner 

de får. 

Och så finns förstås gruppen som har behov att själva få 

komma ut, något som händer flera gånger varje år. 

– Nu senast i år var det en tjej som kom och sa: ”Jag är ju 

bisexuell men har kille. Tycker du jag ska berätta det för de 

andra i klassen?” En annan tjej frågade högt och ljudligt inför 

klassen i samband med sportlovet om hennes flickvän, som 

hade sportlov senare än oss, fick följa med henne till skolan 

vecka 9. Sen satt hon och hennes tjej och gosade i en hel vecka 

allt medan hon sökte min bekräftelse så fort jag gick förbi. 

Hur såg det då ut när Charlotte började jobba på Angeredsgymnasiet, 

var det självklart från början att vara öppen? 

Charlotte kom dit när hon gjorde sin lärarpraktik, i ett skede 

Charlotte Persson (tredje från vänster i 

främre raden) tillsammans med elever 

i klass Ps3c på Angeredsgymnasiet. 

Foto: Privat 

28 29 

då man började med ämnet livskunskap, ett ämne som hon 

engagerade sig i. Hon var från början öppen med sin sexuella 

läggning för de närmsta kollegerna och sin praktikhandledare. 

Men i mötet med eleverna fick hon av flera kolleger 

rekommen dationen att inte vara öppen, eftersom de befarade 

att detta skulle göra att hon kunde råka illa ut. 

– Flera tyckte att min läggning var en privatsak och inget 

jag behövde vara öppen med, säger Charlotte. Tyvärr lyssnade 

jag på mina äldre kolleger, vilket gjorde att jag hamnade i en 

mycket märklig situation. Efter att ha varit öppet homosexuell 

och engagerad i RFSL både lokalt och på riksplanet, startat 

och suttit som ordförande för gaystudenterna i Göteborg, varit 

skolinformatör och uppsökare, samt föreläsare på psykologiska

institutionen om hbt, skulle jag nu plötsligt backa tillbaks in i 

garderoben igen. 

Under perioden ”i garderoben” blev många vardagssituationer 

konstiga. När en lärarkollega berättade för en skolklass 

om sin man och sina barn, vad skulle Charlotte säga då? Låtsas 

att hon levde ensam eller med en kompis? Eller när kolleger 

frågade hur stort hon bodde, och hon svarade ”i en trea”, men 

såg att de tyckte att det var märkligt. Hade hon en så stor lägenhet 

alldeles själv? 

Det blev även en knepig situation privat att gå in i garderoben 

igen, och Charlottes dåvarande flickvän kände sig gömd 

och bortglömd när Charlotte inte längre var öppen med att 

de var tillsammans. 

”Är vi flera?” 

Eftersom det efter ett tag blev för påfrestande att inte kunna 

delta i det sociala snacket i arbetsrummet, så berättade 

Charlotte successivt för de kolleger som inte visste. Detta gjorde 

att hon fick veta att det var flera i personalen som var gay: 

– Jag upplevde det som jättekonstigt att kanske veta att vi var 

flera som var gay men att de andra inte var öppna. Jag minns 

inte riktigt hur jag gick tillväga för att ta upp det med dem, 

men känslan av att det var ett dilemma hur man skulle fråga en 

kollega om dennes läggning minns jag. Och jag undrade också 

för mig själv om detta egentligen var viktigt att veta? 

Hur kom det sig sen att hon valde att vara öppen i relation 

till eleverna? 

Efter drygt ett och ett halvt år på skolan, träffade Charlotte 

en av sina elever på ett uteställe för lesbiska. Hon förstod att det 

fanns risk för ryktesspridning. Hon kände då ett stort behov av 

att hennes egen klass fick veta det av henne först. 

– På måndagens klassråd samlade jag klassen, ritade ett hjärta 

på tavlan och bad dem komma fram och skriva ord som de 

förknippar med kärlek. 

När de skrivit klart så vände jag mig på darrande ben mot 

tavlan och skrev ”Bi- och homosexualitet =” ovanför hjärtat, 

precis som jag gör när jag är ute och föreläser för andras elever. 

Charlotte Persson, lärare som kom ut. 

Foto: Privat 

Hbt – homosexuella, bisexuella 

och transpersoner. 

En tredjedel av alla homo- och 

bisexuella lärare kan, vill eller 

vågar inte vara öppna med 

sin sexuella läggning Arbetslivsinstitutets 

rapport ”Fackmedlemmars 

uppfattningar 

om diskriminering på grund 

av sexuell läggning på arbetsplatsen”, 

Arbetslivsrapport 

2004:10. 

30 31 

”Du är fet fröken, 

du är fet.” 

Det blev helt tyst, men så började en elev klaga; ”Varför måste 

vi prata om sånt här nu?”. 

Jag tog ett riktigt djupt andetag och sa att det är något jag 

försöker säga: ”Jag är homosexuell. Jag kommer ut för er nu.” 

Det blev så tyst i klassrummet att man kunde höra en knappnål 

falla, bokstavligen. Sen reste sig en tjej upp och pekade på 

mig med båda händerna och skrek glatt: ”Du är fet fröken, du 

är fet.” Först fattade jag inte vad hon menade, men sen fattade 

jag att fet betyder cool. Alla började mumla gillande och några 

ställde lite frågor, men i övrigt var det inga problem. 

”Du är inte sån” 

Efter det kom Charlotte ut för ytterligare tre klasser som hon 

hade en närmare relation till, och det var mestadels glada 

reaktioner. 

Det var dock en av eleverna, en somalisk kille i en fordonsklass 

som hon undervisade i svenska 2, som blev riktigt arg när 

hon kom ut: 

– Jag hade inte kommit ut för hans klass, men visade Fucking 

Åmål, och ville att de skulle skriva ett referat på filmen. När 

eftertexterna från filmen rullade så sa han ”Ja, det är inte 

konstigt att svenska samhället ser ut som det gör när sånt här 

tillåts”. ”Vad menar du med det?” minns jag att jag frågade. 

”Ja sånt här, tjejer som är ihop med tjejer.”. ”Jaha, du menar 

såna som jag?” sa jag då. Han stirrade på mig med skräckslagen 

blick och så skrek han ”Du är inte sån” och sprang ut genom 

dörren och smällde igen den så det skakade i klassrummet.

Historien slutade dock bra, med blommor från killen på 

student dagen, och en intygan om att Charlotte var den bästa 

lärare han haft. 

Andra förväntningar på öppenhet 

När intervjun görs väntar Charlotte barn tillsammans med sin 

tjej och en bögkompis. Hon har under graviditeten fått uppleva 

att det finns andra förväntningar på att man ska dela med sig 

av sitt privatliv som gay än som hetero. 

– Att jag är gravid har givetvis lett till massvis med frågor 

och jag har försökt besvara dem så ärligt jag kan. Jag ser ju 

hur viktigt det är för dem att de får ställa sina frågor, men det 

känns bara lite orättvist ibland att jag inte som andra lärare kan 

säga ”hej, jag är gift och har barn” och sen är det bra med det. 

Det känns som man som gayperson har en skyldighet att vara 

öppen och tillmötesgående och gränsen mellan personligt och 

privat är ibland svår att hålla. 

Något som förhoppningsvis kan förändras när fler lärare kan 

vara öppna på sina arbetsplatser? 

Hos Skolverket kan man 

beställa ”Liv i Lärarrummet”, 

en handbok utvecklad av tolv 

olika organisationer. I den finns 

verktyg för att förändra den 

heterosexuella normen och 

skapa en bättre arbetsmiljö. 

Åldern ska inte hindra – men det 

gör den ofta för särskolans elever. 

Ett exempel är när de vill ta del 

av stadens kulturutbud. Eleverna 

kanske är målgrupp för en specifik 

föreställning. När betydligt yngre 

förskolebarn tar del av samma 

produktion vid samma tillfälle så 

känns det inte bra för de äldre. 

Detta är ett av problemen som 

har uppmärksammats tack vare 

en satsning för att stärka 

nä t verken för barn- och ungdomskultur 

i Göteborgs stad. Kulturförvaltningen 

står bakom 

satsningen. Ett förslag på lösning 

på ovan nämnda problem är att 

särskolan kontaktar arrangören i 

samband med att biljetter bokas. 

Önskemålen brukar tillgodoses 

eftersom arrangören är mån om 

att möta sin publik på bästa sätt. 

Samarbete istället för konkurrens är filosofin 

som världskulturnätverket Planeta bygger 

sin verksamhet på. Ett 200-tal arrangörer och 

aktörer från hela Västra Götaland ingår i Planeta. 

Syftet är att göra världskulturmusiken tillgänglig 

för alla. Planeta arrangerar varje år en världskulturfestival 

i Göteborg med konserter, filmvisning, 

utställningar, dansfestivaler, workshops, 

seminarier, barnaktiviteter med mera. 

32 33 

100 lägenheter under tre år – det bidrar Förvaltnings 

AB Framtiden med för att erbjuda bostad åt människor 

med funktionsnedsättning. Målgrupp för projektet, som 

går under beteckningen F 100, är personer med funktionsnedsättning 

som har rätt till bostad med särskild 

service. Bedömningen har gjorts att de här personerna 

klarar av att bo i ordinarie bostadsbestånd med stöd 

och service genom personlig assistans, hemtjänst eller 

boendestöd. I projektet samverkar Framtiden med 

fastighetskontoret och stadsdelarna. 

DAISY-talböcker för personer med nedsatt 

syn eller läs- och skrivsvårigheter bränns 

eller laddas ned till minneskort på Stadsbiblioteket. 

DAISY-spelare lånas också ut 

till personer som vill prova på tekniken, 

och läsecirklar arrangeras för personer 

som läser tal böcker. En särskild satsning 

på dyslexi görs under hela året med fokus 

på den europeiska dyslexiveckan med 

bland annat föreläsningar. 

Elever på Internationella skolan i 

Gårdsten bjuds in till bokbussen för ett 

speciellt projekt. Utgångspunkt är boken 

Resan som började med ett slut som 

är skriven av Zulmin Becevic och handlar 

om hans familjs flykt från Bosnien och 

hans första tid i Sverige som tolvåring. 

En professionell berättare, Kiriaki 

Christoforidis och en estradpoet, 

Emelie Hwang, förmedlar texter och 

de inbjudna niondeklassarna läser, 

lyssnar, berättar och skriver.

Moskébygge i mot- 

och medvind 

Det blåser kallt vid Ättestupan. Jag står med Lisa Olsson på 

gräsplätten i stadsdelen Lundby där den nya moskén ska byggas. 

Lisa hör till de göteborgare som sett till att hejda snålblåsten 

kring moskébygget. Hon tog initiativ till Facebookgruppen 

”Glada moskégrannar”, nu med över 1 000 medlemmar. 

AV SVEN GuSTAFSSON 

Hur kom det sig att hon engagerade sig för Göteborgsmuslimernas 

rätt att bygga en moské? 

– Det beror nog på att jag bor så nära att jag inte kunde låta 

bli att reagera. Jag hade ju läst en del om moskébygget i tidningarna, 

men det var ju när det började ligga grishuvuden på 

gräsmattan utanför dörren som jag började bli arg och besviken. 

Lisa berättar att hon valde att bilda en Facebookgrupp därför 

att det var enkelt och naturligt för någon i hennes generation. 

– Hade jag varit lite äldre så hade jag skrivit en arg insändare, 

men det här var vad som låg mig närmast. 

– Jag trodde ju inte att det här skulle få sådan genomslagskraft, 

fortsätter Lisa. Jag startade gruppen och såg att det blev 

några medlemmar och sedan åkte jag iväg på skidsemester, för 

det var sportlov. När jag står på en alptopp så ringer telefonen, 

och då är det GP som undrar om det är jag som startat ”Glada 

moskégrannar”. Sedan har jag blivit inbjuden till debatt, haft ett 

TV-team från Utbildningsradion här som intervjuat mig, och 

flera journalistelever … Det har förvånat mig ganska mycket att 

det har blivit så. Men den reaktionen som jag har blivit gladast 

över är att jag kontaktades av dem som ska bygga moskén och 

– Här ska moskén ligga! säger 

Lisa Olsson, glad moskégranne. 

Foto: Sven Gustafsson 

34 35

att de är jätteglada för att det är några som engagerar sig på ett 

positivt sätt. 

Lisa menar att hon inte vill stå för den bild som ibland förmedlats 

om ett motstånd mot bygget i området. 

– Jag tycker absolut att man ska få bygga en moské. För mig 

handlar det inte om innehållet i islam, utan om att det är en 

religionsfrihetsfråga. Jag upplever att den bilden som finns av 

muslimer är väldigt ensidig. Det finns ju fördomar om kristna 

också, men de flesta vet att det finns olika grupper av kristna, 

som har olika ståndpunkter och olika syn på samhällsfrågor. 

Jag som kristen behöver inte försvara den kristna extrem - 

högern i USA. På samma sätt borde det vara när man tittar 

på muslimer. Den vanliga muslimen ska inte behöva försvara 

sig för att det finns en extremgrupp som gör något på något 

annat ställe i världen. 

Ett annat samhälle 

Vi pratar en del om opinionen mot moskébygget, framför allt 

manifesterad i Sverigedemokraternas hemsideskampanj. Jag 

berättar om moskémotståndet i början av 90-talet, i samband 

med att bygglovet skulle beviljas. Då fanns en högljudd opposition 

som kallades Hisingens kommunala väljare och 

som leddes av författaren Arne Lindgren. Om man idag pratar 

med stadsdelsförvaltningen i Lundby så har de inte hört några 

som helst negativa reaktioner på bygget. Inga arga Lundbybor 

som stormat förvaltningsreceptionen, inga överfulla mailboxar 

hos politiker och tjänstemän. 

– Hälsan tiger still, menar Lena Malm, ordförande i Lundby 

stadsdelnämnd. Men hon säger samtidigt att det i det senaste 

valet fanns ett något större stöd för Sverigedemokraterna i 

Kvillestaden, den del av Lundby där moskén ska byggas, än 

på andra håll i Göteborg. Trots det ser hon inte att det skulle 

finnas något större utrymme för SD att agera. Tiderna har 

förändrats, är hennes förklaring: 

– Den rädsla Arne Lindgren underblåste fanns i ett helt annat 

samhälle. Nu vet många att det finns människor i Göteborg 

– Hälsan tiger still, säger 

Lena Malm, ordförande 

i Lundby stadsdelsnämnd. 

Foto: Jonas Martinson 

36 37 

som har en annan religion. Majoritetssamhället inser att vi 

är olika. Det har skett en förändring i medvetandet. 

Och med den förändringen kommer också insikten att det 

finns fler frågor än moskébygget som vi måste lösa gemensamt 

för framtiden, resonerar Lena Malm: 

– Det är inte så enkelt. Jag tror att de allra flesta ser det. 

Två gånger förra året, i februari och december, placerades 

grishuvuden och andra slaktrester på moskétomten. Bägge 

gångerna fördes diskussioner om vem som hade ansvaret för 

att ta bort grisresterna. Från Göteborgs Stad hävdades att 

det är den som arrenderar marken som har ansvaret. Moskékommittén 

tycker annorlunda: 

– Vi ska inte ta ansvaret för att ett brott har begåtts, säger 

Ahmed al-Mofty i moskékommittén. Det är ett polisiärt arbete. 

Om vi hade börjat bygga skulle det vara vårt ansvar att bevaka 

området, men än så länge är det bara ett stycke mark som 

kommunen har hand om. 

Bra samarbete 

Vem som till sist såg till att slaktresterna försvann, det vet 

inte Ahmed al-Mofty. Men han är noga med att framhålla 

att moské kommittén har ett bra samarbete med stadsdels

nämnden i Lundby, med Brämaregårdens församling, fastighetsägarna 

i området och inte minst med polisen. 

Lena Malm vidhåller att det inte är kommunens ansvar att ta 

bort grisrester på moskétomten. Men hon har inte suttit med 

armarna i kors: 

– Nu när skändningarna skedde, så kände jag att det var mitt 

ansvar som politiker att agera. Är det polisens ansvar? Då blir 

det långa processer. Vi behöver rusta oss och vår personal i 

Lundby eftersom moskén ska byggas här. Så jag pratade med 

Christer, vår stadsdelschef. Vi måste få med det civila samhället. 

En aktör är BK Häcken. Brämaregårdens församling 

ville agera, så då hade vi kontakt med dem, och givetvis med 

moské kommittén. Vad kan jag som politiker göra? Och vad kan 

personalen göra? Det handlar ju om vilket bemötande man har. 

– Personligen tycker jag att det är allvarligt när man kränker 

personer, oavsett vad det handlar om. Jag tycker att man har ett 

moraliskt ansvar att agera. 

Lena Malm berättar att det har varit stadsdelsnämndens 

ambition att alla i organisationen ska vara insatta i frågan, 

”ända ut till sköterskorna i hemtjänsten”. 

– Hur kan vi agera? Hur kan vi vara vaksamma? Hur kan 

vi korrigera om man hör någon ryktesspridning? 

Men vad gör ni om det inträffar fler incidenter kring moskébygget, 

undrar jag. 

– Vi har en handlingsberedskap, svarar Lena Malm. 

”Jag tycker att 

man har ett 

moraliskt ansvar 

att agera.” 

38 39 

Moskébygget – en bakgrund 

AV SVEN GuSTAFSSON 

Vad kommer moskén på Hisingen att betyda för Göteborgs 

muslimer? Sedan den saudiska staten gått in med pengar för 

att finansiera bygget kommer Göteborg att ha en moské som 

är byggd för ändamålet. Nasir-moskén som funnits i Högsbo 

sedan mitten av 70-talet är onekligen byggd för sitt ändamål, 

men hemvist för Ahmadiyya-rörelsen, en liten gren av islam 

som majoriteten muslimer i världen inte betraktar som 

islamisk. Moskén på Hisingen, däremot, kommer förmodligen 

att uppfattas som ”Moskén” i Göteborg och få rollen som 

Göteborgsmuslimernas ansikte utåt, trots att långtifrån alla 

muslimer i Göteborg kan tänka sig att betrakta den som ”sin”. 

