Skuggor Novell av Sven-Eric Liedman Det är svart ... - Expressen

Skuggor
Novell av Sven-Eric Liedman
Det är svart. Kolmörkt. Långt borta lyser en lampa, men här inne finns inget ljus. Malätna
draperier, kostymer från anno dazumal hänger ner från taket. Det råder en stank av skräpighet;
på golvet står bord utan ben och stolar utan ryggstöd; tidningspackar reser sig i vart hörn, och
i dem har mössen sitt vivre. Prasslande ljud och små svarta pigga ögon i mörkret.
Pepparkornslortar på golvet. Och en råttfälla.
Men där.
En flackande tändstickslåga lyser genom mörkret, blå inuti men gulröd ytterst. Lite släpande
steg. En skugga mot cementväggen.
Bästemor är ute och går, och så här dags. Jag står gömd i ett hörn. Jag är liten. Hon ser mig
inte. Tätt, tätt intill mig kommer hon, och bolstren hon bär över armen rör nästan vid mig. I
dunklet har hennes ögon en fruktansvärd glans. De är stora och mörka, nästan brunsvarta, det
finns en fanatisk glöd i dem. Hon stirrar rakt fram, som om hon ser något hon inte vill se. Det
gnistrar i stenarna, och pupillerna blir stora. Jag kan inte längre. Jag tar ett steg och säger:
- Gokväll, mormor.
- Jaså, det är du, säger hon och jag får en flik av ögonen.
Hon är inte ens förvånad. Jag beundrar henne. Jag är rädd för henne. Jag hatar henne.
Allt detta skall vika inom tio år när inte längre källarens mörker betyder något för mig. Men
nu går jag skyggt vid hennes sida och känner lukten av hennes kofta. Hon ser inte åt mig. Men
hon säger:
- Jag kom å tänka på di där blårandiga kuddarna vi hade hemma i Erikstad, di har jag
inte sett på länge. Jag tänkte, jag går ner i källaren å ser om di är där. Och se det var di,
som något annat lump.. Anna kunde i alla fall lära sig å stoppa dom i en kista så inte
malen och mössen skulle gå i dom.
Hon är sig lik. Springer ner i källaren när hon saknar något som hon måhända haft i
brudsängen. Jag vill skratta, men modet sviker. Förresten förstår jag inte. Jag gör mig bara
lillgammal för att få beröm.
- Se det är nog bäst med kistorna, säger jag.
Hon svarar inte. Hon stirrar fortfarande rakt fram. Vad, vem ser hon? Jag vill fråga, men hon
skulle ändå inte höra på. Hon hör inte på någon annan, Alla samtal avbryter hon. Ja hon skyr
inga medel. När biskopen var här berättade hon för honom att allt i prästgården var från
Erikstad, just när han diskuterade högmässan med domprosten.
Vad, vem ser hon?
Hon ser djävulen, jag gissar det i min barnsliga fantasi.
Ty jag har hört talas om Luthers djävulssyner. Mormor är from som Luther. Jag förväxlar
mormor och Luther. Om kvällarna när lampan är släckt ligger jag och tittar på fosforkrusifixet
och tänker att djävulen är inne hos mormor. Hon har inget bläckhorn, men hon har sina ögon.
Det är djävulen hon ser.
Jag får hennes ögon mot mig. Jag blir rädd och rusar ut i ljuset, uppför trappan.
Senare hör jag henne gnata på mamma om de blårandiga kuddarna. Det har gått mal i dem.
Och mössen har ätit sig mätta på deras dun.
- Mamma, varför bor mormor hos oss?
Mamma ler, men jag märker att frågan var illa vald.
- Du vet ju att morfar är död, säger hon.

Det vet jag. Många många gånger har hört talas om morfar – godsägaren på Erikstad, död vid
fyrtiosex års ålder, men mer än så: den enda människa jag aldrig hört ett ont ord om. Morfar
kittlar min fantasi, förargar mig nästan i sin helgonliknande oåtkomlighet. Jag har sett honom
på kort. Jag har hört hans namn nämnas under tårar. Men vad mer? Morfar är uppe hos Gud i
himmeln och så fjärran från mig och alla andra. Vi vet ingenting om honom. De som minns
honom kan inte se bort från hans paradisexistens.
- Hurdan var morfar?
- Han var en underbar människa.
- Bättre än mormor?
Mamma ger mig en rutinmässig blick för att kontrollera min goda vilja.
- Javisst.
- Men varför bor inte mormor kvar på Erikstad?
- Hon sålde godset för en spottstyver när morfar dött. Hur så?
Jag svarar inte utan går min väg. I serveringsrummet möter jag mormor. Hennes fingrar är
krökta i längtan efter arbete. Sysslolösa får de kramp. Förresten får de kramp bara de ser
andra sysslolösa händer.
Jag är sysslolös. Hon säger:
- Här nere är litta kallt. Gå opp efter min kofta.
Om några år skall jag rycka på axlarna och småle åt en sådan befallning, Men nu måste jag
lyda. Jag springer upp på hennes rum. Jag tänker: Om det varit morfar som levt istället!
Jag hittar ingen kofta. Jag letar överallt, vankar fram och tillbaka dessutom för att mormor
skall finna mitt letande ännu noggrannare. Till sist vågar jag mig bort till trappan och ropar
ner och frågar var koftan hänger. Men ingen svarar. Mormor hör illa.
Jag går ner.
- Tog du den inte mä dej? frågar mormor.
- Jag hittade den inte.
- Den hänger i garderoben. Du får gå opp igen å hämta den.
Mamma säger från köket:
- Du kunde väl sagt var den hängde genast! Det är väl synd om han ska springa två
gånger för en gammal koftas skull.
