Fårens vilda anförvanter
Fårens vilda anförvanter
Fårens vilda anförvanter
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
8<br />
1<br />
2<br />
Bilden ovan återger hornutvecklingen mellan olika<br />
raser av asiatiska vildfår. Som jämförelse har medtagits<br />
manfåret (1) av systematikerna placerat mellan<br />
getter och får.<br />
Av de återgivna vildfåren är<br />
2 »Underras« till orientalis<br />
3 Ovis ammon orientalis,<br />
4 & 5 »Underraser« till vignei<br />
6 Ovis ammon poloi,<br />
7 »Underras« till poloi och<br />
8 Ovis ammon ammon.<br />
3<br />
7<br />
4<br />
6<br />
5<br />
De nordamerikanska tjockhornsfåren delas upp i fem<br />
olika raser. I samtliga raser bär baggarna kraftiga<br />
hornuppsättningar och tackorna är behornade i<br />
samma storleksförhållanden som hos gutefåren.<br />
Bilden ovan. visar nedifrån snöfåret, Dall´s får<br />
(vitt), Ston´s får (svart), Nelson´s får och överst<br />
Rocky Mountain bighorn.<br />
Bilderna är återgivna ur boken Mountain Sheep av<br />
Valerius Geist.<br />
Stäppfåret nära utrotning<br />
Stäppfåren är numera sällsynta i vilt tillstånd. Det verkliga antalet är okänt, men deras ursprungliga<br />
utbredning täckte en stor del av Himalaya och det tibetanska höglandets västliga sluttningar och<br />
utlöpare in i Kashmir, Afgahnistan och Iran.<br />
Under årens lopp har många försök gjorts att vetenskapligt beskriva de <strong>vilda</strong> fårens släktskap och<br />
indelning. Omprövningarna har varit nära nog lika många och därför är varje litteraturgenomgång<br />
fylld av namnförbistringar<br />
Stäppfåret beskrevs första gången år 1841 av Blyth.<br />
Säregna drag<br />
Speciella drag skiljer de <strong>vilda</strong> fåren från deras tama ättlingar. Vilda får har alltid kort svans, i regel<br />
endast 13 svanskotor och baggarna har alltid horn. Hos de domesticerade fåren kan svansen nå marken<br />
och ha ända till 34 kotor.<br />
Tamfårens baggar är hos många raser kulliga, d.v.s. hornlösa, hos ett fåtal raser försedda med två<br />
horn. Sällsynt förekommer hos några raser månghornighet, som är att betrakta som en genetisk<br />
defekt, 4 eller 6 par horn beskriver t.ex. Linné på 1700-talet bland gutefårens anfäder på Gotland och<br />
finns än idag, bl.a. på korsningsdjur med engelskt Jacobfår.<br />
Vilda fårens päls är kort<br />
Mest förvånansvärt är hur de <strong>vilda</strong> fårens päls, med korta, raka täckhår och sparsam underull kunnat<br />
övergå i tamfårens finfibriga, långa ull, som förekommer bl.a. hos merinofåren och svenska<br />
ryafår.
Change language