Planerna på en moské i Göteborg har funnits sedan 80-talet 

och bygglov finns sedan början av 90-talet. När mosképlanerna 

blev offentliga för 20 år sedan gav de upphov till en stundtals 

hätsk debatt. Många diskussions- och debattmöten organiserades, 

men de lyckades aldrig lugna den högljudda opinion 

som på dessa möten ofta företräddes av Arne Lindgren, partiledare 

för Hisingens kommunala väljare. Eftersom finansieringen 

av moskén inte kunde lösas, sköts bygget på framtiden 

och opinionen mot moskén tystnade. 

Öppen för alla 

I samband med planeringen av moskén bildades en stiftelse vars 

uppgift skulle vara att organisera bygget – Sveriges muslimska 

stiftelse. Initiativtagare var Islamiskt Centrum i Göteborg, en av 

stadens äldsta muslimska församlingar. De flesta av församlingens 

medlemmar var turkiska arbetskraftsinvandrare. I stiftelsen 

ingick dock ett antal muslimska församlingar och föreningar, 

och den skulle vara en fristående organisation. 

Efter en del turer genom åren förefaller det som om Islamiskt 

Centrum inte längre har initiativet i stiftelsen. Istället har den 

numera ett mycket nära samarbete med Islamiska förbundet, 

som är en paraplyorganisation för flera föreningar, till exempel 

Islamiska skolan (Römosseskolan), Islamiska informations

föreningen, Forum för unga muslimer m.fl. Islamiska förbundet 

har drygt 300 medlemmar som kommer från hela den 

muslimska världen, men företrädesvis från Mellanöstern. Man 

bekänner sig till den sunnitiska riktningen av islam. Islamiska 

förbundet ser Hisingsmoskén som ett av två mosképrojekt i 

Göteborg – den andra planeras ligga i Angered. 

Företrädare för Sveriges muslimska stiftelse gör klart att 

även om moskén kommer att ha en sunnitisk inriktning, så 

ska den vara öppen för alla, också icke-muslimer. Det finns en 

mycket tydlig vilja att se moskén som en integrationsarena för 

göteborgarna. Språket i moskén ska vara svenska, eftersom det 

är det enda språk som förenar muslimerna i Göteborg, oavsett 

bakgrund. Man betonar också att moskén ska ha en imam som 

är förankrad i det svenska samhället och talar bra svenska. 

Stiftelsens företrädare hävdar, att de saudiska intressena 

inskränker sig till finansieringen. Den saudiska staten har inte 

formulerat några som helst villkor för att finansiera bygget, 

menar man. 

Dags att lämna källaren 

I vilken utsträckning kommer moskén att kunna samla muslimerna 

i Göteborg? Det är svårt att säga. Från stiftelsens sida 

tror man inte att en stor moské betyder att de flesta små ”källarmoskéerna” 

försvinner. Det kommer att finnas ett behov av 

moské lokaler i närområdet för många muslimer, för fredagsbönen, 

till exempel. Dessutom har ofta de olika församlingarna 

sin bas i olika etniska grupper. Men om moskén får rollen som 

islams ansikte utåt i Göteborg, finns det förstås ett intresse av att 

finnas där för fler organisationer än de som ingår i stiftelsen. 

För muslimerna i Stockholm med omnejd har Stockholmsmoskén 

på Södermalm en sådan samlande funktion. Samtidigt 

finns det mycket som skiljer muslimer i Göteborg åt, inte bara 

sunni och shia. 

Ändå kan moskén spela en stor roll som integrationsarena 

i Göteborg. En svensk muslim har uttryckt det så här: ”Det är 

viktigt att få komma upp från nedre gatuplan och in i en riktig 

moské. Så länge vi finns i källaren så finns vi inte på riktigt”. 

En Internationell Bokbuss i Stadsbibliotekets 

regi finns i Göteborg sedan 2007. Syftet är att 

nå ut till de 25 procent av Göteborgs befolkning 

som har andra modersmål än svenska i stadsdelarna 

där de bor. Bok bussen är utrustad med 

material för barn och vuxna på de tio vanligaste 

invandrarspråken, förutom svenska och engelska, 

skönlitteratur och fackböcker, musik, film, tidskrifter, 

lexikon, språkkurser och lättlästa böcker. 

Programverksamhet med bland annat sagoberättare, 

musik och estradpoesi arrangeras på 

bussen för att öka uppmärksamheten. Bokbussen 

besöker också 53 förskolor på förmiddagarna 

enligt ett rullande schema där man återkommer 

till varje förskola var fjärde vecka. Förskollärare 

har vittnat om att språkinlärningen går lättare 

tack vare den stora tillgången på böcker. 

Samarbete med Synskadades Riksförbund och kulturförvaltningen 

har Sjöfartsmuseet haft om en så kallad audioguide med inlästa 

texter om museets basutställning, avsett för synskadade. En syntolkningskurs 

för nämnda förvaltnings pedagoger genomfördes 

också hösten 2008. Tanken är att pedagogerna ska kunna hålla 

i visningar på museet för synskadade. 

40 41 

Kvinnor, män och alla vi andra 

Hösten 2009 bjuder Bergsjöns 

stadsdelsförvaltning alla medarbetare 

på en föreläsning med 

transinformatören Sara Lund/Claes 

Schmidt. Föreläsningen heter 

”Kvinnor, män och alla vi andra” 

och är en interaktiv inspirationsföreläsning 

om mångfald, normer 

och värderingar. Tanken är enligt 

Sandra Burman på personalenheten 

att föreläsningen ska ge en gemensam 

upplevelse för gruppen, som 

sen kan diskuteras efteråt på till 

exempel en arbetsplatsträff. 

Bergsjön hade 2006/2007 en föreläsningsserie 

för nyckelpersoner 

om mångfald och jämställdhet. 

Föreläsningen i höst innebär 

en nystart för serien, men med 

skillnaden att man denna gång 

vill nå ut till alla medarbetare. 

Upplevelser nära havet vill Sjöfartsmuseet ge 

barn med funktionsnedsättning med särskilt 

fokus på sällsynta diagnoser. Därför samarbetar 

museet med Ågrenska stiftelsen och erbjuder 

barnen möjlighet att uppleva och lära sig om 

havet. Det är Akvariets pedagoger som gör dessa 

besök på Ågrenska några gånger varje termin.

Ett eget språk 

Sveriges enda medborgarkontor på teckenspråk, Teckenspråksforum, 

finns i Göteborg. Att kontoret fyller en viktig funktion 

råder det inget tvivel om. 

– Om kontoret inte hade funnits? Då hade det blivit kaos, 

säger Karin Midsem. 


Karin är en av de sex döva eller hörselnedsatta personerna som 

finns på plats när Teckenspråksforum arrangerar sitt första 

arbetsgruppsmöte någonsin. Det sker en måndag i april, 

och de två informatörerna på kontoret, Annika Heidlund och 

Petra Nilsson, berättar att de är nöjda med uppslutningen. 

– Det är svårt att nå alla som vi vill nå, för det finns inga 

självklara kanaler. Så vi är glada att det kom så många som det 

gjorde till detta första möte, säger Annika. 

Av de sex närvarande är Björn Ångquist både döv och blind. 

Liksom två av de andra mötesdeltagarna är Björn pensionär. 

– Jag är här för att jag vill diskutera hur de döva har det i vårt 

samhälle, och det är roligt att flera andra vill samma sak. 

Petra förklarar att mötet har arrangerats för att Teckenspråksforum 

både vill ha information om svårigheter som döva och 

hörselnedsatta personer stöter på i vardagen och idéer om vad 

som kan göras för att förbättra situationen. 

Stora kunskapsluckor 

Vi återkommer till mötet senare i artikeln. Först kan det finnas 

anledning att förklara ett och annat om teckenspråk och ge 

Bra information är A och O, tycker 

Karin Midsem, till vänster. 

– Det gör livet lättare för oss som har 

teckenspråk som modersmål, säger 

hon. Ulla-Bell Thorin håller med. 


42 43 

bakgrunden till Teckenspråksforum. Kunskapsluckorna är stora 

hos myndigheter och allmänhet. 

– Många vet till exempel inte att teckenspråk är modersmål 

för personer som är döva sedan födseln. För dem är svenska 

bara andraspråk, säger Petra. 

Att det länge har pågått en debatt om dövhet/nedsatt hörsel 

ska betraktas som en funktionsnedsättning eller inte är också 

något som alla inte känner till. Diskussionen går i korthet ut på 

att funktionsnedsättningen inte skulle leda till hinder om samhället 

vore anpassat efter dövas behov. Teckenspråkigas villkor 

borde, enligt det synsättet, snarare jämställas med dem som 

gäller för personer som talar minoritetsspråk. 

Och faktum är att de som tycker så alldeles nyligen fick gehör 

för sin uppfattning. Den 18 maj ändrades lagen så att teckenspråket 

jämställs med de officiella minoritetsspråken i Sverige

– finska, samiska, romani, jiddich och meänkieli (tornedalsfinska). 

– Det är en viktig markering. Dels höjer lagändringen teckenspråkets 

status, och dels innebär den att teckenspråkiga nu kan 

hävda samma rättigheter till information från myndigheter 

som andra i samhället, säger Annika. 

Sveriges Dövas Riksförbund har dessutom aldrig velat ansluta 

sig till Handikappförbundet. 

– Orsaken är åsikten att rättigheterna man kämpar för ska 

grunda sig på språket och inte på funktionsnedsättningen. 

Även ur det perspektivet innebär den juridiska förändringen 

ett steg i rätt riktning, ett erkännande för gruppens identitet 

som språk minoritet, säger Petra. 

Sverige är ett av få länder som gör lagändringen. Och Göteborg 

är, som sagt, den enda staden i Sverige som har ett medborgarkontor 

för personer med teckenspråk som modersmål. 

Varför går då Göteborg i bräschen för dövas intressen? 

Annika säger att man får förflytta sig bakåt i tiden för att hitta 

förklaringen. 

– Redan på 70-talet började ett antal eldsjälar arbeta intensivt 

med frågorna. På 90-talet blev Göteborg ett starkt fäste med 

De Dövas Hus på Järntorget som samlingsplats. Sedan dess har 

representanter för gruppen fortsatt kämpa för att tillgodose 

dövas behov av samhällsinformation, förklarar hon. 

2002 togs initiativ till ett kommunalt medborgarkontor för 

teckenspråkiga som administrerades av Majornas stadsdelsförvaltning. 

Det permanentades ett och ett halvt år senare. I 

december 2008 flyttade Teckenspråksforum till Bagaregården 

och är en enhet inom Social resursförvaltning. Informa törerna 

Petra och Annika är anställda av Göteborgs Stad för att jobba 

med frågorna. 

”Jag blir arg när 

jag träffar läkare 

som inte vänder 

sig till mig utan 

till min tolk och 

frågar: ”Ja, hur 

är det med 

henne då?” 

Ett steg i rätt riktning. Det tycker 

Annika Heidlund, till vänster, och 

Petra Nilsson, informatörer på 

Teckenspråksforum, om lagändringen 

som jämställer teckenspråk med 

officiella minoritetsspråk. 


44 45 

Båda två behärskar teckenspråket, Petra för att hennes föräldrar 

har nedsatt hörsel och Annika efter två och ett halvt års studier 

i teckenspråk. Hon har också undervisat i teckenspråk i tio år 

och arbetat på teckenspråkig förskola. 

Kände sig pinsam 

Nu tillbaka till det möte som skildrades i inledningen av denna 

artikel. De närvarande trevar lite i början av mötet innan de 

närmar sig kärnan. Via sina tolkar, som är där för min skull, 

berättar de lite allmänt som hur de har det i vardagen. 

Men efter ett tag kommer det ena exemplet efter det andra 

som tydligt illustrerar dövas utanförskap. 

Karin berättar om en spårvagnsfärd som slutade med en 

krock. 

– Jag förstod inte vad som pågick och kände mig pinsam och 

dum. När jag försökte ta reda på vad som hade hänt var det 

ingen som kunde hjälpa mig. Det hade underlättat om jag som 

döv hade kunnat få någon typ av information. 

Alicja Algotsson, som flyttade till Sverige från Polen för cirka 

20 år sedan, känner igen sig i det som Karin berättar. 

– Det är ofta i kollektivtrafiken som man skulle vilja ha mer 

information om vad som händer. Och när jag ser på TV är det 

svårt, eller när jag läser tidningar. Ibland klipper jag ut artiklar 

och tar med mig hit till Teckenspråksforum. Här får jag mycket 

hjälp. Tur att ni finns! 

Ulla-Bell Thorin pekar, liksom Alicja, på problemen att 

hänga med i nyhetsutbudet på TV. 

– Västnytt måste texta! Ja, egentligen skulle vi ju behöva en 

teckenspråkstolk i bild. Det vore allra bäst. Men åtminstone 

text. 

Dåligt bemötande i samband med färdtjänst är en annan sak 

som Ulla-Bell lyfter fram, liksom attityden inom sjukvården. 

– Jag blir arg när jag träffar läkare som inte vänder sig till mig 

utan till min tolk och frågar: ”Ja, hur är det med henne då?” 

Visst, det finns läkare som är jättebra, men många behöver få 

mer information om oss döva så att de lär sig att bemöta oss på 

ett bra sätt.

Ulla-Bell är dessutom rullstolsburen och har nedsatt syn och 

en förlamning som gör att hon bara kan använda en hand när 

hon använder teckenspråket. 

– Det gör att jag ofta möts av reaktioner som gör det jobbigt 

för mig. 

I förbifarten nämns att Ulla-Bell Thorin är författare och 

har skrivit sex romaner som alla handlar om dövas situation 

i Sverige. 

– Jag vet bara att många döva har köpt mina böcker. Hur 

många hörande som har läst dem vet jag ingenting om. Min 

senaste bok, ”Med högburet huvud” kom ut för två år sedan. 

På mötet berättar hon lite om den diskriminering som hon 

och andra döva och teckenspråkiga utsattes för i skolan. 

– På 50-talet var det ”skottpengar” på oss som använde teckenspråk, 

säger hon och förklarar att hon välkomnar lagändringen 

som förhoppningsvis höjer statusen på hennes modersmål. 

Björn understryker det som Ulla-Bell berättade om teckenspråkigas 

svåra historia. 

Döv, blind och engagerad. Björn 

Ångquist var en av sex personer 

som kom till Teckenspråksforums 

första arbetsgruppsmöte för att 

uttrycka sina åsikter. (På bilden 

tillsammans med tolken 

Ylva Larsson.) Foto: Johan Bergsten 

TEcKENSPRåKSFORuM 

Startade: 2002 i Majornas SDF. 

Permanent 2004. Som verksamhet 

i Social resursförvaltning 

sedan 2006. 

Syfte: Att ge samhällsinformation 

och stöd på 

teckenspråk till döva/hörselskadade 

och deras anhöriga 

och att informera myndigheter 

om gruppens behov. 

Anställda: Informatörerna 

Annika Heidlund och 

Petra Nilsson. 

Antal teckenspråkiga 

i Göteborg: Cirka 500-600. 

46 47 

– Under min uppväxt på 40-talet var det strängt förbjudet att 

använda teckenspråket. Det var avläsning på läpparna som 

gällde. Bröt man mot förbudet så öppnade läraren locket på 

pulpeten. Man fick lägga händerna emellan och så drämdes 

locket ned på dem. 

Han berättar att han var glad när det kom ett förbud mot 

skolaga. 

– Men många lärare struntade i det och fortsatte med sina 

hårda metoder. 

Steg i rätt riktning 

Mycket återstår i arbetet med jämställdhet för döva. Men stora 

steg har ändå tagits jämfört med hur det var när Ulla-Bell och 

Björn växte upp. 

Mikael Andersson ger ett positivt exempel på att omgivningens 

bemötande har förbättrats. 

– Jag är medlem i en bangolfförening i Tuve, och där fungerar 

kommunikationen med de hörande alldeles utmärkt. I början 

skrev jag mycket, men numera använder jag kroppsspråk och 

pekar. Det är inga problem alls. 

Samtalet går över till att handla om döva ungdomars situation 

idag. En del av mötesdeltagarna poängterar vikten av att 

unga engagerar sig och att Teckenspråksforum har en regelbunden 

kontakt även med den uppväxande generationen. 

Det blir också en del resonemang om begreppet ansvar, att 

det är något som både kommunens politiker/tjänstemän å ena 

sidan och döva själva å den andra måste ta. 

Mötet går mot sitt slut. Alla är överens om att många viktiga 

punkter har tagits upp. Ulla-Bell säger: 

– Jag är så glad att Teckenspråksforum finns. Och jag hoppas 

att kommunen förstår hur viktigt det är för oss att ha detta 

medborgarkontor att vända oss till. 

– Ja, annars skulle det bli kaos, säger Karin med eftertryck.

Valet är fritt 

På Brännekulla Förskola i Torslanda är jämställdhetsarbetet 

en självklarhet. Dockvrån och byggrummet är borta, och har 

ersatts av leklådor och valstunder. 


Hur såg det då ut när de började arbeta med frågan, och hur 

skulle de rekommendera andra att sätta igång? Kerstin 

Carlsson, rektor på förskolan, avråder andra från att börja 

på samma sätt som de själva gjorde: 

– Det är viktigt att vi börjar med oss själva. Man måste veta 

varför man gör detta, annars så ger det inget bra resultat. Vi var 

i början på studiebesök på förskolor i Gävle som jobbat med 

genus, och blev förstås inspirerade av de metoder de använde. 

Så vi började själva i den änden, alltså direkt med hur man 

kan jobba. Men det skulle vi ha gjort annorlunda idag. För när 

föräldrar kom och ifrågasatte varför vi ville jobba så, så hade vi 

inte kommit så långt i våra svar. 

Emma Hedeberg och Hanna Törnqvist som är pedagoger på 

förskolan tycker också att det är viktigt att börja i den reflekterande 

änden: 

– Sen kan man gå vidare med att göra ganska enkla observationer. 

Se individerna 

Ett exempel där de själva observerade sitt agerande, var be - 

mötandet av barnen i hallen på morgonen. De la då märke 

till att de ofta kommenterade barnens utseende när de kom, 

och sa olika saker beroende på om det var killar eller tjejer. 

– Det är viktigt att vi börjar med oss 

själva i jämställdhetsarbetet, säger 

rektor Kerstin Carlsson (mitten). 

Pedagogerna Emma Hedeberg och 

Hanna Törnqvist instämmer. 