Men jag ger mig åter av.
Så snart jag kommit upp på rummet faller garderoben mig ur minnet. Jag står mitt på golvet
och funderar, med orörlig tanke och bankande hjärta. Själva atmosfären gör mig egendomlig
till sinnes. Denna sötbeska astmarök och denna doft av gammalt fruntimmer. Och solljuset
som väller in genom söderfönstret och som mot de gula tapeternas bakgrund ger rummet ett
utseende av vitt i vitt. Färglöst helt enkelt – om inte möblerna funnits; den snirklade
mörkbruna symaskinen, det snirklade mörkbruna bordet är som grimaser åt ljusheten.
Åttitalsmöblerna blir för mig mormors allvar i det glada pigrummet. Liksom porträtten på
väggarna. En piga hade klistrat upp fåniga bilder och ett foto av siste drängen-friarn på
nattygsbordet. Mormor har sina föräldrars ansikten i naturlig storlek över sin säng; jag kan
föreställa mig att den lille knotige Magnus Pater skjuter fram sitt gubbtryne över ekramen då
och då för att kontrollera dotterns drömmar; Magna Mater sitter däremot fryntligt orörlig med
fridens ljus över sitt runda ansikte.
Under jätteporträtten finns alla syskonen avbildade, hopträngda mellan små förgyllda ramar.
Där de båda ännu levande: den illusionssköna med grosshandlaransiktet, och den trubbnästa
illusionslösa. Och där hela raden kräftdöda, med bröderna på hedersplats: stora skalliga
cigarrprydda bröder. Storasyster Emma trängs undan i ett hörn, där hennes magra ansikte
enligt mormors smak passar bäst.
Dock. Morfar är rummets centralfigur. Hans foto hänger mittemot de andras, och honom kan
mormor se från alla rummets hörn. Jag ställer mig att fixera hans stora kraftiga renhåriga

ansikte. Märkligt, än förefaller det dött, ögonen är brustna, munnen halvgapar; än är det en
änglanuna med obeskrivlig renhet, mildhet.
Har morfar någonsin funnits? Jag ryser när jag tänker så. Men jag kan inte låta bli. Morfar –
en myt. Hur blir det annars troligt? Inte har väl en ren människa gått här bland miljarder
syndare? Nej.
MORFAR ÄR PÅHITTAD.
Det är en sats i min filosofi.
Jag hinner inte längre, ty nu ropar mormor nerifrån:
- Kommer du aldrig mä koftan?
Jag minns genast garderoben, rusar på den, öppnar tapetdörren och tar koftan. Jag är väckt ur
min dröm. Drömmen om anfäderna som jag aldrig sett. Jag slukar trappan i långa språng, Men
jag känner att jag ramlar ner i en blek och overklig verklighet. Hamnat i ett nu där min fantasi
var mitt enda fordon.
Mormor är så liten och grå. Och hon skulle ha stått brud till den sagolike Valdemar! Jag
vägrar tro det.
I natt, nere i källaren, spred hon skräck och mystik. En dansande tändstickel förvred huvudet
på mig. Hon är ju i själva verket bara det ALLTID VERKSAMMA BIET, märklig i det
avseendet att hennes gadd är mer dödlig för andra än för henne själv. Tror jag. Tror jag just
nu.
Senare skall jag lära mig kalla henne KAMELEONTEN med den mörka färgskalan.
Hon sitter nere i köket med en sliten trasmatt i knät. Hennes fingrar är inte krokiga längre. De
löper som spindlar över trasorna och tar glädjesprång, där de upptäcker att lagning behövs.
- Jaså, där kommer du, säger hon. Men ser du, jag skulle behöva glasögonen åsse. Vill
du ta dom? Di ligger oppe på bordet.
Hennes röst är listigare, inställsammare.
- Nä, stopp, säger mamma från spisen. Nu springer han inte mer. Om du inte kan säja
meddetsamma vad du ska ha, så får det vara så.
- Men jag behöver glasögonen.
- Det gör detsamma.
Jag står villrådig, utan att veta hit eller dit. Vem är mäktigast?
- Skulle det skada om han får springa litta ärenden? säger mormor
- Det är inte du som bestämmer här! Du är gäst.
Mormors fingrar avbryter sitt lopp. Hon sitter stilla med stora ögon.
- Är jag gäst? Har jag kanske inte hjälpt dej och Hugo mä pengar? Hur många gånger
har jag inte lagt ut både hundra å femhundra kronor? Å hur många kostymer å skjortor
har jag inte gett Hugo?
- Det har också kostat oss något att du har varit här.
- Så säger man inte till sin mor!
- Äh, tig!
Mormor tar sin trasmatta och går sin väg. Jag hör hennes steg i trappan. Hon är på väg upp på
sitt rum, stolt och obesegrad.
Jag smiter också.
Det är middag. Söndagsmiddag serverad i matsalen. Mormor har hunnit med tre högmässor
(hur skulle annars vilodagen uthärdas?), två i radion, och så pappas. Nu trippar hon omkring i
köket, från vask till spis, och från spis till vask. Utan ro, och lite matlysten.
- Hugo måtte vara hungrig, säger hon.
- Och vi andra då? säger mamma. Vi har inte ätit mer.
- Ja… jo… men se vi har ju inte hatt å göra så…

- Inte det! Du kan förresten gå in nu; dethär klarar jag själv.
Mormor låter bli att höra. Demonstrativt ställer hon sig framför karotterna och spärrar vägen.
Mamma knuffar henne i ryggen.
- Seså, gå nu in
- Va?
- Gå nu in.
