Vem var Birgitta Ohlsson? - Amanda Ekberg

More documents

Recommendations

Info

Olsson upp chefsåklagare Helin och ifrågasätter hans beslut om att inte ha låtit de prostituerade vittna i rättegången mot läkarna. Helin hade beslutat att de inte fick vittna eftersom han, enligt Olsson, ”inte vill smutskasta männen” och vidare inte vill ha ”några fladdriga vittnen” i rättegången. Det anser jag vara ett klokt beslut av Helin, kanske hans enda kloka beslut, bortsett lägga ned, den för övrigt skandaliserade, rättegången. Allmänt känt är ju att historien om Allmänläkaren och Obducenten som köttätande, sexualsadistiska monster blivit en skröna på Malmskillnadsgatan och att de kvinnor som sade sig ha information att lämna om särskilt Obducenten inte var tillförlitliga, då kvinnorna oftast var påverkade av narkotika. Dessutom anpassade de prostituerade gärna sina historier, precis som många andra, för att få dem mer lika den verklighet media tillsammans med poliskåren målat upp. Den tjugonionde mars 1988, en vecka efter att Allmänläkaren och Obducenten frigivits, publicerar Dagens Nyheter Olssons artikel ”Vad är motivet bakom mordet?” i vilken Olsson gör sin egen tolkning av da Costa-fallet och dess tillhörande rättegång. Per Lindeberg återger vad Olsson vill få fram i sin artikel: ”För att göra mordet på Catrine da Costa begripligt, måste åklagaren använda sig av de kunskaper om sexuellt perversa män, som prostituerade kvinnor hade” (Döden är en man, s. 226). Det vill säga (enligt mig): för att göra styckmordet begripligt, måste man lära av henne, alltså Olsson själv – inte som prostituerad utan som den så kallade sakkunnige. Hur pass sakkunnig Olsson egentligen är, kan ifrågasättas. Sakkunnig säkerligen om prostitutionsvärlden och de prostituerade kvinnornas situation, men knappast är hon professor i ämnet. Hon har – om än hon hävdar hon varit nära att själv en gång hamna på Malmskillnadsgatan – endast observerat den världen och dess invånare. I artikeln ”Vad är motivet bakom mordet?” angriper Olsson inte endast Helin utan också Rättsliga rådet. ”Hon förklarar att rådets experter blundat för vad mordet på Catrine da Costa egentligen handlade om. Rådet hade på felaktiga grunder kritiserat professor Jovan Rajs, den rättsmedicinske expert som avslöjat att det rört sig om ett lustmord utfört av personer med sadistiska och nekrofila böjelser” (Döden är en man, s. 226). Rajs är en tomte för sig och han behöver sin egen text. Det intressanta är att Olsson saknar expertis inom området hon ger sig in på, men ändå bedöms hennes ställningstagande som riktigt. Rätten har misstagit sig, mördarna är sadistiska nekrofiler – det kan man ju se på utförandet av styckningen (ett utlåtande av Rajs som kom att skrattas åt av Socialstyrelsen). Det är viktigt att poängtera att Olsson är journalist, inte rättsläkare. Visserligen är Rajs rättsläkare, men hans expertis kan ifrågasättas och betvivlas – i alla fall med anknytning till da Costa-fallet. Hur Olsson 1988 kan veta att Catrine da Costa fallit offer för ett lustmord är inte känt. Det hon grundar sig på, är Rajs ovetenskapliga och högst personliga utlåtande, ett yttrande fött ur rädsla och ur hopp om att få sin forna doktorand Teet Härm dömd för styckmordet – och därigenom få bort en konkurrent inom rättsmedicinen. Som sagt, filuren Rajs förtjänar en egen text. Nu tillbaka till ämnet. Hanna Olsson startar i mars 1988 (kanske tidigare) en, som Per Lindeberg kallar det, kampanj för att få Allmänläkaren och Obducenten fällda för styckmordet på Catrine da Costa. Da Costas styckade kroppsdelar har nu satts ihop till den vita häst Olsson rider på, en stark och välgödd springare på vilken hon kommer farande med sin feministiska fana hållen högt och stolt. Unga, politiskt engagerade feminister som tagit styckmordet personligt och som en skymf mot kvinnan och ett uttryck för det patriarkat hon lever i, rullar ut röda matten för Hanna Olsson, som med manteln buren av en mängd inte så