Foto: Vanja Larberg 

48 49 

Efter det har de jobbat med att lägga mindre vikt vid om någon 

har tofsar eller glittriga hårspännen på morgonen, och mer på 

att bemöta barnen som de individer de är. 

Efter ett tag gick de vidare i sina observationer och undersökte 

miljön. De tittade på var barnen befann sig och hur de 

lekte. Kerstin berättar att de då upptäckte att flickorna ofta höll 

sig nära pedagogerna, och att killarna var i rummet där man 

fick vara för sig själv: 

– För att komma tillrätta med detta är pedagogerna inte en 

samlad grupp längre, utan sprider sig bland barnen och är mer 

aktiva i deras lekar. Vi har också möblerat om och gjort om 

rummen, så nu finns det ingen dockvrå eller byggrum längre. 

Vi har delat upp rummen efter färg istället. 

För att det ska fungera att inte ha fasta platser för olika lekar, 

jobbar man med leklådor. Barnen får ett lekmaterial i en låda 

som de kan ta upp på den plats där de vill vara och leka just då. 

För att barnen ska känna sig hemma med allt material som finns 

så sitter pedagogerna tillsammans med dem i grupp när de köpt 

in något nytt, och testar och berättar om användningen.

För att få en variation i valet av material så har man något som 

kallas valstunden. Hanna och Emma berättar att barnen får dra 

ett aktivitetskort. Det finns tre kort för varje aktivitet, vilket 

gör att barnen hamnar i varierade lekgrupper från dag till dag, 

beroende på vilket kort de väljer. Pedagogerna skriver även ned 

vilka kort som barnen tar, vilket gör att de kan ha koll på om 

det är ett material som något av barnen inte känner sig trygg 

med, och skulle behöva lära känna bättre. 

Hanna säger att detta har öppnat lekkonstellationerna, både 

när det gäller ålder och kön. Barnen får också en större bredd i 

sina val av lekkompisar i andra situationer, eftersom de har lärt 

känna fler i gruppen. 

Att de jobbar med kort på det här sättet har också en annan 

effekt som Emma pekar på: 

– Att alla de olika material som man kan leka med finns 

med på korten gör att barnen faktiskt får se allt det som finns 

att välja på. I annat fall kanske något ligger för högt upp på en 

hylla för att de ska kunna se det och upptäcka att de kan leka 

med det, eller så vågar de inte gå in i ett rum där en viss lek 

sker. Men med korten så får de en bredd att utgå ifrån, och får 

då möjlighet att pröva olika saker. 

Detta är ett uttryck för att de jobbar med kompensatorisk 

pedagogik. Det innebär att de inte vill göra om barnen, utan 

de vill erbjuda alla samma möjligheter att utvecklas genom 

att få tillgång till en variation. 

Man är sitt eget verktyg 

Vilka vinster har de då sett med att jobba med genus? Kerstin 

ser det som att det är stora pedagogiska vinster: 

– Pedagogerna blir mycket mer reflekterande, och får en ökad 

medvetenhet om att man är sitt eget verktyg; resultatet beror 

faktiskt på vad jag säger och hur jag agerar. Och när man har 

blivit medveten och självreflekterande i de här frågorna, så blir 

man även en bättre pedagog på det hela taget eftersom man 

funderat så mycket över sitt förhållningssätt. Varför gör vi som 

vi gör, och vad vill vi uppnå? För barnen innebär det en grund 

för att de kan utvecklas på alla möjliga sätt som individer. 

Kompensatorisk pedagogik 

innebär att man jobbar för att 

bredda flickors och pojkars 

traditionella könsroller. Målet 

är att ge dem samma möjligheter, 

så att de inte begränsas 

av de traditionella mönstren. 

Leklådor. Foto: Brännekulla förskola 

50 51 

Emma och Hanna ser också vinster med arbetet. Emma säger 

att barnen har blivit mer självständiga och mer självklart kan ta 

plats. Hanna tycker att den stora vinsten är att barnen fungerar 

i många olika lekkonstellationer. Hon tycker även att det har 

blivit mer öppet bland barnen och mindre konflikter. 

– Vi märkte att när vi själva jobbade intensivt med bemötande 

i hallen på morgonen, så började även barnen bemöta varandra 

annorlunda, och var inte heller lika fokuserade på det yttre. 

Hanna berättar att de även märkt att det uppstått lite nya 

typer av samtal mellan barnen: 

– En gång när de satt vid matbordet så berättade en kille att 

han hade en tjejkompis som fyllde år, och att han skulle ge 

henne en present. Han sa att hon skulle få en Barbie eftersom 

hon var tjej. En av tjejerna vid bordet reagerade och undrade 

hur han visste att hon ville ha det? ”Det vill väl tjejer ha?” ”Det 

är inte säkert, hon kanske leker med lego när du inte är där?” 

Tänkte du på vad du sa nu? 

Hur har då jämställdhetsarbetet påverkat samarbetet mellan 

kollegerna? Kerstin säger att man inom arbets gruppen har 

blivit mycket mer öppna och förstående mot varandra: 

– När man jobbar så mycket med att man måste förändra sitt 

tänkande, så lyssnar man in mer, och frågar kanske två gånger 

om man inte förstår. Det är bra eftersom de är beroende av 

varandra, och förväntas göra ett bra jobb tillsammans. 

Emma och Hanna menar att arbetet har gjort att de är mer 

öppna för att ta emot och ge varandra reflektioner över hur de 

jobbar. De vågar prata om varandras arbete och kommentera 

om det är något de hajar till inför; ”tänkte du på vad du sa nu?” 

Familjebilder på väggen 

När jag intervjuar dem så har de nyligen gått in i ett nytt 

program, som fokuserar på hbt-frågor. Detta arbete är än så 

länge bara på vuxennivå. Kerstin tänker sig att man skulle 

kunna jobba med bilder på väggarna av olika familjekonstellationer, 

och prata med barnen om hur olika familjer kan se ut. 

Man kan också, precis som när det gäller jämställdhet, jobba

med barnlitteraturen och ta in alternativa berättelser där. Hon 

betonar att det handlar om att skapa en tillåtande miljö snarare 

än om undervisning. 

På frågan om hur hon har upplevt hbt-arbetet i relation till 

hur det var att jobba med jämställdhet, säger Kerstin att hon 

hittills har upplevt det som svårare att jobba med hbt. Eftersom 

hbt är normöverskridande så kan det under arbetet komma 

upp fördomar som man inte vill ska komma upp, eller ens 

visste att man hade. 

Hur lever arbetet vidare i Torslanda? 

På Brännekulla förskola har man jobbat med jämställdhet som 

en del av sin verksamhet sen år 2003, så det är inget tillfälligt 

projekt. 

– Det finns ju en grund i frågorna nu, men helst skulle jag 

vilja att det fanns en genuspedagog anställd i stadsdelen, som 

kan hålla koll på omvärldsfrågorna. 

Torslanda har nu fått pengar från SKL (Sveriges kommuner 

och landsting) för att jobba med jämställdhetsintegrering i alla 

verksam heter, något som Torslandas folkhälsosamordnare Elsie 

Averlid håller i. Tre processutvecklare är anställda för att integrera 

programmet. Här blir frågan om hur man kan bemöta 

brukaren som en individ och inte utifrån kön återigen aktuell. 

Samma fråga som Brännekullas pedagoger jobbar med när 

de tar emot barnen i hallen på morgonen. 

Jämställdhetsintegrering 

går ut på att jämställdhetsperspektivet 

ska vara självklart 

och finnas med som en förutsättning 

för allt arbete inom 

till exempel en kommun. 

Inger Rydström drog upp planerna 

för jämställdhetsarbetet i Torslanda. 

Foto: Johan Wingborg 

52 53 

Torslanda som tankemodell 


Inger Rydström är planeringsledare för jämställdhetsfrågor på 

Stadskansliet. 

– Inom skola och förskola har man väldigt tydliga uppdrag 

att man ska jobba med jämställdhet i läroplanen. Men få idag 

uppfyller kriterierna för det, säger Inger. 

Det var hon som riggade projektet ”Jämt i Göteborg – förskolor” 

där pedagoger från tolv stadsdelar deltog. Brännekulla 

förskola var en av dem. I planeringen av projektet funderade 

Inger mycket över hur arbetet med jämställdhet skulle leva 

vidare i organisationen och inte bara blir en tillfällig fråga. 

En viktig aspekt är som hon ser det att jobba i hela kedjan i 

organisationen. Är inte cheferna med på varför man ska jobba 

med jämställdhet, så lever det inte vidare efter projekttidens slut.

När hon planerade hur hon skulle lägga upp arbetet, så insåg 

hon att det inte lät sig göras att jobba mot hela staden. Hon 

ville istället satsa på fördjupning. Det var detta som resulterade 

i ”Jämt i Torslanda och Tynnered”. Ett arbete som gett mycket 

i förståelsen för hur man kan jobba med jämställdhet. 

– Även om vi inte skulle göra om vissa saker på samma sätt 

igen, så har det fördjupade arbetet i dessa stadsdelar gett användbara 

tankemodeller för att jobba med genus i organisationen. 

Ett djup i kunskapen 

Fördjupningen gällde inte bara platserna, utan också temat. 

– Vi valde väldigt tydligt att bara jobba med genus. Det var 

viktigt att fokusera på ett perspektiv, och gå in i det på djupet. 

Sen kan vi gå vidare i andra perspektiv och studera dem. Varje 

perspektiv måste få ta sin tid, och tas på allvar. 

Inger menar att det inte är en motsättning mellan att jobba 

med det intersektionella perspektivet (där man ser att varje 

individ inte bara tillhör en utan flera kategorier, som samverkar 

på olika sätt) och en fördjupning inom ett perspektiv. Istället 

säger hon att man måste jobba ordentligt med varje perspektiv 

för att förstå komplexiteten när de samverkar. 

Just nu assisterar Inger styrgruppen för politikerutbildning 

i genomförandet av en genusutbildning för kommunstyrelsen 

och en endagsutbildning för förtroendevalda. Och hon säger 

att det är ett rätt så tufft arbete att jobba med jämställdhet. 

– Det bränner till när man diskuterar genus. Och det ska det 

göra, i slutändan handlar det ju om fördelningen av makt. 

Intersektionalitet innebär 

ett perspektiv där man ser att 

det finns flera maktordningar 

som är beroende av varandra. 

Istället för att skilja olika sociala 

kategorier åt, vill man se på 

vilket sätt de samverkar. 

200 dagstidningar från olika delar av världen 

finns i Stadsbibliotekets tidningsrum. 

Hbt-personer, förutfattade meningar 

och genus – dessa ämnen avhandlades 

på två utställningar på Sjöfartsmuseet 

under våren och sommaren 2009. Den 

ena, Frizon, fokuserade på den frihet 

som homosexuella män fann till sjöss 

på Svenska Amerika Liniens fartyg 

under 50- 60- och 70-talen. Den andra, 

En soldat är en soldat är en soldat är 

en soldat, handlade om att ifrågasätta 

stereotyper inom yrkesgrupper där 

uniformen är central, exempelvis 

militär och sjöman. I utställningen 

konstaterades att allmänhetens uppfattning 

om en militär oftast har skurit 

sig med den gängse uppfattningen om 

en homosexuell man. Utställningens 

ambition var att peka på förutfattade 

meningar och lyfta fram mångfalden. 

54 55 

Kvinnokraft för somaliska kvinnor 

När Individ och Familjeomsorgen i Bergsjön 

under hösten 2008 tittade på arbetslöshetssiffror 

för den somaliska gruppen såg de 

att en stor andel var kvinnor. Det visade 

sig att det var få av de här kvinnorna som 

hade fått ta del av arbetsmarknadsinsatser 

mot arbete eller studier. Orsaken är både 

strukturell och kulturell. Därför pågår 2009 

en förstudie; ”Kvinnokraft”. Projektledaren 

för studien är Surer Asha Dini. Man jobbar 

i förstudien i fokusgrupper med somaliska 

kvinnor, för att identifiera och enas om svårigheter 

och möjligheter för dem att komma 

ut på arbetsmarkanden. Genom projektet 

ska personalen på IFO öka sin kunskap om 

livsvillkor och möjligheter för kvinnorna, och 

hitta sätt att arbeta utifrån detta, istället för 

att använda dagens metoder som uppenbarligen 

inte fungerat. Inom förstudien ska 

man arbeta med fokusgrupper och även 

jämföra hur arbetet går till i ett annat EUland. 

Om det nya arbetssättet blir framgångsrikt, 

kan det spridas till andra delar 

av Göteborgs stad. 

Kulturkafé med olika språkinriktning finns på Stadsbiblioteket några eftermiddagar 

per termin. Under en timme får man, förutom kaffe och kaka, ta del av författarbesök, 

översättare, uppläsningar och workshops. Kaféet har blivit en mötesplats för personer 

med de olika modersmålen, studenter som lär sig språken och människor som är 

lediga på dagarna. Biblioteket har även breddat medieutbudet, exempelvis facklitteratur, 

på andra språk än svenska. Dessutom arrangeras visningar för sfi-elever.

Språkcentrum 

De jobbar på flera skolor, och deras lektioner börjar när 

kollegernas slutar. Därför hamnar modersmålslärare ofta 

utanför och bemöts som främlingar. Språkcentrum i Göteborg 

vill ändra på det och höja ämnets och lärarnas status. 

– En lärare som är en del i gemenskapen är en bättre lärare, 

säger Alan Navberg. 


Mötet med Alan och hans kollega Slobodanka Spendrup sker 

i Språkcentrums lokaler i Gamla Kvillebäcksskolan i Lundby. 

Sedan 2008 administreras arbetet för 185 modersmålslärare 

med 50 olika språk härifrån. Dessa lärare servar 10 000 barn 

och ungdomar i Göteborg med omnejd, från förskola till 

gymnasium. 

– Ett par av syftena med centret är att stärka modersmålslärarna 

som grupp och att markera hur viktigt ämnet faktiskt 

är, säger Raija Enckell, en av Språkcentrums fem rektorer. 

Alan och Slobodanka tillhör dem som välkomnade initiativet, 

och de bidrar aktivt till att förbättra förhållandena för modersmålslärarna, 

ämnet och, framför allt, eleverna. 

– Tillsammans med två kolleger startade vi en referensgrupp 

för ett tag sedan. Vi gör besök i skolor i Göteborg och informerar 

om vår och elevernas situation, om hur Språkcentrum är 

organiserat, om forskning på området och om hur samarbetet 

mellan modersmålslärarna och det övriga kollegiet kan förbättras, 

säger Slobodanka. 

Hittills har de fyra i referensgruppen hunnit besöka fem-sex 

Att ha respekt för eleverna 

är en av nycklarna till framgång 

för modersmålslärare, tycker Alan 

Navberg, här under en lektion på 

Burgårdens utbildningscentrum. 


56 57 

skolor, och reaktionerna är positiva för det allra mesta, berättar 

hon och Alan. 

Båda två har varit modersmålslärare länge, han sedan 1991 

och hon sedan 1979. De kan därför bekräfta behovet att ge 

yrkesgruppen och ämnet en större tyngd. 

– Innan jag började var kraven inte särskilt höga. Nästan vem 

som helst kunde bli modersmålslärare, bara man behärskade 

ett visst språk. Nu krävs betydligt större kunskaper, säger Alan, 

som kom till Sverige 1989 som politisk flykting från den turkiska 

delen av Kurdistan. 

Slobodanka håller med.

– Här på Språkcentrum är det ”svensk” kompetens som gäller, 

till skillnad från under vissa perioder tidigare då kraven var 

väldigt låga. 

Hon poängterar att satsningen på ämnet och lärarna har 

varierat sedan hon kom till Sverige från forna Jugoslavien 

(numera Serbien) 1973. Då och en tid framåt togs hemspråk, 

som det då hette, på relativt stort allvar, säger hon. Kombinationen 

neddragningar/stora flyktingströmmar fick negativa 

följder för modersmålsundervisningen. 

– Forskningen visar hur viktigt det är för elever att kunna sitt 

modersmål, både för identitetsutvecklingen och för att lära sig 

– Vi modersmålslärare vill bli en del 

av skolans helhet, säger Alan Navberg 

och Slobodanka Spendrup. 


58 59 

svenska på ett bra sätt. Trots det har man inte satsat tillräckligt 

mycket på modersmålsundervisningen genom åren. 

Den styvmoderliga behandlingen har märkts på flera sätt, 

tycker de två. 

– Det mest uppenbara är svårigheterna att bli en del av 

kollegiet och därmed gemenskapen, säger Alan. 

– Det beror på flera saker, framför allt på att vi kommer 

till skolorna sent på dagen då många av de andra lärarna går 

hem. Dessutom jobbar de flesta av oss på flera skolor. Under 

sådana omständigheter är det förstås inte lätt att komma in 

i ett samman hang på en arbetsplats, fortsätter han. 

Splittrade dagar 

Under sina 18 år som modersmålslärare har Alan i genomsnitt 

arbetat på ungefär tio skolor per läsår. Hans tjänst just nu 

innebär att han är IT-ansvarig på Språkcentrum på halvtid och 

modersmålslärare på halvtid. 

– I år är jag ute på en gymnasieskola och tre grundskolor och 

har undervisning. 

För Slobodanka har omfattningen varierat mer. På 70- och 

80-talen gjorde hon snabb karriär och blev metodiklektor, 

bland annat i just modersmål. 

– Men sedan 1996 är jag bara modersmålslärare. Det här 

läsåret har jag undervisning på tio olika grundskolor. 

På sikt arbetar Språkcentrum för att så många modersmålslärare 

som möjligt kan placeras på en skola, exempelvis genom 

att utbilda dem i ännu ett ämne. 

Det finns också idéer om att skapa större språkgrupper och 

därmed underlag på en och samma skola. Tanken är att få in 

ämnet inom ramen för skoldagen istället för efter skolans slut. 

Rädsla för det främmande 

Men förutom arbetstiden och resorna mellan olika arbetsplatser 

finns det andra hinder för modersmålslärarna att bli 

en del i helheten. Ett sådant hinder är attityder som ofta 

bottnar i rädsla för det främmande, säger de. 

– Integration handlar inte bara om att vi som kommer från

andra länder ska integreras i det svenska samhället. Riktig 

integration kräver också att våra svenska kolleger tar till sig vår 

kunskap och lär sig om oss och vår kultur, säger Slobodanka. 