Mormor rör på läpparna men lyder. Hon vill förstås det ska se ut som om hon ska duka: hon
tar med sig några gafflar och knivar. Men när hon gör sitt uttåg bär hon Det förorättade
helgonets min. I serveringsrummet får hon syn på mig.
- Då kan du vara snäll å sätta stolar kring bordet.
”Snäll”. Det starkaste uttryck hon brukar känslomässigt. Hennes ordförråd är litet, och gäller
det smicker har hon bara detta ”snäll”. Mer behövs inte. Det är inte hennes läggning att vara
intim. Sentimental blir hon bara religiöst och inför Magnus Pater och Valdemar.
För henne är gärningen ett och ordet två.
Jag sätter stolarna kring bordet. Mormor lägger knivar och gafflar under tystnad. Hon är
upptagen av sitt göra, ser det ut. I själva verket känner hon sig orättvist behandlad. Sortin gick
så smärtfritt, men det är ett dåligt tecken. Hennes krigsplan har jag redan lärt Känna:
motståndslös reträtt, och därefter anfall i ryggen.
-Vill du säja till Hugo? Maten är färdig.
Maten är inte alls färdig. Mormor vill bara visa att det är HON som bestämmer; hon som
tillkallar Hugo.
- Pappa! Ropar jag. Pappa!
- Gå ordentligt och bjud! Stå inte där och skrik!
Pappa sitter i salongen och har redan hört mig.
- Jaså, maten är färdig.
Han kommer lite tveksamt, med händerna på ryggen. När han ser att dukningen är ofullbordad
stannar han i dörren. En liten suck går genom hans näsa.
- Du är väl hungrig, Hugo? undrar mormor.
- Åh, det är inte så farligt.
- Jamen du har ju inte ätit nå’t sen ett.
Pappa svarar inte. Han skrattar nere i lungorna, men ansiktet visar upp en grimas. Han gillar
inte mormors uppförande. Han säger visserligen ingenting, ty till givaren av tio skjortor,
hundra kalsonger, fyra kostymer och ett otal slipsar säger man inte mer än Tack, tack och låter
sedan resten stanna i hjärnan. Mormor vet sin makt. I oändlighet kan hon slösa kärlek på
Valdemars ställföreträdare på jorden – utan risk för detronisering.
- Det blir fin midda i dag, säger hon. Soppa å kalvstek å äppelpaj. Det är jag som
betalar.
Jag ser att pappas läppar bleknar.
- Ojdå, så fint.
Mormor skrattat litegrann: ett belåtet skratt som anstår en general som gett motståndaren en
vink om tio tusen knektar i bakhåll.
- Du fryser inte, Hugo? undrar hon plötsligt.
- Nej då. Här är ju så varmt.
- Du har väl lamanströja mä långa ärmar?
Pappa tycker inte om såddant prat. Men mormor har bara pekat på en ny reservtillgång:
underkläderna hon betalt. Tio tusen nya knektar.
- Här är tjugotvå grader varmt inne.
- Ja, ja, men du har magrat. När man magrat behöver man värme.
Pappa ler. Mormors fanatiska mörka blick har fastnat vid hans ansikte. Tänker hon på
middagen hon ska feta honom med? Eller beundrar hon bara honom, denne nye Valdemar?

-Se du flänger å har så mycke å göra så du måste vara aktsam om dej, påpekar hon. Anna vill
inte riktigt erkänna att du aldrig är fri. Men jag, jag förstår. En dag går det kanske mä dej som
det gick mä Valdemar. Valdemar, han var åsse så’n, han arbeta dag å natt, å till sist… till
sist…
Hon börjar gråta. Hon gråter stilla, medan hennes ögon får en intensivt röd färg. Jag står vid
bordänden och känner mig generad. Pappa suckar och säger ”jaha… ja… jaha” för att verka
hövlig.
- Du får snart ha en ny prästdräkt, säger mormor. ”Som jag ska betala” utesluter hon.
Det är självklart. Stämningen är upplagd för ordlösa vänligheter.
- Åh, det behövs inte, säger pappa.
- Jo, det behövs visst. Om du inte själv har pengar så…
Mamma kommer in.
- Nu kommer maten, säger mormor.
Men det är bara tallrikarna.
- Har du kommit redan? säger mamma till pappa.
- Ja… hm… ja…
- Vem har sagt att maten skulle vara färdig?
- Jag, säger mormor.
- Är det kanske inte jag som bjuder?
- Jag har betalt middan.
Mamma försvinner ut i köket. Men pappa säger:
- Jag kanske ska hjälpa till?
- Nä, ingriper mormor, du kan gärna behöva vila.
När mamma kommer tillbaka har hon soppskålen med sig. Mormor fixerar henne, med en
både lysten och segerviss blick. ”Det är jag som betalt.” ”Det är jag som ska ge Hugo en ny
prästdräkt.”
Hon skjuter först fram Hugos tallrik.
- Fyll den till brädden.
Mamma fyller den till brädden.
Vi andra får nöja oss med trekvartsfyllnad.
- Jag har nyss sagt att jag ska ge Hugo en ny prästdräkt, säger mormor.
Mamma funderar en stund. Så kommer det:
- Då kunde du hellre köpa en klänning åt dej själv.
- Nä, det gör jag inte alls. Jag tänker inte mycke på mig själv. Jag har inte gett mej nånting på
tie år, jag har bara skött om Hugo å…
- Nu talar vi inte om det, säger mamma.
- Om inte jag funnits hade Hugo inte haft nå’t å ta på sej.
- Så galet är det väl ändå inte!