svårmanipulerade prostituerade, vilka vill ha rättvisa för sin medsyster Catrine. Chefsåklagare Helins privata tjänstetelefon börjar gå varm någon vecka efter han mottagit Hanna Olssons arga samtal. De som ringer är prostituerade kvinnor som alla säger sig ha information som talar för främst Obducentens skuld. Varför ringer de prostituerade direkt till Helin istället för att gå via polisen, som sig bör? Varför ringer de prostituerade precis i anslutning till Olssons samtal? Det är mycket märkligt. På grund av (men för Hanna Olsson: tack vare!) alla nyinkomna vittnen från Malmskillnadsgatan skall en ny rättegång mot läkarna hållas, och detta inom kort. Ett av dessa vittnen, en prostituerad kvinna som ringt till Helin mycket kort efter att Hanna Olsson kontaktat honom, kommer att agera bödeln med bilan under rättegången mot Allmänläkaren och Obducenten; hon sitter inne med Catrines dagböcker. Mer om det i en senare text. Det händer mycket i slutet av mars 1988. Samma dag som Hanna Olssons artikel publiceras i Dagens Nyheter, tillika den dag som chefsåklagare Helin besöker riksåklagaren för att berätta att en ny rättegång mot läkarna skall hållas, mottar chefsåklagaren det förut nämnda maskinskrivna expressmeddelandet från Birgitta Ohlsson. I detta som sagt personligen till Helin adresserade brev berättar ”brevskrivaren hur Obducenten gråtande bekänt för henne redan i juni 1984 hur han mördat flera kvinnor, däribland Catrine da Costa och sin fru” (Döden är en man, s. 226- 227). ”Bevisen” mot Teet Härm är nu övervägande. Helin frångår sin tidigare inställning om att inte ha några ”fladdriga” vittnen i rättssalen. Han tror blint på de prostituerade och Birgitta Ohlssons brev används som ett tillförlitligt bevis, även om det borde mottas med viss skepsis: trots att polisen i media går ut med en efterlysning av Birgitta Ohlsson ger hon sig aldrig till känna och förblir anonym. Polisen gör inga försök att spåra brevet eller att jämföra den handskrivna adressen (obs. har ingen hundraprocentig källa till att adressen var handskriven, men en nittionioprocentig) med exempelvis Hanna Olssons… Den nya rättegången handlar inte om rättvisa utan om orättvisa. Den handlar inte om Catrine da Costa, den handlar om feminism. Inte heller handlar den om Teet Härm och Thomas Allgén, den handlar om mäns sexuella ursinne. Ur en realistisk synvinkel – en synvinkel som emellertid saknas i styckmordsrättegången – havererar inte helt överraskande rättegången. Inte ens Birgitta Ohlssons brev håller för en fällande dom, inte heller det helt överraskande, sett med de realistiska glasögonen på. Dessa glasögon tror jag bestämt Hanna Olsson aldrig prövat. Hon släpper år 1990 sin bok ”Catrine och rättvisan”, och där tar ett nytt kapitel, som jag inte ämnar vidröra än, i styckmordsrättegången vid. * För mig är det inte helt otroligt att de i den nya rättegången 1988 vittnande prostituerade kvinnorna inte hade en aning om att de begick brott genom att förmedla osanning (d.v.s. påhittade historier om deras vänskap med Catrine da Costa och allt vidare som deras vittnesmål innehöll, bland annat ”information” om Teet Härm). Jag tror att de alla hade manipulerats av Hanna Olsson, hon stod där framför dem och förmedlade det feministiska initiativet, hon lät gatans kvinnor tro att Allmänläkaren och Obducenten och de historier som omslöt deras personer, representerade hela manssläktet. Det var dags att slå tillbaka: mansslakt för kvinnomakt.
Page 1: Vem var Birgitta Ohlsson? Av: Amand

Vem var Birgitta Ohlsson? - Amanda Ekberg

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?