Alan pekar på tendensen att generalisera och bunta ihop 

istället för att utgå från individens perspektiv. 

– Det finns mycket litteratur och många kurser om vikten 

av att sätta individen i centrum. Men jag tycker att många i 

samhället och skolan bemöter människor från andra kulturer 

gruppvis istället för som individer. 

Han tar tiden efter mordet på Fadime som exempel. 

– Fadime och hennes pappa var ju kurder och på många 

skolor fick jag svara på frågor som: ”Hur känner du dig efter 

det som har hänt?” Man lade skulden på mig såsom representant 

för gruppen kurder. 

Slobodanka känner igen sig i det som Alan beskriver. På 

90-talet flyttade hon tillfälligt tillbaka till Serbien.1996 återvände 

hon till Sverige. 

– När jag kom tillbaka fanns en fix, färdig och negativ bild 

av serber. Statusen var låg och det gällde att försöka vara stark, 

göra ett så gott jobb som möjligt och vara en förebild för 

eleverna. Inte alltid så lätt… 

Sverige i bräschen 

Samtidigt berömmer hon Sverige för att gå i bräschen i arbetet 

för integration. 

– I många europeiska länder har man inte alls kommit så 

långt som här i strävan att integrera till exempel modersmålsämnet. 

Den svenska modellen är värd att slåss för, men vi 

behöver jobba hårt för att komma ännu längre. 

Frågan om elevernas inställning till ämnet kommer upp. 

Slobodanka berättar att Språkcentrum har bidragit till ett ökat 

intresse. 

– Tjugo procent fler väljer modersmål jämfört med tidigare, 

så visst har centret gjort att statusen på ämnet redan nu har 

höjts. 

Alan konstaterar att flera komponenter påverkar elevernas 

inställning. 

SPRåKcENTRuM 

I GÖTEBORGS STAD 

Startade: 2008 

Finns: I Gamla Kvillebäcksskolan 

i Lundby 

Administrerar: 185 modersmålslärare 

i 50 språk. 

Målgrupp: 10 000 barn och 

ungdomar från förskola till 

gymnasium i Göteborg och 

kranskommunerna med annat 

modersmål än svenska. 

Övrigt: Förutom modersmålsundervisning 

erbjuder Språkcentrum 

också modersmålsstöd 

(till barn i förskolan) och studiehandledning 

(undervisning i 

andra ämnen på modersmålet). 

”Tjugo procent fler 

väljer modersmål 

jämfört med 

tidigare, så visst 

har centret gjort 

att statusen på 

ämnet redan nu 

har höjts.” 

60 61 

– Föräldrarnas engagemang spelar förstås roll, liksom skolans. 

Om jag som lärare tar ämnet på allvar och respekterar eleverna, 

ja då är chansen större att jag lyckas. 

Viktiga steg på vägen 

Språkcentrum i Göteborg har börjat ta viktiga steg på vägen, 

tycker Alan och Slobodanka. Vad är det då för mål de ser framför 

sig? 

– Det ena är att modersmålslärarna blir en del av skolans 

helhet, och att undervisning i vårt ämne sker under skoldagen. 

Det andra är att vi börjar samarbeta med andra lärare. 

Då kommer andra problem att lösas automatiskt, och 

chansen ökar att vi alla börjar bemöta varandra med respekt. 

Även för Slobodanka är en större koppling till övriga 

kollegiet ett hägrande mål. 

– Och en ännu större satsning både på vårt ämne och på 

eleverna än vad som är fallet idag. Det skulle på sikt innebära 

minskad brottslighet och annat positivt för unga i farozonen. 

Politisk vilja behövs för att nå dessa mål, säger Alan, och 

Slobodanka talar om vikten av att formulera och kämpa för 

visioner och idéer. 

– Vi måste ta på oss framtidglasögonen och försöka se vart 

vi är på väg. Då kan vi förhindra att samhället och skolan förändras 

på samma negativa sätt som vårt klimat.

Café Marta 

I Hammarkullens kyrka huserar Café Marta, en mötesplats 

med gemenskap, nätverksbyggande och egenmakt som syfte. 


Varje fredag efter lunch håller Café Marta öppet i Hammarkullens 

kyrka. Caféet är en mötesplats för självhjälp som i år 

är inne på sitt andra år. 

Olika fredagar har olika teman. När jag är där är temat att 

träna svenska via sång. Förutom att träna svenska kan man få 

råd och stöd medan man fikar. Man kan även boka in sig hos 

May Musa, diakoniassistent, för ett lite längre samtal. 

– Vi har anpassat caféets teman efter de behov som finns 

i området, säger May. Några gånger per termin har vi till 

exempel fokus på hur man söker fonder. Förra terminen 

hade vi en föreläsning om asyllagar, eftersom vi visste att 

det bland dem som bor i området fanns behov av det. 

Frågor och fika 

Caféet ska även komplettera annan verksamhet som finns i 

Hammarkullen, till exempel medborgarkontoret. 

– Det är stor skillnad på att stå vid en disk vid medborgarkontoret 

och fråga något, och att besöka Café Marta som är 

en avslappnad miljö, menar May. Här kan man sitta och fika 

och ta frågorna efter hand, och knyta kontakter med andra 

under tiden. Människor som inte har så mycket kontakter i 

vardagen får utrymme här, och kanske lär de känna andra. 

– Gemenskap och trygghet – det 

är Café Marta, menar Parisa Issa. 


62 63 

Detta är en av de tre målsättningar som Café Marta har – att 

stärka människors gemenskap. 

Parisa Issa som besöker caféet den här fredagen är ett exempel 

på att caféet fungerar just så. Hon har inte bott så länge i 

området, men församlingen har varit ett bra sätt för henne att 

lära känna folk: 

– Jag märkte direkt en gemenskap och trygghet när jag kom 

till caféet. Tidigare var jag volontär på caféet och hjälpte till 

med bakningen i köket. Fast just nu så jobbar jag inte, eftersom 

jag är gravid och strax ska få mitt tredje barn. 

Hennes två äldsta barn Simon och Amanda har varit med i

caféets kök. Hon hoppas att det nya barnet också kommer att 

tycka om att vara med, för hon vill fortsätta som volontär. 

Dig skulle jag inte ha träffat annars 

Café Martas andra målsättning är att stärka människors nätverk. 

Detta fungerar på flera sätt. Dels har församlingen varannan 

vecka en nätverkslunch med alla de verksamheter som finns 

i området. Där ser de om de kan komplettera varandra, eller 

skicka någon vidare till en annan plats. 

Dels sker det via Café Martas volontärer. Rekryteringskanalerna 

för volontärer är inom kyrkan, på volontärbyrån och via 

affischering på universitet. Sara Johansson är församlingsassistent 

och hon säger att det finns en poäng med att få folk utifrån 

som volontärer, till exempel folk som går på universitetet: 

– Då kan man som besökare prata med någon som man 

kanske inte skulle ha träffat annars, och dessutom få en bild av 

hur det är att studera. 

– Egenmakt är en av caféets 

målsättningar, säger församlingsassistenten 

Sara Johansson. 


64 65 

Dagen när jag är på besök är tre nya volontärer där. De läser 

samhällspedagogik och tänker sig volontärarbetet som en del 

av sin utbildning. 

Sara berättar att det också från och till är människor som bor 

i området som är volontärer. 

Tills man ser att det lossnar lite 

När Sara och jag pratar om caféets tredje målsättning, egenmakt, 

så kommer vi in på förhållningssätt och bemötande från 

dem som jobbar på caféet. 

– Det är viktigt att man känner att man är någon när man 

kommer hit. Inom arbetslaget har vi pratat mycket om att det 

är viktigt att inte ta ifrån personer deras handlingskraft. Att de 

kan själva. 

Jag frågar om hon kan ge något konkret exempel på när hon 

bemött någon besökare så att denne stärkts. Hon menar att 

det kan vara svårt att se hur besökarna påverkas. De som bara 

kommer några enstaka gånger vet man inte vad de bär med sig. 

Hon funderar en stund, och säger sen att ett konkret exempel 

när hon kan märka att hon gör skillnad, är när hon möter barn 

som lever under väldigt pressade situationer, med föräldrar 

som har det svårt. 

”Inom arbetslaget har vi pratat mycket 

om att det är viktigt att inte ta ifrån 

personer deras handlingskraft. Att de 

kan själva.”

– Då kan man sitta och rulla boll en stund med barnet, tills 

man ser att det lossnar lite. Att barnet kanske skrattar. 

Språkövningar över hela stan 

Efter intervjuerna sitter jag med i hörnet av lokalen, där kantorn 

Leif spelar gitarr och en man som bor i området spelar dragspel. 

De sjunger sånger på svenska, och efter varje vers stannar de till 

och frågar om det är något som besökarna inte förstår. 

Ali, en av dagens besökare, sitter med och sjunger. Han är 

ganska ny i Göteborg. Han berättar att han har en utarbetad 

metod för att lära sig svenska: 

– Jag går på språkcaféer hela veckan. På måndagar är jag i 

Frölunda, på tisdagar i Bergsjön, på onsdagar i Kortedala, 

på torsdagar i Angered, och på fredagar i Hammarkullen. 

På frågan vilket av ställena han föredrar svarar han diplomatiskt: 

– Alla är lika bra. 

Besökare och volontärer på Café 

Marta. Överst till höger May Musa. 


cAFé MARTA 

är en mötesplats för råd och 

stöd i Hammarkullens kyrka 

som har funnits i två år. 

Ramverket för Café Marta är 

projektet ”Ny i Sverige”, där 

de fyra förortsförsamlingarna 

Bergsjön, Gunnared, Biskopsgården 

och Angered gemensamt 

fått ekonomiskt stöd, 

bland annat från Göteborgs 

kommun. 

Modevisning, matlagning, föredrag, 

diskussioner… Aktiviteterna har 

varit många under de år då Frölunda 

kulturhus arrangerat program där 

bland annat muslimska kvinnor har 

visat upp sin kultur. 

Språkkafé i samarbete med Röda korset 

arrangeras på Frölunda bibliotek. 

Aktiviteten går ut på att människor med 

annat modersmål än svenska möts och 

samtalar för att lära sig svenska bättre. 

På biblioteket finns också kurser för att 

stimulera människor med annan etnisk 

bakgrund än den svenska att våga 

ta steget mot vidareutbildning. Det 

finns också projekt med barnen som 

målgrupp. Ett av projekten riktar sig till 

förskolebarn. Föräldrarna erbjuds låna 

hem en kasse med böcker på barnets 

modersmål. I kassen finns också information 

om biblioteket. Tanken är att 

inspirera både till läsning och till fler 

besök på biblioteket. I Läs- och skrivstugan 

finns information och stöd till 

personer med läs- och skrivsvårigheter. 

66 67 

Inkludering och mångfald är centrala 

ord för personalen på resursavdelningen 

Honungen på Toleredsskolans förskola. 

Avdelningen samarbetar till exempel 

med särskolan på Toleredsskolan, och 

personalen finns ofta med när de yngre 

barnen skolas in på särskolan. Det är 

viktigt eftersom steget är stort från förskola 

till särskola. Det finns också många 

andra som man samarbetar med, bland 

annat Slättadammsgatans förskola, även 

om där inte alls finns lika många barn i 

behov av särskilt stöd. Olika intressenter 

ber ofta om att få göra studiebesök 

på Honungen för att på plats kunna 

studera den framgångsrika verksamheten. 

Många förfrågningar kommer 

också från lärarstudenter som vill 

göra sin praktik där. På det sättet har 

kon takter utvecklats med Göteborgs 

universitet för framtida samarbete. 

Foton, skulpturer och teckningar av personer 

med psykisk ohälsa – det är vad utställningen 

Open Mind på Frölunda kulturhus har handlat 

om. Utställningen har också visats i fem andra 

städer. Final på turnén blir det i Stockholm i 

december 2009. Open Mind är den första turnerande 

utställningen där personer med psykisk 

ohälsa visar sitt skapande. Den har kommit till 

efter önskemål från medlemmar i åtta så kallade 

Fontänhus. Fontänhusen i Sverige arbetar enligt 

Fountain Housemodellen, en metod som går ut 

på rehabilitering genom arbete.

Bemötande 

förutsätter koll 

Intresse av att möta människan bakom invandraren är 

grunden till god integration. Filosofin är enkel och fungerar, 

enligt Nabila Fattah Abdul. 

AV ANNELIE PETERSSON 

Kronhustorgets uteservering badar i sol. Hunden Lala dricker 

glupskt från vattenskålen under bordet och lägger sig sedan 

till rätta i skuggan. Det är tre års sedan Nabila Fattah Abdul, 

adopterade henne från gatulivet i Barcelona. 

– Hunden är gratis men köparen står för hälsoundersökning, 

vaccinationer och hemresa, berättar hon. 

Den oroliga och vaksamma hund som mötte henne då har 

förvandlats till en trygg vän. En kort, ointresserad blick är allt 

hon ägnar vår ihärdigt gläfsande bordsgranne. 

– Det enda jag märker från hennes bakgrund i dag är att hon 

äter allt och ogillar att vara ensam, säger Nabila Fattah Abdul. 

Vi har stämt träff för att tala om hennes syn på fungerande 

och ickefungerande integration. Faktum som hon möter dagligen 

i sitt nuvarande arbete som fritidsledare på Mixgården 

i Hammarkullen utanför Göteborg. 

Människan bakom invandraren 

För att beskriva sin syn på fungerande integration drar Nabila 

paralleller till gårdens sätt att arbeta. Mellan 50 och 70 ungdomar 

kommer till den kommunala fritidsgården varje dag. 

Tillsammans representerar de mellan 10 och 15 nationaliteter. 

Språkkrav på fritidsgårdar är fel enligt 

Nabila Fattah Abdul. – Vi vill ha hela 

ungdomen hos oss och inte bara den 

del som talar svenska. 

Foto: Leif Jacobsson/Scanpix 

68 69 

– Första steget i en lyckad integrationsprocess är att intressera 

sig för hur det ser ut runt omkring en människa, menar Nabila. 

För oss som arbetar på Mixgården betyder det att vi hälsar på 

ungdomen på deras eget språk och att vi är inlästa och uppdaterade 

på eventuella konflikter i hemlandet, fort sätter hon. 

Är föräldrarna bedrövade efter att ha följt ännu en självmordsattack 

i Bagdad på TV, märks det tydligt på ungdomarna. 

Det påverkar deras kompisar och det påverkar fritidsgården. 

– Om vi inte känner till hur ungdomarna har det kan vi 

heller inte göra en plan för hur vi ska agera, säger Nabila. 

Uppfattningar som att det inte spelar roll varifrån man 

kommer, tror hon inte på. Tesen att ”vi alla är människor

och bör därför bemötas på samma sätt” gör henne riktigt arg. 

– Det är inte så! Vart du ska beror på var ifrån du kommer, 

säger hon och berättar om en sfi-lektion som inte förlöpte 

enligt plan. 

I folkbildande syfte valde läraren att besöka en svensk kyrkogård 

tillsammans med sin klass. På plats bland gravarna blev 

flera av deltagarna alldeles förtvivlade. Det visade sig att flera av 

kvinnorna i gruppen kom från Irak. För en kort tid sedan hade 

de flytt från sönderbombade hemkvarter och kämpade nu med 

minnet av skadade och döda vänner och släktingar. 

– Att besöka en kyrkogård i det skedet kunde inte ha varit 

mer fel, säger Nabila sammanbitet. 

Hade man intresserat sig för deltagarnas bakgrund skulle 

misstaget aldrig ha gjorts, menar hon. 

Språkförbud förkastligt 

– Det är viktigt att komma ihåg att flera av våra ungdomar 

har levt här kortare än tio år. De kommer fortfarande ihåg sitt 

hemland, minns lukter och har egna relationer till släktingar 

som blivit kvar, säger Nabila. 

Förbud att tala andra språk än svenska är fel på många sätt 

menar Nabila. 

– Vi vill ha hela ungdomen hos oss, inte bara den delen som 

talar svenska. Dessutom vill vi upphöja ungdomarnas bakgrund. 

Det är svårt nog att vara ung i ett nytt land. Ungdomarna 

behöver tillgång till hela sitt register för att uttrycka sig och 

bearbeta tankar och känslor och då behövs modersmålet, 

menar hon. 

– Min arabiska är på samma nivå som en sjuårings. På besök 

i Libanon kände jag mig så frustrerad av att inte kunna uttrycka 

mig ordentligt. Jag är socialpedagog, kolumnist och har skrivit 

böcker men på arabiska kunde jag inte ens argumentera för 

varför jag är vegetarian. Då förstod jag delvis hur jobbigt det 

måste vara att inte kunna kommunicera fullt ut. 

För personalen på Mixgården har det därför varit viktigt att 

behärska så många av de språk som finns representerade på 

gården som möjligt. 

Sfi – svenskundervisning 

för invandrare. 

MIxGåRDEN 

fick sitt namn 1998 och ligger 

i Hammarkullen. Hit kommer 

ungdomar mellan 13 och 20 

år för att fika, se på bio, spela 

pingis eller bara vara. 

Måndagar är tjejkvällar. 

Välkomnande, trygg atmosfär 

och tydliga, rättvisa gränser 

är viktiga delar i arbetet. 

70 71 

När integrationsfrågan kommer på tal på Mixgården blir diskussionen 

het, enligt Nabila. 

– Våra ungdomar är väldigt smarta ibland. De håller inte 

med om att vi invandrare är otillräckligt integrerade. Jag kan 

ett och annat ord på kosovoalbanska, somaliska, arabiska och 

svenska. Jag äter bosnisk mat och umgås med människor från 

flera olika kontinenter, praktiskt taget varje dag. Egentligen är 

det ju vi som är integrerade, fast i varandra. Dessutom har vi 

det svenska språket gemensamt. 

Integration till svenska 

Att integreras in i något handlar till syvende och sist om kommunikation. 

Det kräver en mottagare men också en sändare. 

Hur tongivande är sändaren i det här fallet? Hur många talar 

varmt om den svenska husmanskosten, det svenska kulturarvet 

eller landets historia? 

– Många invandrare blir förvirrade av att så få svenskar är 

stolta över sitt land. Svensk historia är hur intressant som helst 

men frågar du en svensk så vet de väldigt lite om landets historia. 

Hur kan man förvänta sig att invandrare ska känna respekt 

för Sverige när svenskarna knappt är stolta? undrar Nabila. 