- Hur många gånger har jag inte betalt Hugos amorteringar? Det är så mycke klabb å bry så
man kan knappt tänka på det. Nu får jag väl snart lägga ut igen när det är tid mä växeln i
radioaffärn.
- Tig!
- Är du inte tacksam?
Mamma tiger. Pappa är blek och stirrar ner i soppan. Vart ska han göra av sig? Det är inte mot
honom anfallet är riktat, tyvärr. Kampen står mellan mamma och mormor. Mormor har redan
avväpnat honom genom sin vänlighet.
Han är naken utan mormor och en schafser utan mamma. Han tiger.
Mamma tiger. Jag tiger. Mormor märker det brutna motståndet och tiger, hon också.

Efter middagen infinner sig söndagsfriden. Vi sitter alla fyra i vardagsrummet. Mormor läser
tidningen – vi andra gör ingenting. Ty det är omöjligt att göra någonting när mormor läser
tidningen.
Hon börjar på förstasidan, hoppar över politiken men slukar olyckorna med förtjusning
- Här står om fyra människor som har blitt dödade. Det var en bil som körde ner i
hamnen i Malmö, å föraren var onykter, å allesammans drunknade. Ja, det är ju rysligt.
Man kan bli sjuk i kroppen av å läsa det. Hugo, var för all del försiktig när du är ute
och kör för det händer så mycket hemskt.
Vi tre vet om olyckan. Mormor läser högt ändå. Hon vill väl lära oss förstå allvaret i
händelsen.
- Å här står åsse, mässar hon, att det varit inbrott i en affär i Stockholm, å tjuvarna var
pågar på sexton å sjutton år. Ja, sicka människor! Hur ska det gå? Det säjs i Bibeln att
det ska bli så onda tider att jorden kommer å gå under om inte dagarna blir kortare.
Något mord står det inte om idag. Hon hoppar direkt in på dödsannonserna. Unga döda fyller
henne med tårar, särskilt om de råkar vara i trakten av fyrtiosex år… Då minns hon Valdemar,
och minns hon Valdemar minns hon Hugo.
- Var aktsam om dej Hugo, säger hon, det kan gå med dej som mä Valdemar. Det är så
många medelåders människor som dör. Kräfta å hjärtfel å blodpropp…
Hennes omsorg om döda och dödade och sjuk är ofantlig. Hennes omsorg om pappa är ännu
ofantligare.
- Här är en som bara är trettitre år å han har fru och två barn. Såna stackare! Jag vet
själv hur de känns att… känns att…
Hon börjar gråta. Hon gråter stilla, medan hennes ögon får en intensiv färg. Vi tycker synd om
henne. Bråket vid bordet är glömt: krutrök som skingrats av regn. Vi ser att hon är liten och
böjd, och i sorgen släpper hon tidningen som hasar ner på golvet. Jag tar ett artigt språng och
räcker henne den.
Men hon har redan läst vad som står i den.
- Hugo… Hugo… snyftar hon
- Ja, vad är det?
- Var aktsam om dej.
Pappa tittar på mamma och mamma på pappa.
- Anna ska väl också vara aktsam om sej? undrar pappa.
-Jo… ja… jo… det förståss…
Pappas fråga var onödig. Vi vet ju redan att pappa är mormors ögonsten. Vad som är utanför
pappa i människoväg är av mindre intresse.
Pappa är Valdemar den andre.
Men nu har mormor slutat gråta. Hon reser sig från stolen.
- Jag ska gå opp å läsa en predikan i Luthers postilla, säger hon. Men Anna, dröj inte för
länge mä kaffet, Hugo kan gärna behöva å gå å lägga sej.
Hennes tunga steg hörs strax i trappan. Stämningen här nere blir genast lättare, liksom den i
henne haft en kvarnsten om halsen. Mamma säger:
- Hon var ovanligt hygglig i kväll.
Efter kaffet vill pappa spela Fia. Han sätter spelbrädet på bordet, och vi slår oss ner
runtomkring. För mormors del behöver vi inte hysa någon oro, ty hon är ute i köket och diskar
kopparna. Vi kan ha det hur trivsamt vi vill, och vi skrattar åt oturen och skrattar åt turen. Det
är inte fråga om allvarligt krig. Som så ofta annars.

Pappa leder första partiet i början. Men plötsligt tappar han förmågan, och det står stilla för
honom. Han försöker med tricks och hasard. Men det går inte. Mamma vinner och jag blir
tvåa.
Sedan växlar turen. Pappa kommer först, jag kommer först, pappa kommer först igen. Vi är
kolossalt upptagna av spelet.
Vi märker inte att någon står i dörren, att två mörka fanatiska ögon iakttar oss.
- Har ni inte gått å lagt er?
Rösten är en kniv med skarp egg. Vi känner dess hugg. Ja, nog är vi lite rädda alla tre. Pappa
ser ut som den avslöjade gullgossen: förlåt, jag är kanske inte så snäll som magistern tror.
Men mamma har sin strävan att bli fri, och hon klipper till:
- Vi är väl inga barnungar heller!
- Men snälla nån, vad är det ni gör?
Hon ser spelet. Men hon väntar med straffpredikan - för effektens skull.
- Vi spelar Fia, säger pappa.
- Ett spel?
- Ja.
- Slutar ni söndan i en prästgård på det sättet? Hemma i Erikstad läste alltid Valdemar en
predikan högt om sönda’kvällen. Å det gjorde far åsse.
- Vi hade Fia i Erikstad, säger mamma.
- Aldrig! Inte ett spel kom i vårt hus.
- Vi hade Fia!
- Nej!
- Jo. Och förövrigt kan du gå och lägga dej nu.
- Jag kan inte sova när jag sett er sluta söndan mä å spela.
- Vi spelar väl inte kort heller?
- Nä… jo… men nu kan jag inte sova… tänk om Valdemar hade sett dej nu… och far…
- Pappa var inte så skenhelig som du!
- Jag tycker vi kunde sjunga en psalm istället. Men se…
- Det är vårt hus, och det är vi som bestämmer.
- Är prästagår’n er?
- Den är i varje fall inte din.
- Å möblerna? Är det era? Nästan varenda pinal är från Erikstad.
- Skäms! Skulle verkligen alla våra möbler vara från Erikstad? I dethär rummet är inte en sak
därifrån. Gå du inte här och ljug! Jag hörde nog att du sa något om Erikstad till självaste
biskopen. Att du bara har mage till det!
Mamma har rest sig, och nu står de båda kämparna liksom i en garde. Mormor har förresten
redan fått sig ett hugg. Men hon har skölden i beredskap, och värjan.
- Skulle det inte vara större lögn å säja att ingenting har kommit från Erikstad? Jag har nog
hjälpt er båda med både det en och det andra, eller hur, Hugo?
- Jo… jo, det är sant, säger pappa.
- Både mä möbler å pengar å kläder. Jag har inte gjort er annat än gott.
- Det är till att vara självgod, anmärker mamma.
Mormor ser förvirrad ut. Kring sin väg upp till, som hon tror, den fullständiga makten i
prästgården, har hon strött pengar. Offrat Mammon på maktlystnadens altare, och inte alltid
utan samvetskval. Vilken är hennes lön? Otacksamhet.
Tycker hon själv.
Hon tänker inte på maximen hon hyllar: medlen helgar ändamålet.
Och ändamålet är inte helt gott. Ändamålet heter Makten.

Det vet hon inte själv. Hon har i egna ögon hundraprocentigt rätt. Orättvisan kommer henne
att tappa diplomatin. Efter alla välplacerade svidande värjstötar kastar hon värjan och börjar
slåss vapenlös. Det roar oss andra. Hon säger:
- Jag reser till mina systrar i Växjö. Där har jag det bättre.
Stackars knytnävar! Hon begriper inte att hon inte är oundvarlig i huset. Hon tror att hennes
avresa gör oss något. På sin höjd saknar pappa henne när det är tid för amorteringarna.
- Gör du det, säger mamma.
Det blir grälets slutord.
Nästa dag reser mormor. Det är jag som ska följa henne till stationen. Hon packar på
förmiddagen och säger inte ett ord till någon. Avskedskaffet dricker hon under tystnad. När
pappa bär ner hennes koffertar tackar hon inte ens.
Först när hon fått kappan på sig och rödräven om halsen brister fördämningarna.
Strafftystnaden tar en ände.
- Ajö, Hugo, säger hon, ajö, ajö, å ta väl vara på dej, å när du är ute å kör bil så kör för
all del försiktigt, för det händer så mycke hemskt att man kan bli sjuk i kroppen.
Pappa bockar. Mormor är den enda människa han bockar för.
Turen kommer till mamma. Mamma och mormor kysser varandra på kinden. Efteråt blir det
en andäktig paus.
Allt är glömt, strider som varit är glömda, förlåtna. Att tänka dem är som att tänka på slaget
vid Lützen tre hundra år efteråt: av historieintresse. Känslor utan blod.
Vi har till och med glömt varför mormor ska resa. Det är oförklarligt. Det vore roligt om
mormor skulle vilja stanna lite till? Varför har det blivit så här?
Vi tänker det, men vi vågar inte säga det.
Jag följer mormor under tystnad. Plötsligt säger hon:
- Det skulle ändå vara roligt å stanna här över våren.
- Ja, säger jag och blir lillgammal, ja det är vackert om våren.
Hunna halvvägs vänder vi om.
- Nä, ja tror jag stannar, säger mormor. Vad skulle jag i stan å göra såhär års?
Det är försoningstanken som blir för stor. Alltför stor.
II
Jag har tre väggdekorationen på mitt rum. Fosforkrusifixet, porträttet, tavlan. Krucifixet följer
mig in i drömmen. Porträttet ser jag när jag vaknar. Tavlan är dagens sällskap.
Porträttet föreställer mormor och morfar som nygifta. De sitter tätt tillsammans, men det är
mormor som lägger armen om morfar, inte tvärt om. Jag ser att hon säger:
- Var för all del försiktig om dej, Valdemar
Morfar svarar:
- Ja, ja lilla Emilia, men se nu glad ut, vi ska ju fotograferas.
Mormor får upp ett litet fanatiskt leende i knäppningsögonblicket. Hennes svartbruna ögon
borrar sig in i något framför, något hon ser. Ser hon djävulen? Nej, hon ser Gud. Hon verkar
nästan lycklig. Hennes drag är rundare än nu, inte huggna som i granit. Håret är mörkt och
samlat i en knorr i nacken.
Men det finns ett skimmer över dragen. Jag begriper inte vad det är, ännu. Senare skall jag se
att hon är sensuell, nästan sinnlig. Armen kring Valdemars rygg är ett tecken.
Men Valdemar då? Han är sig lik. Lika overklig som annars, med samma abstrakta leende på
läpparna, med fjärran ögon i detta i och för sig robusta ansikte. Han skrämmer mig. När jag

lägger mig om kvällarna vågar jag inte se på honom. Om kvällarna är han död. Först med
morgonljuset får han liv, men som en Guds ängel. Hans skimmer är inte sinnligt. Det är ett
hinsides skimmer.
Jag tänker:
MORFAR MÅSTE VARA PÅHITTAD.