Själv minns hon sina egna skolavslutningar i kyrkan med 

värme. 

– Mina föräldrar tyckte att det var jättefint att gå till 

kyrkan. På flera håll har traditionen tagits bort. Det är synd, 

det blir faktiskt allt svårare att få en naturlig kontakt med det 

ur svenska, fortsätter hon. 

ungdomar möter politiker 

Under tio års tid har Mixgården haft öppet även på sommarlovet. 

I början av sommaren arbetar mellan 20 och 30 ungdomar 

på Mixgården. Ungdomarna kallas ”Fixarna”. 

– Under två veckor samlar de in pengar till solidaritetsprojekt 

runt om i världen. De lär sig om landets historia och konflikter. 

Fixarna har samlat in pengar till ett barn- och ungdomscenter 

i Palestina, ett palestinskt flyktingläger i Libanon och till en 

fritidsgård i Brasilien, berättar Nabila.

Under ”fixarveckorna” är gården stängd för övriga ungdomar 

för att sedan öppna för alla några veckor in på sommarlovet. 

I maj i år såg det dock ut att bli en annorlunda sommar för 

ungdomarna. Mixgården hotades av ekonomiska nedskärningar. 

– Fritidsgårdens fotboll, dans och musikverksamheten las 

ned helt och hållet och gården hotades att stänga helt under 

sommaren, berättar Nabila. 

Mixgården påverkas av nedskärningar 

samtidigt som kommunen föreslår 

ett pariserhjul vid Göteborgsoperan. 

– Sådant är omöjligt att förklara för 

ungdomarna, säger Nabila. 

Foto: Leif Jacobsson/Scanpix 

72 73 

Förslaget fick gårdens ungdomar att reagera. De bjöd in politiker, 

samlade in protestlistor, kontaktade media och deltog på 

nämndmöten. 

– Jag är så stolt över hur de hanterade situationen. De gjorde 

allt rätt. Sjuttio ungdomar på ett nämndmöte – kan du tänka 

dig det? 

Nabila skakar på huvudet, nästan rörd. 

– De enda vi som personal gjorde var att bidra med tips på 

hur man kan gå tillväga, fortsätter hon. 

Arbetet gav resultat och sparbetinget upphävdes några veckor 

in på sommaren. Beskedet kom så sent in på sommaren att 

Fixarveckorna redan passerat. Men i juli kunde gården öppna 

för alla ungdomar. 

– Den här gången var det helt klart ungdomarna som räddade 

gården från att stänga helt under sommaren, säger Nabila. 

Planerat pariserhjul provocerar 

Trots att ungdomarna haft god insikt i den kommunala beslutsprocessen 

kvarstår frågetecken. 

– Det är så svårt för oss att förklara för ungdomarna varför 

vi inte kan ha Fixarna samtidigt som man planerar att bygga 

ett pariserhjul vid Operan. Det blir som en spottloska i ansiktet 

på dem. 

Hon får ofta höra att ”Det där pengarna hade vi kunnat göra 

något vettigt av”. 

– Själv har jag faktiskt ingen bra förklaring för det finns 

ingen, säger hon. 

Händelser som äventyrar ungdomarnas respekt för vuxna 

och hopp om framtiden är ytterst olyckliga, enligt Nabila. 

– Många ungdomar talar svenska bättre än sina föräldrar. 

På sikt riskerar ungdomarna därför att bli föräldrar till sina 

föräldrar. När man är ung så är föräldrarna standarden för hur 

en vuxen ska vara men när ens föräldrar är hjälplösa, inte kan 

läsa ett myndighetspapper, inte gå på kvartsamtal då är risken 

att ungdomarna börjar ser ner på dem och därmed på hela 

vuxenvärlden. I förlängningen riskerar ungdomarna att förlora 

sina naturliga förebilder. Dagens förebilder består alldeles för

ofta av ”en moster som läst svenska för invandrare i massor av 

år och aldrig fått ett arbete” eller ”en morbror som sökt femtio 

jobb utan att få ett enda”. 

Att Zlatan Ibrahimovic eller Kosovare Asllani skulle vara 

tillräckliga förebilder håller hon inte med om. 

– Alla kan inte vara Zlatan. En uppnåelig förebild bör vara 

någon man känner från sitt eget bostadsområde, någon som 

gått färdigt gymnasiet eller driver en egen pizzeria, säger Nabila. 

Integration som inspirerar 

– I kritiken mot Sveriges integrationsarbete måste vi komma 

ihåg att invandringen är förhållandevis ung. Samtidigt får vi 

inte blunda för att flera misstag begåtts, säger Nabila. 

– Vad sossarna har gjort som är fel är att de har gullat väldigt 

mycket med invandrarna. De har gjort invandraren beroende 

av socialbidrag, beroende av projekt, beroende av samhället, 

vilket har gjort att de har mist tron på sig själva. 

– Felet som borgarna gör är att de ställer för mycket krav. 

Det går för fort – den ena gruppen vill passivisera mig, den 

andra gruppen vill tvinga mig, säger Nabila. 

England är den nation som nått längst när det gäller integration 

enligt henne. 

– Chefen för banken kan ha på sig en turban utan att någon 

noterar det – hur ofta ser du det här i Sverige? En somalier med 

tandläkarbakgrund får knappt jobb som städare här, men kan i 

England bli färdig tandläkare på ett par år. Tänk vilken tillgång 

en sådan person är. Han hade till exempel kunnat prata tandhälsa 

med somalier på somaliska. 

Som positivt exempel på integration i Sverige lyfter Nabila 

fram Sveriges största möbelvaruhus. För en tid sedan vann 

företaget pris för sin arbetsuniformsslöja. 

– Behöver personalen en slöja då kan vi lika gärna göra en 

som matchar uniformen, resonerade de. Det gjordes ingen stor 

sak av det hela. Det är integration, menar Nabila. 

Tillgång till fler neutrala mötesplatser där svenskfödda och 

invandrare möts kring ett gemensamt intresse, är enligt Nabila 

nästa viktiga steg för att främja integration i Sverige. 

74 75 

– Det kan vara mötesplatser där intresset för kultur förenar, 

det kan också vara skolan eller bostadsområdet, säger Nabila. 

Dagen då jag ber Nabila läsa igenom texten till artikeln har 

det varit ytterligare en orolig natt i Göteborgområdet. Bilar har 

satts i brand i Västra Frölunda och Biskopsgården. Göteborg 

vänder sig till Malmö för att få råd. Nabila pendlar mellan 

arbete i Hammarkullen i Göteborg och Rosengård i Malmö. 

Har hon några råd till Göteborgs tjänstemän och politiker? 

– Ungdomarna vill ha rättvisa, ekonomiska resurser och 

framförallt respekt, svårare än så är det inte, säger Nabila. 

”Alla kan inte vara Zlatan. En uppnåelig 

förebild bör vara någon man känner, 

som kommer från samma bostadsområde 

och som gått färdigt gymnasiet 

eller driver en egen pizzeria.”

”Om alla bara 

kunde le 

och vara snälla” 

– tankar om bemötande 

AV KATARINA HÖGFELDT 

Mångkulturell utveckling på Preventions- och utvecklingsenheten 

har nyligen utfört en studie ”En av folket helt enkelt 

– integration i praktiken” (Esken, Högfeldt, Slonje 2009). I den 

identifierade ett trettiotal utlandsfödda göteborgare hinder och 

möjligheter för integration. Ett av resultaten var att man ansåg 

att myndighetspersonals bemötande kunde vara bättre. 

Vad är ett gott bemötande? Att försöka definiera det är en 

svår uppgift. Det är förstås subjektivt vad man anser gott 

bemötande vara. Kan ”bemötande” konkretiseras eller rymmer 

begreppet en inneboende dynamik – en ständig omtolkning? 

Handlar konsten om att ge ett bra bemötande om filantropi 

från tjänstemännens sida eller är det brukarens medborgerliga 

eller mänskliga rättigheter? Trots denna komplexitet är studien 

ett försök att föra ett resonemang kring vad ett gott bemötande 

kan och bör vara. 

I det här avsnittet har elva personer med utländsk bakgrund 

svarat på vad de anser vara ett gott bemötande. Dessutom har 

tre tjänstemän inom Göteborgs stad intervjuats kring deras 

tankar om bemötande. Förhoppningen är att intervjupersonernas 

tankar ska stimulera till reflektion. 

76 77 

Olika förutsättningar 

Tjänstemännen är utvalda därför att de av andra medarbetare 

anses bemöta människor på ett bra sätt eller för att de har tänkt 

till kring vikten av ett bra bemötande. Detta innebär så klart 

att de har en annan retorik kring bemötande än vad intervjupersonerna 

med utländsk bakgrund har. Ibland överskuggas 

också min önskan om att få definitioner av gott bemötande av 

intervjupersonernas berättelser om sina svårigheter i livet. 

Flera av intervjupersonerna talade mindre bra svenska och 

jag talade inte deras modersmål och använde inte heller tolk. 

Detta medförde att vi ibland hade vissa svårigheter att förstå 

varandra. Det visade sig att termen bemötande var svår och 

merparten behövde en förklaring för att helt förstå vad det 

rörde sig om. Vi fick vid dessa tillfällen ta hjälp av synonymer 

som till exempel möter, träffar och behandlar. 

Vad menas med bemötande? 

”Bemötande” är inte självklart lätt att definiera eftersom vi 

inte alltid menar samma sak. Begreppet definieras olika i olika 

litteratur och ibland definieras det inte alls. Här är några definitioner 

av olika karaktär: 

”Det är viktigt att vara lyhörd och visa tillit så att den 

enskilde inte känner sig ifrågasatt… Ett professionellt 

bemötande kännetecknas av förmåga att visa respekt, 

ödmjukhet och empati… Hit räknas också förmåga att 

vara medveten om och kunna reflektera över sina egna 

värderingar”. (Socialstyrelsen 2008:33-34). 

”… att man är lyhörd, att man förmår vara empatisk, att 

man tillämpar intuition och att man begrundar sin såväl 

verbala som icke-verbala kommunikation… Det ingår 

också att man beaktar helhetssyn och själv funderar över 

sin egen dynamiska rörelse mellan ytterligheterna närhet 

och distansering” (Stolt 2001:48).

Det finns definitioner som är mer relationella till sin karaktär: 

”Bemötande handlar om samspel mellan människor, 

den inställning som personer har till varandra och hur 

det kommer till uttryck i tal, handlingar, gester, ansiktsuttryck, 

tonfall etcetera” (RFSL). 

”Om kommunikation och bemötande upplevs som tillfredsställande 

och adekvat är till avgörande delar en fråga 

om hur parterna uppfyller varandras förväntningar med 

avseende på hur mötet ska gestaltas i den situation man 

befinner sig i”. (SOU 1996:134 s. 32). 

Gott bemötande 

De fjorton intervjupersonerna, både brukare och tjänstemän, 

lägger ansvaret för ett gott bemötande på ”bemötaren” alltså 

tjänstemannen, vilket ligger närmare Socialstyrelsens och Stolts 

definition än definitioner som utgår från ett samspel. 

När det gäller intervjupersonerna med utländsk bakgrund 

tycker många att det viktigaste är att tjänstemän är snälla, 

trevliga och att de ler och skrattar. 

Andra trycker på vikten av saklighet och kunskap: 

”Först när jag kom till Sverige då hade jag två svenska 

handläggare som var bra. De följer regler, inget prat utan 

raka och sakliga”. 

Några lyfter fram båda aspekterna: 

”Jag har varit många gånger på kommunen, de är jättebra 

och snälla mot mig. De ska vara korrekta och kolla 

papper så det är riktigt. Det är också viktigt att de ler 

och är snälla”. 

”För mig är det att en tjänsteman verkligen ska kunna 

lyssna på den person som kommer med sitt ärende oavsett 

om de kan hjälpa eller inte. Ett bra bemötande är att 

man kan ha en nära kontakt och ändå vara professionell”. 

”Respekt är väldigt 

viktigt. Rättvisa 

och respekt, 

ge människan 

trygghet och inte 

visa sin makt på 

ett negativt sätt.” 

78 79 

Ett vanligt förekommande ord i intervjupersonernas beskrivningar 

är respekt: 

”När de respekterar mig; det är det bästa när jag 

känner det”. 

”Om de hade respekt för mig så hade det hjälpt mig”. 

”… och inte se människan utifrån utseendet så att den 

andra känner av det genom ditt kroppsspråk och blir förnedrad 

på något sätt. Respekt är väldigt viktigt. Rättvisa 

och respekt, ge människan trygghet och inte visa sin makt 

på ett negativt sätt. Det visar man tydligt med sitt kroppsspråk. 

Oavsett var en människa hamnar och kan ha gjort 

fel men man har rätt till ett bra bemötande ändå. Man ska 

bli visad respekt som människa. Om man är vit eller svart 

så ska man kunna kräva det”. 

Denna intervjuperson betonar att kroppsspråket är viktigt, men 

också att tjänstemannen använder ett enkelt talspråk: 

”För mig är det också väldigt viktigt med ett bra bemötande 

även på telefon. Det är viktigt att de tar det lugnt 

så man förstår vad de säger. Någon med låg språknivå 

kanske inte vågar be dem förklara långsamt.” 

Viktigt menar många är att man känner att det finns en vilja att 

förstå, hjälpa och lyssna. Ett negativt besked är lättare att ta om 

man känner att det finns en förståelse hos tjänstemannen, att 

denne helt enkelt ”bryr sig”. 

”Går man till läkare och får ett bra bemötande så är hälften 

av sjukdomen borta. Det har jag känt många gånger. 

En människa som redan är i en svår situation måste man 

behandla på ett bra sätt. ” 

De tre tjänstemännen blev ombedda att nämna kriterier som 

måste vara uppfyllda för att det ska bli ett gott bemötande. De 

nämner trevlig miljö, att man är välkomnande, att man tar 

sig tid, är tydlig, nyfiken, verkligen lyssnar, visar intresse och

återkopplar för att undvika missförstånd. De är förvånansvärt 

samstämmiga med varandra trots helt skilda arbetsplatser runt 

om i Göteborgs Stad. 

”… oavsett anledningen till att man kommer hit till oss 

så tycker jag att det är viktigt att man ändå känner sig 

välkommen. Och att man i det välkomnandet är väldigt 

tydlig om varför vi ska träffas, alltså vad syftet är till själva 

träffen… Också att man återkopplar och att man avslutar 

med att ta reda på om det är några frågor som hänger 

kvar eller om det är några frågor som man inte förstått. 

Framförallt tror jag det är viktigt, när man kommer från 

så olika sammanhang, att ta sig tid”. 

”Men det viktiga i ett bra bemötande det är att man 

känner att den här personen har avsatt den här tiden 

till mig. Och att personen är beredd att lyssna och till 

exempel inte tittar på datorn samtidigt, eller annat, 

utan att man känner att fokus är på mig”. 

”Och jag tycker att det är jätteviktigt att jag har gett mig 

tid. Att dels förbereda det som är möjligt och kanske 

ordna med rummet så att det är estetiskt och trevligt. 

Det är små subtila signaler som jag tror är jätteviktiga. 

Att man är nyfiken på den man träffar. Att man är tydlig 

och kanske återigen berättar vad det är för träff vi ska ha 

och vad syftet är med vår träff. Fråga om personen uppfattat, 

alltså att återkoppla på något sätt. Att vara nyfiken 

på personen och man kan vara lite informell men det 

beror återigen på vilket syftet är”. 

Bemötande som kompetens 

Ingen av tjänstemännen har fått någon kompetensutbildning 

kring bemötande och de känner inte heller till om det finns 

något arbete i deras förvaltning specifikt, till exempel policydokument 

eller kvalitetssäkring kring bemötande. 

”Vi har haft någon sådan där etikdag som jag varit på. 

En heldag där vi diskuterade etik. Men det är väl det”. 

”Framförallt tror 

jag det är viktigt, 

när man kommer 

från så olika 

sammanhang, 

att ta sig tid.” 

80 81 

”Nej. Mycket går i mode vad man ska jobba med inom 

socialtjänsten. Man ska jobba i nätverk, med hemmaplanslösning, 

lösningsfokuserat och systemiskt och nu 

är det kognitivt, ja jag har varit med om alla turer. 

Men faktiskt om jag tänker efter så tror jag inte vi har 

haft något när det gäller bemötande”. 

”Nej, ingen speciell utbildning. Nej det tar man nog för 

självklart att det ska ingå i det här brukarperspektivet. 

Just hur man kan utveckla det och ta med bemötande… 

att man jobbar mer aktivt med bemötande har inte jag 

varit med om. Jag tror att det slarvas lite grann där, 

för jag tror att vi skulle kunna bli ännu bättre på det”. 

Sverige i förändring 

Dagens Sverige är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle 

på grund av invandring och globaliseringsprocesser. 

Kultur och religion har förstås en stor betydelse för hur vi uppfattar 

oss själva och varandra som individer och hur vi förstår 

hela vår omvärld. Detta kan leda till problem i kommunikationen 

och bemötandet. 

Om man utgår ifrån de relationella definitionerna av bemötande 

så är det inte enbart ena partens fel när det blir kommunikations- 

och bemötandeproblem och båda har ett ansvar för 

att förbättra bristerna i relationen. Om man istället utgår ifrån 

socialstyrelsens definition och intervjupersonernas tankar så 

hamnar vi lite annorlunda. Den resursstarka parten har då ett 

mycket större ansvar för att lösa de svårigheter som kan uppstå 

i mötet. 

De ändrade samhällsförhållanden som idag råder innebär att 

offentliga institutioner står inför nya önskemål och krav och 

tjänstemän hamnar i situationer man inte känner sig ha kompetens 

för (Andersson & Sander 2005:71-72). Även sociologen 

Masoud Kamali påpekar att de nya samhällsförhållandena innebär 

ett ökat tryck på den traditionella socialtjänsten som saknar 

viktiga kunskaper och färdigheter för att möta de nya gruppernas 

problem. Den rutinbaserade myndighetsutövningen,

som var tänkt att förenkla, måste diskuteras och justeras för att 

inte skapa mer bekymmer än den löser i det mångkulturella 

Sverige. Dock menar Kamali att man får akta sig för att inte 

göra en kulturalisering av vissa gruppers sociala problem. Han 

menar att vi måste överge våra ”container-föreställningar” om 

”andra kulturer” som oföränderliga och abstrakta system, som 

lever oberoende av tiden och rummet. Kultur är något kontextbundet 

som förändras. Det finns inga kulturella sanningar som 

måste upptäckas för att kunna arbeta med klienter från andra 

kulturer. Med andra ord så är kunskap om människors nya 

liv här i Sverige viktigare än kunskap om deras kulturer och 

levnadsförhållanden i det gamla hemlandet. Så de kunskaper 

man behöver i socialtjänsten, enligt Kamali, är adekvat kunskap 

om klienters livssituation och segregerade, marginaliserade och 

i vissa fall diaspora-liknande liv (2002:150-152). 