Tavlan är av det simplare slaget: hötorgskonst. Men för mig har den ett egendomligt liv, och
jag kan sitta i timmar framför den och drömma.
Den föreställer en liten gård vilkensomhelst med några åkerlappar, en pilallé och en sumpig
sjö som bakgrund.
Jag säger mig själv att det är mormors fars, Magni Patri, gård. Vi befinner oss på
artonhundraåttitalet. En tidig sommarmorgon. Luften är dallrande klar och en aning kylig.
Solen har hunnit en bit upp på himlen och håller just på att rulla upp den röda mattan som den
bredde ut vid sin ankomst. Genom morgonens tystnad går fågelrop av alla de slag.
Själva stämningen skär mig i hjärtat. Den är så ren och så skön att den nästan förefaller
obegriplig.
Men genom husets skeva väggar tränger inte denna stämning. Därinne är det mörkt och smått,
fullt av sängar, fullt av människor. Mormors mor står vid spisen, liten och böjd och uttröttad
av sina många ungar, men ändå tillfreds. Vid bordet sitter Magnus Pater och väntar på sill och
potatis. Han har arbetskläderna på sig, men det finns något av patriark hos honom likväl. Han
är kort till växten och mager, med ett ansikte som tycks ha fått stötar från alla håll: dragen är
hopträngda och ger honom litegrann av mopsighet. Sönerna står bakom honom och väntar att
han ska be dem sätta sig. Några av dem är i tjugoårsåldern och har redan nått en viss grad av
förnämitet. Den minste, Oskar, är ännu en liten truls på sex år – men med tiden skall han bli
finast av dem allesammans, en borgare i Ystad men pengar nog för jättelika supgillen och
mycket beundrad av de äldre och fattigare syskonen.
Emilia, min mormor, är i bakgrunden, förhördes just på katekesläxan av en storasyster. Hon
rabblar med ögonen uppspärrade av lycka. Hon kan. Orden snubblar ur hennes mun.
Storasyster nickar och ler, med blicken i den slitna lilla boken. Emilia kan. Hon sneglar åt
Magnus Pater för att se om han lyssnar. Men Magnus Pater frågar otåligt:
- När blir maten färdig?
- Snart, Oskar, snart, säger mormors mor.
- Se jag är hungrig. Å vi ska ju åsse hinna mä morronandakten, å fyra ungar ska vi ha i skolan.
- Som du vill far. Nu kan vi börja äta.
- Jaha, sätt er nu ner ungar, så läser vi bordsbönen.
- Far, säger mormor blygt, far, jag kunde läxan.
- Ja, hon kunde den alldeles, säger storasyster.
- Jaså, säger far.
Jag kan inte göra mig några klar bild av mormor Emilia som barn. Jag kan se hennes
flickkropp, men ansiktet blir nästan alltid sjuttiåringens ansikte. Bara då och då skymtar jag
en riktigt näpen nuna bakom granitdragen; den är flyktig som imma på glas.
Magnus Pater knäpper händerna och börjar läsa bordsbönen med hög och allvarlig röst. Men
strax förefaller mig hela scenen mer avlägsnare, dimmigare, försvinner till sist. Jag känner jag
flyger genom decennierna. Rösten hörs ännu, den blir högre och högre och får nästan
domedagsklang. Men mina anfäder är försvunna. Jag sitter åter på mitt rum, framför en tavla
med en liten gård, några åkerlappar, en pilallé, en sumpig sjö.
Det är symöte hos Anders Perssons. Mormor och jag är ensamma hemma. Vi sitter i köket
och dricker kaffe. I prästgårdens alla rum är det tyst och mörkt, men på vinden härjar råttorna:
klirr, klirr låter det, och snabba steg över halvruttna golvplankor.

Kanske är det mörkret som gör att jag känner större tillgivenhet till mormor än annars. Hon
verkar så vänlig och beskyddande. Nästan farbroderlig. Hon vet att jag inte är någon
maktkonkurrent, hon kan länga tyglarna en aning. Hon berättar.
- Ja, min far dog nittonhundrafem, å han hade en mycket svår dödskamp. Men precis
när han skulle te å dö – ja det var jag å Almar å Karna å så mor som vaka över han, så
jag vet det är sant – precis å när han skulle te å dö, som sagt, så viska han te oss: Ja jag
skulle önska att jag skulle kunna komma ner å tala om för er hur det är oppe i himlen,
å sen dog han.
Som på beställning ser jag scenen framför mig: tre gråtande döttrar och en gråtande hustru
kring sängen. I sängen ligger mormors far, en utmärglad, kräftmager man, skallig och med
mer mopsiga drag än någonsin. Hans ögon är stora och rödsvullna. Hans röst är svag och
väsande.
Orden han stammar fram är mormors gudsbevis.
- Jaha, jaså, säger jag.
Jag väntar att mormor ska fortsätta med Valdemars död. Men nej. Kyrkoherde Anderssons
död står i tur.
- Ja, säger hon, det var nästan likadant mä kyrkoherde Andersson. Han blev ju åttisex
år, å han bodde alldeles för sej själv. Men en dag kom syster Karna på besök hos
honom, å han satt i en stol och hälsa inte på henne. Så plötslet slog han ut med
armarna å sa: Se så ljust! Å så dog han.
Mormor är ingen berättare. Men jag lyssnar ivrigt; kanske är det en sadistisk njutning för mig
att höra talas om alla dessa slut. Jag är ju min mormors barnbarn dock.
Den njutningen skall inte förstoras. Det är mest för att jag är liten och mörkrädd jag sitter så
här invändningslöst vid hennes sida. Hennes viljestyrka är trygg mot mörkrets makter. Jag kan
inte tänka mig att ett spöke skulle våga visa sig när hon är närvarande. Med blotta ögonen
håller hon djävulen på avstånd.
Mormor är stark. Jag uppskattar henne styrka när mamma och pappa är borta.
- Valdemar han sa ju ingenting sånt, säger hon. Han dog så lugnt och jag satt just å tala
om en tågolycka där en massa människor hade blitt dödade. Emilia, sa han, kom ihåg
att när du reser tåg så sätt dej inte i första eller sista vagnen, för där är det farligast. Å
så... å så... ja så sucka han tre gånger, å så... så dog han...
Nu kommer tårarna, jag visste det. Aldrig Valdemar utan tårar. Jag känner att nu måste jag
uttrycka mitt medlidande. Annars är det alltid pappa. Men nu... nu... Jag är pappas
ställföreträdare.
- Jaså, jaha, säger jag.
Mormor gråter stilla, medan hennes ögon får en intensivt röd färg.
- Det stod i tidningen om en som dött när han bara var förtifem år, han hade fått
hjärtslag. Det var en sån duktig man, stod det, å han hade fru å fyra barn.
Varför allt detta tal om döden?
Mormor är den mest dödsupptagna människa jag känt, men samtidigt den mest livsbundna.
Hennes paradox gör redan ett mörkt, nästan blodigt intryck på mig.
- Tänk, säger hon, man vet alldeles säkert att man ska dö.
Jag tycker det låter som ett skämt. Men ännu så länge ett fruktansvärt skämt.
Jag har blivit av med min börs. Den innehåller tio kronor närapå, och jag går omkring i
girighetens ångest. Jag letar överallt, lyfter på tidningar, på dukar, letar i byxfickor, under
möbler. Men ingenstans.

Jag berättar min förlust för mormor. Hon har gott spårsinne, och hon lovar hjälpa mig. Hon
vet själv hur det är att bli av med pengar, frivilligt eller ofrivilligt, genom slarv eller genom så
kallad godhjärtenhet.
Men nej.
Först på tionde dagen hittar jag börsen, och då utan hjälp. Den ligger inkilad mellan några
madrasser i min säng, vid fotändan. Vad är mer naturligt än att jag genast springer och talar
om fyndet för mormor?
Jag vet inte vad som far i mig. Men jag får väl för mig att stoltsera, att visa mig som
situationens herre. Jag säger:
- Jag visste hela tiden var börsen fanns.
Mormor är upptagen av en trasig kudde. Hon sitter lutad över den, och hela hennes kraft är
koncentrerad på stoppnålens oberäkneliga rörelser. Men vid mina ord tittar hon upp över
glasögonen. Jag blir varse pupillernas avgrund.
- Då ljög du ju för mej, säger hon.
Det är ett klubbslag. Jag flyr fältet, försöker halvviskande inbilla mig: HON ÄR
SKENHELIG, KÄRINGEN. Men jag vet att hennes ord är en dom. Jag ljög, och alldeles utan
att behöva det.
Jag hatar pengarna. För att ta revansch på dem offrar jag dem i kollekt: en krona var söndag.
Men det får mormor inte veta.
Så kommer förändringen.
Den illusionssköna med grosshandlaransiktet, mormors syster Alma, dör. Den illusionslösa
trubbnästa Karna står ensam.
Det betyder att mormor får två hem: vårt och Karnas.
Det betyder att mormor i fortsättningen vistas halva året i Växjö.
Hon reser lugn och fattad till Almas begravning. Hon reser inte ensam, ty mamma följer med.
Hon har redan gråtit slut sorgen efter Alma; hon har vant sig vid att tänka den föga älskade
systern död och i kista. När hon säger adjö gråter hon över de domäner hon lämnar, det
kungarike hon kanske aldrig mer skall härska över. Men i hennes ansikte står tecknat: Après
moi le déluge. Hon har en stolthet. Stoltheten heter: hur ska di klara sej utan mej?
Växlar, amorteringar, skjortor, kalsonger, trasmattor, blåochvitrandiga kuddar ...
Après moi le déluge.
Och vidare: jag reser obesegrad. Jag är i Guds smak, och därför reser jag obesegrad.
- Sköt om dej, Hugo, lipar hon. Arbeta inte för galet, å så sov midda, för det säjer
läkarna ska va så bra. Kom nu ihåg det, Hugo. Å ajö så länge, ajö, ajö. När man är så
gammal som jag, så vet man inte om man får komma tillbaks hit.
Tåget går. Jag får en flik av näsduken, jag också. Men inte mer. Jag är inte i rampen. Mormor
ser förresten bara uppåt och rakt fram, inte neråt. Jag är neråt. Jag är bara av maktpolitiskt
intresse.
Mormor reser. Röken ligger tjock och våt över bangården, och det dunkar i skenorna länge
sen tåget försvunnit. Men med ens har det blivit så förunderligt tyst.
Mormor har rest.
Vänskapens tid är inne. Mormor är trivsam på avstånd. Var måndag ringer hon och hör hur
det står till. Ja, mest frågar hon förstås efter pappa, efter pappas hälsa, arbete, allmänna
tillstånd. Men om jag råkar vara förkyld eller ha ont i magen ger hon ävenså några recept på
hästkurer från anno dazumal.

Blott mamma är för henne den icke-hjälpbehövande. Därmed inte sagt att förhållandet mordotter
är illa. Tvärtom. Genom telefontrådarna strömmar idel vänlighet och sötma. Det är bara
så att mormor fordrar att mamma alltid ska vara frisk.