Om man nu inte enbart tror att bemötandeproblematiken 

ligger i de sociala strukturerna så kanske man hellre tilltalas 

av religionsvetaren Åke Sanders beskrivning: Vi upplever inte 

världen direkt så som den är utan genom ett system av trosföreställningar 

och förväntningar som man kan kalla tolkningsmönster. 

Alla människor är bärare av tolkningsmönster 

genom vilket vi tolkar, konstituerar och upplever oss själva och 

vår värld. Varje individ socialiseras in i ett system av kunskaper, 

trosföreställningar, förgivet-taganden, roller, normer, värden, 

vanor, dispositioner, tanke- och kommunikationsmönster etcetera, 

genom vilket individen ofta omedvetet väljer, organiserar, 

strukturerar och tolkar sina upplevelser. Tolkningsmönstret ger 

tillgång till ett sätt att förstå och uppfatta verkligheten på som 

starkt präglar hennes beteende, känslor och värderingar, alltså 

det sätt man lever och verkar i världen. Olikheter i tolkningsmönstret 

leder till att olika individer eller grupper kan sägas 

leva i mer eller mindre olika livsvärldar (2000:205-206). 

Inte sällan uppstår konflikter mellan dessa olika livsvärldar 

och för tjänstemannen innebär det en balansgång mellan 

värden som går att förhandla om och värden som är nödvändiga 

att hävda: 

” … fast vi satt 

i samma rum tre 

till fyra stycken 

så har alla olika 

uppfattningar om 

vad som sades.” 

82 83 

”Framför allt i det här området, för här bor i princip hela 

världen. Det blir inte det här att skriva på näsan. Att här i 

Sverige minsann… Fast ibland blir jag lite kluven där, för 

det finns en massa saker som vi är väldigt bra på om man 

jämför. Det är svåra frågor till exempel kring hederskulturer 

och kvinnors rättigheter”. 

De intervjuade tjänstemännen berättar om särskilda hinder 

eller svårigheter i att ge ett gott bemötande till människor med 

utländsk bakgrund: 

”… vad jag kan tycka är svårt ibland det är att nyanserna 

försvinner i språket. Jag tycker språket är jätteviktigt 

och nyanserna försvinner när vi inte delar samma språk. 

Ibland har jag varit med om att det har blivit missuppfattningar 

som jag tror handlar om sammanhanget. Att saker 

förvrängs, fast vi satt i samma rum tre till fyra stycken 

så har alla olika uppfattningar om vad som sades. Även 

fast alla bemödar sig så blir det missförstånd. Så tolk, det 

är svårare. Det är svårare att inte ha samma språk. Sedan 

är det svårare när man inte har samma ursprung jag 

menar jag är inte muslim, jag är född i Sverige och har det 

ursprunget med mig, jag har aldrig varit i Somalia och då 

blir det svårt på något sätt. Det blir en extra dimension för 

man måste verkligen sätta sig in i hur det är att komma 

hit. Det klart att det finns en svårighet”. 

”Ja, ibland kan det vara de här sociala koderna. Jag kan de 

som man är uppväxt med här, de är inte skrivna på något 

sätt men sådant man socialiserats in i som man lärt sig. 

Och det kan vara svårt när man möter människor från 

andra kulturer. Jag kan fortfarande, trots att jag jobbat så 

många år här ute, bli provocerad fast jag inte kan visa det, 

och det är när man inte kan ta i hand och när man gör en 

stor sak av det. Och då måste jag anstränga mig och tänka 

så här, att jag måste ge ett bra bemötande. 

Ibland kan det vara kommentarer som t.ex. mot homosexuella 

som ”djävla bög” och annat negativt. Och det

är klart att de kommer ändå kanske från länder där folk 

dödas för sin homosexualitet, så vi kan inte tro att bara 

för de nu har kommit till Sverige så ska de tycka att det är 

helt OK. Det tror jag ofta vi gör fel i Sverige för vi tror att 

bara för att människor kommer hit så blir de demokratiska 

och jämställda och öppna för homosexuella. Absolut 

inte, de har med sig det ändå. Ibland kan man bli provocerad 

när föräldrar säger saker och är väldigt negativa och 

så. Men då får man ändå tänka OK, jag kanske hade tyckt 

likadant om jag vuxit upp där. Då får man tänka så, för 

man kan bli väldigt provocerad. 

Likadant burka. Det är fortfarande väldigt jobbigt, tycker 

jag, när man inte ser personen. När de är helt täckta med 

handskar och allt, det väcker någon olust i mig. Jag kan 

inte riktigt förstå syftet. Då tycker jag det är svårt att ge 

ett gott bemötande, när jag inte ens får titta på personen. 

Det har blivit mycket mer av det här ute. Jag har jobbat 

här sedan -92 och då var det nästan ingen som hade slöja 

ens och sedan har det blivit mer och mer. Slöja, det tänker 

jag inte ens på nu för det är så vanligt och personal här 

har det. Så slöja är inget men det här med heltäckt det är 

fortfarande besvärligt”. 

Krävs specifik kompetens? 

Så krävs det då en särskild kulturkompetens eller annan kompetensutveckling 

kring att arbeta med människor med utländsk 

bakgrund? En av de intervjuade brukarna utrycker sin åsikt så 

här: 

”De människor som har kulturkunskap eller som är mer 

pålästa och har kunskaper om andra kulturer med sig i 

sin korg eller bagage bemöter människor på ett helt 

annorlunda sätt. Man märker det direkt. Jag skulle verkligen 

rekommendera det i det mångfaldssamhälle som 

vi lever i idag 2009. Det är så många olika människor 

som kommer och går så att på varje arbetsplats och varje 

myndighet borde personalen få fortbildning kring kultur- 

”Ibland kan man 

ju bli provocerad 

när föräldrar 

säger saker och 

är väldigt negativa 

och så. Men då 

får man ju ändå 

tänka OK, jag 

kanske hade tyckt 

likadant om jag 

vuxit upp där.” 

84 85 

kunskap. Kunskaper om andra kulturer är viktigt i dag. 

Man måste begära det av sin ledning att man får denna 

ökade kunskap så att man blir mer stark i sin roll. Ett bra 

bemötande kräver kulturkunskap”. 

Sander menar att det viktigaste i ett första möte med en individ 

(patient/klient) med ett för oss okänt tolkningsmönster är 

antagligen att vara lyhörd. Lyssna, fråga och visa att du bryr 

dig. Det behöver inte vara svårare än så för då förmedlar du ditt 

intresse och visar öppenhet. Det ger patienten/klienten trygghet 

och ett budskap om att beredskap för hänsynstagande finns 

(2000:208). 

Som citaten visar inser de intervjuade tjänstemännen sin 

egen förförståelse, att kultur är kontextbunden och att deras 

egna tolkningsmönster är kulturellt förvärvade. 

Kontakten med myndigheter 

Den offentliga sektorn upplevs av många av intervjupersonerna 

med utländsk bakgrund som mycket byråkratisk och svårbegriplig. 

”Socialen, de gillar mycket papper. Om man lämnar 

papper så är de nöjda”. 

Många berättar om sina svårigheter i det svenska samhället och 

det visar med stor tydlighet att de saknar en grundläggande 

kunskap om hur samhället och välfärdssystemet är uppbyggt. 

De uppvisar en villrådighet och vet varken ut eller in kring 

vissa frågor, vart man kan vända sig och hur man kan gå vidare 

och lösa sina problem. 

Brist på kunskap om hur myndigheter fungerar kan leda 

till stora avgörande missförstånd som i det här fallet då en av 

intervjupersonerna uppfattat en tjänsteman på socialkontoret 

så här: 

”Jag vill skilja mig men det går inte. De säger på socialen 

om du vill skilja dig så får du bo med de andra kvinnorna 

som har skiljt sig. Så vill jag inte bo. Det tycker jag inte om”.

Den här intervjupersonen har valt att stanna hos sin make på 

grund av detta missförstånd. 

Flera berättar om att det i kontakt med myndigheter är 

vanligt att bli hänvisad till nästa person som i sin tur hänvisar 

tillbaka; det blir en rundgång där man blir utan hjälp. 

”Om jag ringer kontoret så säger de att de inte har tid 

att prata så jag får ringa sedan eller så säger de att man 

ska ringa en annan person och den personen säger att 

jag ska ringa en andra person. Det är jättesvårt att vara 

invandrare, att veta vem som är ansvarig där och vem som 

man ska vända sig till som kan hjälpa till. Det är ett stort 

problem, jag vet inte fortfarande vart jag ska vända mig”. 

”Man måste bli omhändertagen på ett fint sätt. Kan man 

inte hjälpa till måste man hänvisa och hjälpa vidare på 

rätt sätt”. 

Intervjupersonerna med utländsk bakgrund talar också om 

makt som utnyttjas och missbrukas. 

”Stackars de som redan har det svårt och som sedan 

dessutom ska få ett dåligt bemötande. Och särskilt av 

dem som har ett yrke där man ska ge service till medborgarna. 

De har sin höga lön och sitt jobb på grund av dessa 

utsatta människor som de ska ge service. Utan dem så har 

de inget jobb. Men det tänker inte maktgalna människor 

på utan de utövar makt på dem som befinner sig på lägsta 

nivå när det gäller kunskaper”. 

Även tjänstemännen belyser maktfrågan: 

”Jag tror det är makt det handlar om. Vill man tappa 

makten? Vad innebär det om jag möter en person på lika 

villkor? Vågar jag släppa den makten? Vad innebär det 

för mig och för min identitet som tjänsteman? Det är 

spännande frågor som man kunde titta lite närmare på. 

Det är väldigt personligt och väldigt individuellt hur man 

svarar på den frågan. Men jag tror hela maktapparaten 

”Människor vågar 

inte ens ringa dem 

fast de sitter i 

dåliga lägenheter. 

De vågar inte ringa 

och be dem komma 

och titta för 

de har så dåliga 

erfarenheter av 

deras bemötande.” 

86 87 

med institutioner och socialtjänst har jättebra syfte men 

man kan fundera lite ur det andra perspektivet. Hur det 

blir när man kommer och besöker dessa institutioner? 

Då tycker jag att det räcker att man går till sig själv”. 

Flera intervjupersoner känner sig misstrodda för att de är 

”invandrare”: 

”Ibland tror jag att det är för att jag är invandrare som 

hon inte vill hjälpa mig och lyssna på mig”. 

”De förstår inte och de lyssnar inte på mig för att jag är 

invandrare”. 

Några uppfattar sig bli ifrågasatta när de sökt bistånd, andra 

upplever den situationen så här: 

”Ibland så händer det att jag inte går till socialen för att jag 

inte orkar gå dit och be och fråga och tigga. Det känns svårt”. 

En återkommande kritik i intervjuerna rör de kommunala 

bostadsbolagen som man menar inte tar hand om förfallna 

lägenheter. 

”(Ett av bostadsbolagen) är så dåliga på bemötande. 

Människor vågar inte ens ringa dem fast de sitter i dåliga 

lägenheter. De vågar inte ringa och be dem komma och 

titta för de har så dåliga erfarenheter av deras bemötande. 

De betalar hyra och det är deras rättigheter men de får 

ingen hjälp”. 

”… de höjer hyran flera gånger och de kommer inte 

hem och tittar, inte på tapeten och golvet som är mycket 

gammalt minst 20 eller 30 år, och de lyssnar inte. Det är 

jättesvårt. Jag ringer och ringer och de bryr sig inte. Till 

exempel om det blir stopp i avloppet och man ringer så 

kommer de inte utan svarar ’kanske i morgon’. Allting är 

jättegammalt och dåligt i lägenheten men de byter inte. 

Det är jättetråkigt”.

”Mina tapeter är mycket smutsiga och mycket gamla. 

När vi ringer (ett av bostadsbolagen) så svarar de ’Vi 

jobbar inte med det’. Det säger alla man ringer till. Golvet 

är förstört i badrummet men de vill inte hjälpa till. De 

är otrevliga. Alla lådor faller ihop. Lägger man i något i 

kökslådorna så faller de isär. Men de kommer inte och de 

säger att ‘vi jobbar inte med det’ ”. 

Det är väldigt tydligt i vissa intervjuer att man inte förstår varför 

man inte kan få hjälp eller varför viss myndighetsutövning 

skett. Ingen har tagit sig tid till att försöka förstå den enskildes 

situation eller för att skapa förståelse för lagar och beslut, upplever 

många. Ett negativt besked är lättare att ta om man förstår 

skälen och bakgrunden till det. 

Trots att intervjupersonerna delar ut mycket kritik till myndigheter 

berättar också många om bemötande som är bra. 

”Dagisläraren är jättesnäll, allt är bra där”. 

”Men nu är min handläggare jättesnäll mot mig”. 

”Mina barn har en bra fröken i skolan. Så jag har inga 

problem. Jag tycker det är bra allting. Mina barn är lugna 

och fröknarna är snälla. De ringer mig och berättar om 

tiderna och om barnen ska på utflykt eller de ringer om 

mat ska skickas med. Hon kollar så att jag förstår vad som 

händer i skolan och om något är bra eller dåligt”. 

”Jag har varit många gånger på kommunen, de är jättebra 

och snälla mot mig”. 

”Jag har inte haft några problem med socialen. De är alltid 

jättebra och min man han fick jobb”. 

Tjänstemännens insikter 

De tre tjänstemännen fick själva resonera kring vad det är man 

tror att man förmedlar i en situation där bemötandet blir bra. 

Alla tre betonar vikten av empati och reflektion. Med sina 

berättelser åskådliggör de en förmåga att kunna se sig själv i 

88 89 

sina besökare och att förmedla ett genuint intresse. De är också 

övertygade om alla människors lika värde. 

”… jag tänker så här att det finns så mycket som skiljer 

oss åt men jag tycker att det finns mer som förenar. Alla 

vill att det ska gå bra för barnen och alla vill ha ett gott liv 

med jobb, bra relationer och kärlek. Vi skiljer oss åt men 

det finns också saker där vi är väldigt lika. Sedan så klart 

kan det bli en massa missförstånd på vägen om man inte 

förstår varandra naturligtvis. Jag tycker att jag kan känna 

igen mig i alla. Det finns alltid något som gör att man 

känner igen sig. Det finns ofta saker som man känner att, 

det här förstår jag inte, men det finns också alltid saker 

som man känner igen liksom”. 

”Jag har jobbat i många år inom socialtjänsten och vad 

som slagit mig, särskilt efter man blev förälder själv, är att 

det är mycket mer som förenar än olikheter. De människor 

som är rädda för olika kulturer, då handlar det mer 

om okunskap. Ju mer man lär känna varandra ju mer 

lika är man, faktiskt. Som förälder så vill man sitt barns 

bästa, det är en grundförutsättning. Sedan om det finns 

andra omständigheter som att man själv mår jättedåligt 

psykiskt eller om man har missbruksproblem, ja visst, då 

är det andra saker, men någonstans innerst inne så vill alla 

föräldrar det bästa för sina barn. Det tänker jag ofta på 

hur lika man är. Det spelar inte så stor roll var man kommer 

ifrån, sedan formas man av sin kultur, vad är det som 

är OK i den kulturen, ändå någonstans är vi väldigt lika… 

Ibland är det nog bra att tänka sig in i andra människors 

situationer också. Att försöka att själv tänka dig i den 

situationen till exempel att du är ensamstående och har 

åtta barn och de är i olika åldrar. Försök att bara tänka 

hur en dag kan se ut… Så det tycker jag är viktigt att man 

är öppen för det att man kan vara olika och ibland måste 

man sätta sig i deras situation. Jag kan ibland beundra 

människor istället att de står ut”.

”Jag tror intresse. Att man är genuint intresserad och har 

engagemang. Det är de två grejerna som jag hoppas att 

jag förmedlar. Sedan tror jag att jag som person är rätt 

så öppen och nyfiken. Jag tycker att det är roligt att träffa 

människor och ta del av deras historia och det de vill 

berätta. Så det tror jag, engagemang och nyfikenhet. Den 

dagen jag inte skulle känna engagemang eller kände att 

man hade börjat bli cynisk eller inte längre är nyfiken, då 

hoppas jag verkligen att jag slutar. För då känner jag att 

det är inte rätt mot de människor man möter”. 

”Det kan jag känna att jag tycker att alla människor är lika 

mycket värda. Det tycker jag att det är på det sättet sedan 

är det så att vi kommer från olika sammanhang och vi har 

med oss olika svårigheter i livet. Jag menar att vi väljer 

inte var vi föds, vi väljer inte i vilka familjer vi kommer, 

eller hur? Det är så mycket splittrade nätverk, man kanske 

har halva sitt nätverk i ett annat land, man har kanske 

varit med om olika traumatiska händelser i sitt forna 

hemland som gör att man faktiskt är här. Ofta när man 

träffar människor så finns det ganska rimliga förklaringar 

till varför det har blivit som det blivit. Det handlar väl 

också om, om man tänker är människan god eller ond 

eller… det kanske är min inställning till vad det är att 

vara människa… på något sätt tror jag”. 

Bemöta eller möta 

I en antologi från Statens institut för särskilt utbildningsstöd 

(Sisus 2001) betonas att vi bör reflektera över själva ordet 

bemötande därför att det antyder en olycklig enkelriktning av 

relationen. Ordet i sig innebär en maktrelation – en ojämlik 

relation – mellan till exempel socialsekreteraren och klienten. 

Det är någon med vissa befogenheter eller viss makt som 

bemöter en annan. En bättre utgångspunkt är det genuina 

eller verkliga mötet där man behandlar varandra som jämlika 

och med respekt. 

”Den dagen jag 

inte skulle känna 

engagemang 

eller kände att 

man hade börjat 

bli cynisk eller inte 

längre är nyfiken, 

då hoppas jag 

verkligen att jag 

slutar. För då 

känner jag att det 

är inte rätt mot 

de människor 

man möter.” 

90 91 

Tjänstemännen fick frågan om de ser någon skillnad mellan att 

bemöta och att möta människor. Här är tre tolkningar: 

”Då måste man börja fundera på vad de här två orden 

betyder. Ja, men ibland kanske det är så att man bemöter, 

enbart. Ett möte för mig är något som är meningsfyllt på 

ett sätt. Ett möte för mig är när man möts, alltså att man 

delar någonting. Ett möte är – trots att jag är professionell 

och måste ta ansvar då det ändå är jag som ska ge dig 

någonting – att jag ger något av mig själv. Ett bemötande 

är mycket mer kliniskt på något sätt. Vilket ibland kanske 

räcker. Om du ska ringa och fråga mig om någonting konkret, 

då är det viktigt att jag bemöter dig på ett respektfullt 

sätt och är konkret. Men i ett möte sker något annat, 

på något sätt så delar man någonting i det. Jag kan dela 

med mig något av mig själv utan att vara oprofessionell, 

man kan erkänna att det är svårt. Jag ger tillbaka någonting 

som gör att personen tänker att, hon kanske varit i 

samma situation. Och då kanske personen vågar fråga 

mig vad jag skulle ha gjort i samma situation. Det blir ett 

givande och tagande. Men ett bemötande blir mer konkret 

med fakta. Ibland är det så att det är så svåra saker 

att man kanske i första skedet måste hålla sig till att bara 

bemöta för att göra upp en struktur. Men sedan kanske 

det kan bli något annat av det. Verkligheten är också som 

verkligheten är, det är svåra frågor som vi jobbar med”. 

”Ja det är det. Att möta då tycker jag att man kommer till 

en lite högre nivå, då kommer man lite närmare varandra. 

Bemöta kan man göra bara genom att ta emot ett papper 

eller en ansökan men ett möte, då har jag också gett något 

utav mig. Man är inte bara en myndighetsperson utan 

man har mött personen”. 

”Möta människor, det är lite monolog och bemöta är mer 

en dialog. Spontant tänker jag så. Om det är en distinktion 

där emellan så ser jag det så. Det var en klurig fråga 

som jag inte tänkt på”.

Olika behandling för jämlikt resultat 

”Man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv”, 

lyder ordspråket. Men för att nå ett rättvist och jämlikt resultat 

stämmer detta inte alltid. Lika utfall kan kräva olika behandling. 

Vi bör behandla människor med samma respekt men utifrån 

var och ens individuella behov. En människa som är beroende 

av tolk, eller till och med inte kan skriva och läsa, kanske inte 

kan formulera sina önskemål eller frågor på ett bra sätt. Känner 

man inte heller till hur det svenska samhället är uppbyggt eller 

om man har traumatiska upplevelser bakom sig kan det vara 

ännu svårare. Då kan man behöva en annan behandling än den 

gängse för att få sina rättigheter tillgodosedda. 

De intervjuade tjänstemännen uppmärksammar behovet av 

att göra individuella ställningstaganden. 

”Alltså jag förklarar anledningen till att vi ställer dessa 

frågor. Ibland kan jag undra hur det blir egentligen, för 

vi ställer de frågorna utifrån vårt västerländska tänkande 

och utifrån hur det format oss som individer och vuxna. 

Ibland så får man också frångå sina frågor och följa samtalet, 

liksom… Man kanske har upplevt väldigt mycket 

krig, död och elände och då börja fråga alla dessa frågor 

det blir inte bra. Då kränker man, känner jag, om man 

fortsätter med sitt frågebatteri. Då måste man stanna upp 

och kanske ta det nästa gång eller man kanske inte måste 

ta det alls. Det kanske räcker så i det sammanhanget.” 

”Vi följer inte socialtjänstlagen som säger att var och en 

ska bedömas utifrån sitt enskilda utan man ger avslag för 

att alla andra får det. Men det handlar bara om pengar 

och kostnader, det är helt enkelt så. Och det kommer 

säkert att bli ännu värre nu med dålig ekonomi.” 

Bemötandets tre nivåer 

I Sisus antologi talar man om bemötandets tre nivåer: Den 

kollektiva nivån (regeringsförklaringar, programskrifter och 

lagtexter), den organisatoriska nivån (tolkningar av lagar och 

”Men det handlar 

ju bara om pengar 

och kostnader, 

det är ju helt 

enkelt så.” 

92 93 

förordningar, prioriteringar i budgetar, språket och tillgänglighetsåtgärder) 

och den individuella nivån (det goda bemötandet 

mellan tjänsteman och brukare). Rikspolitiken lägger grund för 

värderingar och ger förutsättningar som sprids ned till de 

offentliga verksamheternas alla nivåer, vilket sätter sin prägel 

på den nära individuella nivån. I de politiska besluten ges 

utrymme för tolkning på den organisatoriska nivån. Denna 

nivå handlar om hur enskilda förtroendevalda och tjänstemän 

inom verksamheterna, var och en och tillsammans, uppfattar 

och tolkar politiken och lagstiftningen. Den nära individuella 

nivån rör den enskilde tjänstemannens förmåga till gott 

bemötande. Denna nivå har tjänstemännen belyst tidigare 

i det här avsnittet. 

Den organisatoriska nivån tolkar alltså rikspolitiken och det 

är här som förändring är viktigast för att utveckla bemötandet. 

Även de intervjuade tjänstemännen understryker organisationens 

ansvar och arbetsplatsens roll: 

”För på varje arbetsplats så skriver man enhetsplaner 

övergripande för verksamheten och då är det vissa saker 

som ska prioriteras. Dels är det vad politikerna bestämmer 

att vi ska jobba med men ibland väljer vi ut egna mål 

som vi också vill jobba med. Bemötande skulle absolut 

kunna vara en sådan sak. Att man bestämmer att i år så 

ska vi titta på bemötandet på vår enhet. Jag tror att det 

skulle underlätta och göra bemötandet bättre”. 

”Jag tror att organisationen är jätteviktig och att organisationen 

eller arbetsplatsen skapar forum där man kan ha 

den här diskussionen hela tiden, alltså fortlöpande. För 

att ha en etikdag vart fjärde år känns lite meningslöst. Där 

är våra chefer och arbetsledare som är viktiga förebilder 

och det är deras sak att se till att det finns på agendan hela 

tiden… Men jag tror att diskussionen måste finnas i organisationen 

kontinuerligt när man jobbar med människor. 

Framförallt i stora tunga organisationer måste det finnas 

med som ett stående inslag, att man alltid pratar om det.

Det kan jag känna att jag saknar här, det skulle jag vilja ha 

som ett stående inslag eller kontinuerligt, för jag tror vi 

behöver det utifrån att det är ett sådant tryck på oss”. 

Det är på den individuella nivån som brukaren ”möter kommunen” 

och den organisatoriska nivån vinner på att stötta 

tjänstemännen i sin yrkesroll. Ett värdigt bemötande inom 

offentlig sektor är en förutsättning för att behålla alla medborgares 

förtroende och tillit. Ett negativt bemötande däremot 

”leder till ett försämrat förtroende för myndigheterna, vilket 

i sin tur får konsekvenser dels för de enskilda individerna och 

dels för relationerna mellan alla medborgare, för samhällsutvecklingen 

och demokratin” (Esken, Högfeldt, Slonje 2009:48). 

Även en av intervjupersonerna med utländsk bakgrund framhåller 

vikten av att ledningen stärker medarbetarna i sin roll: 

”Man måste begära det av sin ledning att man får denna 

ökade kunskap så att man blir mer stark i sin roll.” 

Mänskliga rättigheter 

I Sisus antologi redogörs för fördelarna med att ta sin utgångspunkt 

i de grundläggande mänskliga rättigheterna (MR) när 

man utvecklar kompetens i bemötande. Detta angreppssätt 

möjliggör att man tydligt ser ansvarsfrågan; statsmakten har 

det yttersta ansvaret för medborgarnas möjligheter att utöva 

sina fri- och rättigheter. Det innebär också att arbetet med 

bemötandet styrs in mot de väsentliga bristerna, det vill säga 

man analyserar bemötandeproblematiken utefter grundläggande 

värden såsom frihet, rättvisa, trygghet, valfrihet, 

människo värde etcetera. MR-perspektivet är också ett neutralt 

angreppssätt då rättigheterna och värdena är universella. 

Tror tjänstemännen att det kan finnas fördelar att arbeta 

utifrån MR-perspektivet när man utvecklar bemötandefrågor i 

Göteborgs Stad? 

”Ja det tror jag faktiskt. Vi hade en utbildning för somaliska 

flyktingfamiljer om utsatta barn och då utgick vi från 

barnkonventionen. Och det blev väldigt bra. Barnkonven- 

”För det kan jag 

tänka ibland, när vi 

ska ha samarbete 

med all personal runt 

omkring, att vi jämt 

pratar om hur vi ska 

göra och vi skriver 

upp rutiner och allt 

men om vi inte följer 

det så spelar det ju 

ingen roll.” 

94 95 

tionen är något som gäller i hela världen, så det blev tydligt 

och det blev bra. Det här är barns rättigheter och det 

har vi skrivit under på. Det blev väldigt bra sätt att möta 

dessa somaliska familjer på. Så jag tror att MR är bra att 

utgå ifrån eftersom de är mer allmängiltiga och gäller hela 

världen… Ibland är det väl så att vi inte tycker lika och 

olika intressen krockar, så det finns en komplexitet i allt. 

Så om man utgår ifrån MR och tar lite från vårt svenska 

så blir det inte fel. Det blir allas mänskliga rättigheter, det 

är inte bara en grupp utan det är allas mänskliga 

rättigheter, så jag tycker att det är jättebra”. 

”Det kan det säkert vara men ibland känns det som man 

skriver en massa och sedan följer man det inte ändå. 

Socialtjänstlagen, det är en ramlag, den följer man inte 

eftersom man inte gör individuella ställningstaganden 

utan man följer generellt. ’Det har ingen rätt till så då ska 

du inte heller ha det’. Så bara där, det finns redan en lag 

och den bryr man sig inte om att följa. Det låter bra och 

alla de här konventionerna är bra, så som barnkonventionen, 

men vi följer inte dem. Det är svårigheten; att det 

är bra men det viktiga är ändå att folk förstår och följer 

det. För det kan jag tänka ibland, när vi ska ha samarbete 

med all personal runt omkring, att vi jämt pratar om hur 

vi ska göra och vi skriver upp rutiner och allt men om vi 

inte följer det så spelar det ingen roll. Annars är tanken 

god, men som barnperspektivet, det har vi pratat om 

hur länge som helst inom socialtjänsten. Att det ska vara 

barnperspektivet som ska genomsyra allt, men det gör det 

inte tyvärr. Som det här med umgängesrätt till barnen när 

folk separerar, då handlar det om vuxna. Det är de vuxnas 

rätt till sina barn då det egentligen ska handla om barns 

rätt till sina föräldrar, på ett bra sätt. Varför ska jag som 

litet barn tvingas att åka och träffa en person varannan 

vecka som jag ibland inte vet om han är full eller inte vet 

var eller hur vi ska träffas. Då känner jag att det är inte 

barnperspektiv, då handlar det om vuxna, så vi följer inte

FN:s mänskliga rättig heter… Så jag tror vi har en del att 

efterleva även i Sverige”. 

”Ja mänskliga rättigheter handlar i allra högsta grad om 

bemötande. Det blir tydligt om vad som gäller och vad 

som är förhandlingsbart. När vi tycker att det är ett problem 

och inte andra. Vad innebär det när vi får ”problembarn” 

hit som tycker att de har kommit till ett underbart 

land men vi tycker att de far illa? Vem gör den bedömningen? 

Vem är det som säger att föräldrarna inte tar bra 

hand om sina barn? Det var inte så svårt tidigare men nu 

när vi får in barn från andra länder, med annan syn på 

det, blir det svårt. Vi är ett öppet land och det innebär att 

vi får hit, som vi tycker, problemfamiljer som ser möjligheter 

för sina barn att växa upp i ett tryggt land. Det är 

en jättekomplex och svår fråga. Så då kan det kanske kan 

vara till hjälp, detta som vi har gemensamt, att det finns 

ett internationellt påbud att så här ska vi göra”. 

Professionalism och humanism 

Både intervjupersonerna med utländsk bakgrund och tjänstemännen 

nämner kriterier som är viktiga i ett bra bemötande. 

När man tittar närmre på dessa kriterier kan de delas upp i två 

olika kategorier. En kategori handlar om yrkesroll och professionalism 

(till exempel saklighet, kunskap, tydlighet, återkoppling) 

och den andra berör människosyn och humanism (till 

exempel att inse alla människors lika värde och att se likheter 

snarare än olikheter, förmåga till empati och respekt). 

De intervjuade tjänstemännen är lyhörda och sensitiva. De 

kombinerar i sina beskrivningar av gott bemötande båda dessa 

kategorier och det är troligen det som krävs för ett gott resultat. 

Tjänstemännen uttrycker det så här: 

”Sedan är det väl så här också att även om vi är professionella 

och jobbar inom en profession där vi ska vägleda 

andra människor så… Alla människor går igenom kriser 

oavsett vilken position du befinner dig i eller vem du är. 

”Jag brukar ofta 

tänka på mig själv 

om jag skulle hamna 

i den situationen – 

hur skulle jag vilja bli 

bemött då?” 

96 97 

Drabbas av sorg, går igenom något svårt som gjorde att 

man behövt ta emot hjälp och det behöver inte ha varit 

av socialtjänsten utan kanske av sitt nätverk. Vi har alla 

en utsatthet mer eller mindre. Det handlar inte bara om 

vilken samhällsklass eller var man kommer ifrån”. 

”Jag tror det är viktigt att man på strategiska funktioner 

har människor med stor erfarenhet så man inte sitter som 

ett frågetecken. Ett bra bemötande handlar om ett möte 

mellan två människor som vet varför de är där. Jag brukar 

ofta tänka på mig själv om jag skulle hamna i den situationen 

– hur skulle jag vilja bli bemött då? Vad är viktigt 

för mig för att jag ska känna mig trygg. Då hoppas jag att 

jag blir bemött på det sättet den dagen jag hamnar där. 

Jag tror att ett bra bemötande tillhör de basala behoven 

och där är vi nog alla lika, hur man vill bli bekräftad och 

lyssnad på med små variationer.”

Tankar om bemötande 

– en sammanfattning 

AV KATARINA HÖGFELDT 

Inom offentlig förvaltning finns i huvudsak skickliga och 

ansvarsfulla yrkesutövare. Men vittnesmål om att avvikelser 

inte är särskilt ovanliga måste hanteras på ett uppriktigt sätt för 

att inte vålla lidande för den enskilde. Det finns också en risk 

att underminera människors tilltro till offentlig sektor, vilket 

kan vara kostsamt för samhället i stort. 

Den snabba samhällsförändring som globaliseringen för med 

sig ställer höga krav på tjänstemän. Samhällets ökade komplexitet 

kräver förhandlingar och kompromisser. Så när tjänstemannen 

möter människor med utländsk bakgrund krävs en 

insikt om den egna och andras kulturella förförståelse, att det 

finns olika sätt att tolka världen. Detta innebär en balansgång 

mellan olika värden; en del går att förhandla om, andra kan 

man inte kompromissa om. 

Tankarna om bemötande i denna studie gäller inte bara vid 

kulturella och religiösa skillnader utan är överförbara till alla 

grupper i vårt mångfaldssamhälle. Att ett jämlikt resultat dessutom 

kan kräva olika behandling gäller också alla medborgare 

och alla samhällsområden. Men en gemensam ram att hålla sig 

till i sitt arbete kan vara de mänskliga rättigheterna. 

När det gäller att utveckla bemötandet är naturligtvis övergripande 

beslut och budskap från regeringsnivå tongivande, 

men förändringar på organisationsnivån är det avgörande. Det 

är respektive verksamhets ansvar att utforma och utvärdera sitt 

arbetssätt. 

Denna studie bör ses som ett försök till ett resonemang kring 

vad ett gott bemötande är – eller kan vara – och ger inte några 

definitiva svar då bemötandefrågor rymmer en dynamik och 

komplexitet. Därför är det viktigt att kontinuerligt föra en diskussion 

kring dessa frågor. 

Intervjupersonernas tankar kring ett gott bemötande från 

enskilda tjänstemän kan kategoriseras i två grupper, professionalism 

och humanism. Men de betonar att ansvaret ligger 

hos arbetsledningen, som bör vara tydlig och ge verktyg och 

kunskap till sina medarbetare. 

Förhoppningsvis kan denna studie vara ett underlag för 

diskussion och reflektion i stadens organisationer och att dessa 

goda exempel kan inspirera tjänstemän ute i verksamheterna. 

LITTERATuR 

Andersson, D. & Sander, Å. 2005. Det mångreligiösa Sverige 

– Ett landskap i förändring. Studentlitteratur. Lund. 

Carlander, J. (red) 2001. Trygga och otrygga möten. Vardagsetik och 

bemötande i arbete med människor. Stockholm. Förlagshuset Gothia AB. 

Esken, P., Högfeldt, K., Slonje, K. 2009. En av folket helt enkelt 

– om integration i praktiken. PrevU Rapport 2009:2. Ale Tryckteam. 

Fransson, S. m.fl. 2001. Om bemötande av människor med funktionshinder 

– En antologi från Sisus. Statens stöd för särskilt utbildningsstöd. 

Lenanders Grafiska AB. 

Kamali, M. 2002. Kulturkompetens i socialarbete. Om socialarbetarens 

och klientens kulturella bakgrund. Stockholm. Carlsson Bokförlag. 

RFSL Samspelet. http://www.rfsl.se/?p=3832 

Sander, Å. 2000. Religion som förståelse i mötet mellan invandrare och 

vårdpersonal i Allwood, C-M., Franzén, E.C.( red) (2000) Tvärkulturella möten. 

Grundbok för psykologer och socialarbetare. Falkenberg. Natur och Kultur. 

Socialstyrelsen. (2008). Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. 

(http://www.sos.se) 

SOU 1996:134. Jämställd vård. Möten i vården ur ett tvärvetenskapligt 

perspektiv. Delbetänkande av utredningen om bemötande av kvinnor 

och män inom hälso- och sjukvården. Stockholm. Socialdepartementet. 

Stolt, C-M. 2001. Att möta människor med funktionshinder. I Fransson, S. 

m.fl. 2001. Om bemötande av människor med funktionshinder – En antologi 

från Sisus. Statens stöd för särskilt utbildningsstöd. Lenanders Grafiska AB 

98 99

Statistik och 

kommentarer 

AV PETER MOLIN 

100 101

3 

12 

1 

4 

2 

24 

Göteborg, en storstad på gott och ont 

Göteborg är en storstad. Enligt SCB:s officiella definition är en storstad en kommun 

med en folkmängd som överstiger 200 000 invånare. I slutet av 2008 passerade 

Göteborg gränsen 500 000 invånare och landade på en folkmängd av 500 181 personer. 

50,5 procent är kvinnor och 49,5 procent män. 

Ur ett mångfaldsperspektiv så har det stor betydelse att Göteborg är en storstad, 

på gott och på ont. En större arbetsmarknad, fler mötesplatser, ett rikt kulturutbud, 

nära till högskolor och universitet är självklart positivt ur ett mångfaldsperspektiv. 

Å andra sidan så följer i storstädernas spår problem som motverkar mångfald. 

Främst kan vi se det i form av boendesegregation. Storstädernas höga bostadspriser 

minskar utrymmet för en mångfald i boendet. Generellt så har invånare med utländsk 

bakgrund lägre inkomster och detta leder till både en klassmässig och etnisk sortering 

i boendet. Det här är ett storstadsproblem som gäller inte minst i Göteborg. 

Göteborgs befolkningsutveckling 

Källa: Statistisk Årsbok Göteborg 

1621 21 

100 000 

1887 

200 000 

1909 

300 000 

400 000 

1938 

1956 

1900 1920 1940 1960 1980 

2000 

Att leva i Göteborg som hbt-person 

Ett av de områden som omfattas av mångfaldsbegreppet är sexualitet. 

I arbetet med denna rapport visade det sig att det finns väldigt lite skrivet 

om dessa frågor. Kanske av naturliga skäl. Sexualiteten tillhör vår privata 

sfär. Det finns ändå några bilder som är intressanta att lyfta fram och som 

delvis är motsägelsefulla. I en rapport som RFSL publicerade 2006 tittade 

man på hbt-personers livssituation i olika kommuner. Det gällde nöjesliv, 

kommunala verksamheter och skola. I denna kartläggning var det enbart 

nio kommuner som uppnådde godkänt. Göteborg var en av dessa. 

En del av rapporten gör en bedömning av kommunens insatser bland annat 

vad gäller utbildning för personal och politiker i hbt-frågor. Man bedömer 

också om hbt-frågorna finns med i olika plan- och styrdokument och om 

initiativ har tagits för att förbättra för hbt-personer. För att få godkänt ska 

man uppnå betyget 3. Göteborg hamnade här på 4,33. Klart godkänt. 

På ett område blev dock kommunen underkänd. Och det gällde hur skolan 

speglar hbt-frågorna. Finns dessa frågor med i skolplanen, finns det policydokument 

och strategier för att dessa frågor speglas för att förbättra för 

hbt-personer? Här fick Göteborg betyget 1.67. Sammantaget ges det ändå 

i denna rapport en positiv bild av Göteborg som hbt-stad. 

Hatbrotten ökar 

Hatbrott avser brottsanmälningar där gärningen handlat om att kränka 

en person eller grupp på grund av hudfärg, etniskt ursprung, religion 

eller sexuell läggning. Antal hatbrottsanmälningar ökade nationellt med 

åtta procent mellan 2006 och 2007. Det är främst hatbrotten med främlingsfientliga 

och homofobiska motiv som ökar. 

År 2007 stod Stockholm, Göteborg och Malmö tillsammans för nästan 

en fjärdedel av rikets samtliga hatbrottsanmälningar. I Göteborg gjordes 

53 anmälningar per 100 000 invånare, vilket är mindre än i Stockholm men 

mer än i Malmö. Delas uppgifterna upp efter brottskategori är olaga hot/ 

ofredande det vanligaste brottet i Göteborg och Malmö, medan våldsbrott 

är vanligast i Stockholm. 

102 103

Medborgarskap och födelseländer 2008 

Av Göteborgs befolkning är drygt 21 procent, eller 107 210 personer, födda 

i utlandet. 47 procent av Göteborgs utlandsfödda kommer från Europa, varav 

12 procent från Norden. En stor procentandel står även Asien för med hela 

37 procent. Totalt finns det 185 födelseländer representerade bland göteborgarna. 

Andel (%) utrikes födda i riket och Göteborg 1997-2008 

Källa: Stadskansliet 

25% 

20% 

15% 

10% 

5% 

0% 

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 

Färre utländska medborgare 

Göteborg 

65 procent av de utlandsfödda göteborgarna är svenska medborgare. Sett i ett 

10-års perspektiv har antalet utländska medborgare stadigt minskat i Göteborg. 

Under samma period, 1997-2008, har antalet svenska medborgare födda i utlandet 

ökat kraftigt. Antalet utländska medborgare i Göteborg är 42 245, varav 37 767 

är födda i utlandet. Av de personer som är svenska medborgare är 69 443 födda 

i utlandet. De utgör sammantaget stadens 107 210 utrikes födda. 

25% 

20% 

15% 

Riket 

Riket 

104 105 

Göteborg 

Mångfald i Göteborg 

Drygt en tredjedel (37 procent) av de utrikesfödda göteborgarna bor i nordost 

(Gunnared, Lärjedalen, Kortedala och Bergsjön), 22 procent bor i centrumregionen 

(Härlanda, Örgryte, Centrum, Linnéstaden och Majorna), 14 procent 

i väster (Högsbo, Älvsborg, Frölunda, Askim, Tynnered och Södra skärgården) 

och 27 procent på Hisingen (Torslanda, Biskopsgården, Lundby, Tuve-Säve, 

Backa och Kärra-Rödbo). Andelen utrikes födda i stadsdelsnämnderna varierar 

från 56 procent i Bergsjön till knappt 5 procent i södra Skärgården. 

Hisingen 

Väster 

27% 

14% 

22% 

37% 

Nordost 

Centrum

Utbildning åt alla? 

Vi lever i en tid där utbildning har blivit allt viktigare för att man ska kunna etablera 

sig på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Kunskap och utbildning är inte 

samma sak men formell utbildning är ofta en förutsättning inom de flesta yrken idag. 

Om ett samhälle ska lyckas motverka segregering måste hela befolkningen få tillgång 

till utbildnings systemet. Där är vi inte idag. I den statistik som Göteborgs Stad tagit 

fram över andelen i befolkningen med eftergymnasial utbildning så ser vi att det finns 

stora skillnader. I några stadsdelar är det runt 65 procent som har eftergymnasial 

utbildning medan i andra stadsdelar så är det drygt 20 procent. Ur ett mångfaldsperspektiv 

så innebär detta att staden står inför stora utmaningar om dessa uppen - 

bara skevheter i utbildningsnivå mellan olika delar av staden ska jämnas ut. 

Andel personer (20-64 år) med eftergymnasial utbildning 

per stadsdelsnämnd 2008-12-31 

Källa: SCB:s utbildningsregister 

Centrum 

Linnéstaden 

Älvsborg 

Örgryte 

Majorna 

Askim 

Härlanda 

Högsbo 

Södra skärgården 

Torslanda 

Lundby 

Tynnered 

Kortedala 

Frölunda 

Backa 

Tuve-Säve 

Kärra-Rödbo 

Biskopsgården 

Lärjedalen 

Bergsjön 

Gunnared 

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 

Centrum 

Linnéstaden 

Älvsborg 

Örgryte 

Majorna 

Hela Göteborg 

Barnfattigdom – i Göteborg? 

Vad betyder det att det i vissa delar av Göteborg finns en stor andel barn 

och unga? I en kartläggning, Barns ekonomiska utsatthet i Sverige, som 

publicerats på uppdrag av Rädda Barnen framgår att barn i storstädernas 

förortsområden, med en stor andel av befolkningen med utländsk bakgrund, 

i klart högre utsträckning lever under omständigheter som kan betecknas 

som barnfattigdom. Rapporten, som är författad av Tapio Salonen, 

använder en definition av barnfattigdom som bygger på förekomst av låg 

inkomststandard och/eller att man uppbär socialbidrag. Enligt rapporten 

säger forskningen att det finns starka samband mellan låg inkomststandard/ 

socialbidragsberoende och andra välfärdsdimensioner som utbildning, 

etablering på arbetsmarknad samt fysisk och psykisk hälsa. Därför är också 

kunskap om barnfattigdom intressant ur ett mångfaldsperspektiv. 

Rapporten bygger på statistik fram till 2006. Sverige stod då på toppen av 

en högkonjunktur. Andelen fattiga barn var vid denna mätning den lägsta 

sedan mätningarna påbörjades 1991, 11,9 procent, totalt 229 000 barn. 

Bland barn med utländsk bakgrund var andelen som levde i fattigdom 

30,2 procent. 

Av rapporten framgår att skillnaderna i barns uppväxtvillkor är betydligt 

större mellan storstädernas stadsdelar än mellan kommunerna. Andelen 

fattiga barn i Torslanda låg 2006 på 2,6 procent (lägst i landet). Andelen 

i Bergsjön låg på 57,8 procent, I Lärjedalen 43 procent och i Gunnared 

38,9 procent. Totalt var andelen fattiga barn 18,7 procent i Göteborg. 

Även om barnfattigdomen fram till 2006 minskat så har samtidigt klyftorna 

mellan de rikaste och de fattigaste delarna av befolkningen ökat. 

106 107

Skolan – arena för mångfald? 

I den offentliga debatten om skolan lyfts det som samhället misslyckats med ofta fram. 

Vi ser allt som oftast svarta rubriker om hur många elever som inte får godkänt i ämnen 

som svenska och matematik. Inte sällan är det skolorna i våra invandrartäta förortsområden 

som hamnar i strykklass. I debatten bortser man från de vitt skilda förutsättningar 

som finns mellan olika skolor. Andra perspektiv som trivsel och bemötande finns 

inte med i denna diskussion. Eller vilka förutsättningar de enskilda eleverna har. 

Skolverket har tagit fram en modell för att mäta hur bra det går för eleverna i år 9. 

Den heter SALSA. Till skillnad från betygen så tar SALSA också hänsyn till föräldrarnas 

utbildning, andel med invandrarbakgrund och andelen pojkar. Utfallet av SALSA-värdena 

skiljer sig påtagligt jämfört med om man enbart mäter betygen. En sammanställning 

av SALSA-värdena för grundskolorna i Göteborg åren 2006-2008 visar att flera skolor 

med en stor andel elever med utländsk bakgrund hamnar i topp. Hammarkullskolan, 

Nytorps skolan, Hjällboskolan är exempel på skolor som, om man tar hänsyn till de 

unika förutsättningarna i dessa områden, lyckas bra. 

Hammarkullskolan låg 21 poäng över förväntat värde, Hjällbo och Nytorpskolan 6 poäng 

över förväntat värde. 

Gunnared 

Lärjedalen 

Kortedala 

Bergsjön 

Härlanda 

Örgryte 

Centrum 

Linnéstaden 

Majorna 

Högsbo 

Älvsborg 

Frölunda 

Askim 

Tynnered 

Södra Skärgården 

Torslanda 

108 109 


Lundby 

Tuve-Säve 

Backa 

I den mätning som gjorts där SCB tar fram ett Nöjd elevindex (NEI) för eleverna i år 4-9 

visas att eleverna i nordost (Gunnared, Lärjedalen, Bergsjön) har de högsta NEi-värdena 

2009. Bland de kommunala skolorna ligger Bergsjön högst av alla stadsdelar. NEI mäter 

bland annat variabler som skolmiljö, skolmat, förtroende, bemötande, trygghet, trivsel. 

Nöjd-Elev-Index, elever i år 4-9 i Göteborg, våren 2009 

Källa: SCB 

Gunnared 

Lärjedalen 

Kortedala 

Bergsjön 

Härlanda 

Örgryte 

Centrum 

Linnéstaden 

Majorna 

Högsbo 

Älvsborg 

Frölunda 

Askim 

Tynnered 

Södra Skärgården 

Torslanda 


Lundby 

Tuve-Säve 

Backa 

Kärra-Rödbo 

Samtliga kommunala 

Samtliga friskolor 

0 10 20 30 40 50 60 70 80

Från befolkningspyramid till… ja vad? 

När man tidigare beskrev hur åldersfördelningen i en befolkning såg ut användes ofta begreppet 

befolkningspyramid. Om man tittar på diagrammen nedan så var detta helt korrekt år 1900. 

Andelen barn och ungdomar var stor, närmare 40 procent av befolkningen i Göteborg var 20 år 

eller yngre. Befolkningspyramiden är idag inte längre en pyramid. Andelen i befolkningen som 

är över 60 år har ökat påtagligt. Ungdomstiden har kommit att sträckas ut allt längre och vi blir 

allt äldre. Det innebär att en minskande andel av befolkningen är yrkesaktiv. Samtidigt så har 

behoven av en fungerande vård och omsorg för de äldre ökat alltmer. Av statistiken för 2007 

kan man se att en stor andel av de allra äldsta är kvinnor. 

Befolkningens åldersstruktur år 1900, 1950 och 2007 

Befolkning ens åldersstruktur år 1900, 1950 och 2007 

Ålder 

80- 

70-74 

60-64 

50-54 

40-44 

30-34 

20-24 

10-14 

0 - 4 

År 1900 Män Kvinnor 

80- 

70-74 

60-64 

50-54 

40-44 

30-34 

20-24 

10-14 

0 - 4 

15,0 10,0 5,0 0,0 5,0 10,0 15,0 

80- 

70-74 

60-64 

50-54 

40-44 

30-34 

20-24 

10-14 

0 - 4 

Källa: SCB, Befolkningsstatistik 

År 1950 

15,0 10,0 5,0 0,0 5,0 10,0 15,0 

År 2007 

% 

% 

10,0 5,0 0,0 5,0 10,0 

% Källa: SCB, Befolkningsstatistik 

110 111 

15,0 15,0 

Stora skillnader mellan stadsdelarna i åldersfördelning 

– fler unga i nordost 

Om andelen äldre har ökat i Göteborg totalt ser vi samtidigt stora skillnader mellan 

stadsdelarna. I några stadsdelar i nordost finns en påtagligt större andel barn 

och ungdomar. Av statistiken för 2008 framgår att andelen barn- och ungdomar, 

mellan 1 och 18 år, fördelar sig så här: 

Göteborg: 18,7% 

Gunnared: 25% 

Lärjedalen: 29,8% 

Bergsjön: 25,3% 

(Källa: Göteborgsbladet, maj 2009) 

Omvänt betyder det att i andra stadsdelar bor en större andel äldre invånare. Av 

statistiken för 2008 framgår att andelen invånare, 65 år eller äldre fördelar sig så här: 

Göteborg: 14,7% 

Frölunda: 27,2% 

Högsbo: 22,3% 

(Källa: Göteborgsbladet, maj 2009)

Demokratin – förbättringsområde no.1 

Det finns många olika sätt att beskriva hur väl ett samhälle lyckas med att skapa 

mångfald. En rimlig utgångspunkt är att ett lyckat mångfaldsarbete också måste 

innefatta frågor som delaktighet och demokrati. Ett sätt att se på demokratin är 

självklart att titta på valdeltagandet. Generellt så har vi sett en trend med sjunkande 

valdeltagande ända sedan tidigt 70-tal. Denna trend bröts dock vid valet 2006 

då valdeltagandet ökade en aning. Vi befinner oss dock fortfarande långt under 

de siffror för valdeltagande som gällde på 70- och 80-talet. 

Valdeltagande i kommunval 1973-2006 

Källa: SCB 

100% 

90% 

80% 

70% 

60% 

1973 

100% 

90% 

80% 

70% 

60% 

1973 

2006 

2006 

Kommunval 

Kommunval 

Parallellt med att valdeltagandet sjunkit över tid, med det senaste valet som 

ett undantag, kan vi se att ur ett demokratiskt perspektiv är staden starkt 

segregerad. I samband med det senaste kommunvalet 2006 fanns det stadsdelar 

med ett valdeltagande på över 80 procent och ett par stadsdelar som ligger under 

60 procent. I stora drag så verkar valdeltagande och en stadsdels socioekonomiska 

standard följas åt. Om vi ska kunna tala om Göteborg som en mångfaldens stad, 

måste olika grupper komma till tals och delta i den demokratiska processen. 

Valdeltagande per SDN, kommunvalet 2006 

Källa: Stadskansliet, statistikgruppen 

Älvsborg 

Torslanda 

Askim 

Styrsö 

Kärra-Rödbo 

Härlanda 

Linnéstaden 

Örgryte 

Tynnered 

Majorna 

Centrum 

Tuve-Säve 

Göteborg, Totalt 

Högsbo 

Backa 

Lundby 

Frölunda 

Kortedala 

Lärjedalen 


Gunnared 

Bergsjön 

Älvsborg 

Torslanda 

Askim 

Styrsö 

Kärra-Rödbo 

Härlanda 

Linnéstaden 

Örgryte 

Tynnered 

Majorna 

Centrum 

Tuve-Säve 

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 

112 113

115

Det här är en rapport om det 

integrations och mångfalds 

främjande arbetet i Göteborgs Stad. 

Rapporten lyfter fram de delar av 

mång faldsbegreppet som omfattar 

kulturell bakgrund, religiös tillhörighet, 

språk, sexuell läggning, köns identitet 

och funktionsnedsättning. I elva 

reportage, artiklar och intervjuer 

speglas integrations och mångfaldsarbetet 

utifrån ett gemensamt tema 

– bemötande. 

”Göteborgaren ska bli bemött som 

en hel människa. Varje individ måste 

bli sedd utifrån sin hela livssituation.” 

Så står det i stadens budget. 

Förhoppningsvis kan skildringarna 

av hur medarbetare i Göteborgs Stad 

möter göteborgarna i det dagliga 

arbetet fungera som inspiration och 

underlag för diskussioner i stadens 

organisationer.

Bilaga 1. Rapport_Mot mig.pdf - Göteborg

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?