Makten och härligheten har inte längre något att säga till om. Detta är vänskapens tid. Allt är
glömt, allt successionsbråk, alla hårda ord. Kvar står växlar, amorteringar, kalsonger... pengar,
pengar... Godhjärtenhetens bihang har försvunnit.
Vad är mormor om inte en räddande ängel?
Och vad ska pappa nu göra? Växelförfall den sjuttonde, växelförfall den nittonde, växelförfall
den tjugosjunde.
Han reser till Växjö och lånar av mormor.
När han kommer hem med några hundralappar i plånboken berättar han att mormor spelade
förfärad, grät och sa att du, Hugo, du får det nock aldrig bra ekonomiskt. Men, sa pappa, jag
genomskådar henne. Innerst var hon glad att få hjälpa.
Mamma och jag fattade hennes glädje samaritiskt. Men när jag tänker på händelsen nu, långt
senare, förstår jag att hon bara tänkte: Vad var det jag sa? Di kan inte klara sej utan mej.
Après moi le déluge.
Gamla moster Karna är stabo sen Krimkriget. Mormor har aldrig bott i stan. Mycket riktigt,
de har olika syn på livet i en tvårumslägenhet. Mormor trivs inte. Hon är glad att hon behövs
hos Karna. Men hon längtar till våra femton rum. Hon säger det inte direkt, hon skyller på
våren och sommaren och den lantliga naturens skönhet, fastän hon inte har sinne för det
sköna.
- Tänk, säger hon, vad det måtte va vackert på landet nu, det är varmt å skönt, å grant i
trädgården. Här i stan är så kvavt.
Moster Karna muttrar något i bakgrunden, en onådig grymtning.
- Ni ska komma till jul, säger mamma, och du mormor ska stanna hela våren. Tant
Johanna kan ju vara hos moster Karna efter Trettonde om det behövs.
Mormor får alltså vänta. Sommaren och hösten går vi utan mormor. Veckosamtalen är
påminnelsen jag-lever-än. Då och då kommer dessutom ett brev.
Mormors handstil har kraft. Spetsig och sned, bucklig, stor. Anmärkningar på tvären i
kanterna. Underskrift “Mormor” utan krusiduller.
Största kraften ligger dock i själva uttryckssättet. Hon skriver som hon talar. Infallen blir
infall rätt och slätt. Ordanhopningen är så oerhörd att ordinarie ordförrådet inte täcker
behovet. Här måste dialekten motas in, här skrivs bafs när förfärad inte räcker, malack istället
för sjuk, kältring på slyngels plats, och skröjtig där det borde hetat högljudd.
Härförleden kom ett brev från denna tid i mina händer.
“Kära Anna,
Ja nu får ja väl skriva ett brev, fast ja inte tycker om de, o ja hoppas ni kan läsa min stil, fast
den inte är grann.
I går midda hörde ja Karna tala i telefon o de va Edvin hon tala med, o jag tänkte att nu är de
väl inte Hugos lån som Edvin skrivit på som spökar igen, men de va det, o Edvid sa att dom
på banken hade ringt till han å sagt att pengarna för den här gången inte hadde kommit från
Hugo. När jag fick höra det blev jag rent bafs o sjuk i hela kroppen. Ja, nu har väl Hugo som
vanlet dröjt för länge med o skicka pengarna. Ja ringde te banken o sa att ja skulle betala så
länge, o de gjorde jag åsse. Men så kan de ju inte gå var gång, helst sen ja är död.
Vår systerdotter Stina har vatt här o ställt ti bråk. De var om några obligationer som hon
påstod att Karna hade, o ja satt och sydde i sänkammaren när ja fick höra hur hon skrek o tjöt
i köket, moster har dom , skrek hon, a skrig inte tös, sa Karna, men då sa Stina, moster ljuger,
å hon skrek o gick på, obligationerna är hos Alfonses, sa Karna, det är dom visst inte, jo det är

dom, det måtte jag väl veta. När vi sen skulle dricka kaffe var Karna likblek å hadde ont i
huvudetå i bröstet. Jag blev rent vanmäktig när jag fick se det. Stina, sa jag, hur kunde du bära
dej åt mot moster Karna på det viset, hon som har gjort så mycke för dej. Då sa Stina, vad har
moster Emilia med det å göra, jasså, du är viktig än, sa jag, du ska nog få ditt straff, Stina.
Men hon skratta bara, å när vi druckit färdigt rusa hon in i sängkammaren å drog fram
kasskistan å tog nyckeln i Karnas väska. Vad tar du dej till, tös, sa Karna, men Stina tog sina
obligationer å sprang åstad. Karna var rent malack å fick gå å lägga sej, å mer tack fick hon
inte för allt hon gjort för Stina.
Ja nu får jag väl sluta för nu är det mörkt å jag kan inte se längre.
Mormor”
Av moster Alma,den döda, har jag bara ett minne: kålsoppa. Under mina späda år ansåg jag
storätandet vara en merit. Storätandet hörde karlarna till. Vilka manliga meriter hade då inte
moster Alma! Hon åt med viril kraft, portion efter portion av den feta soppan. Hon smaskade
och sörplade, stönade av välbehag men tycktes bottenlös som ett stövelskaft. Efteråt fick hon
ont i hjärtat. Detta till trots (detta att stöveln verkligen hade en botten) hade hon en plats bland
mina idoler under flera år framåt.
Alma var en blodfull människa. Häftig och gentil, fåfäng och djärv verkade hon som en direkt
motsats till moster Karna. Karna har snålhetens gissel. Jag kan väl föreställa mig att hon ljög
för att roffa åt sig några obligationer från systerdottern Stina.
Men även Karna har goda sidor. Pappa rubricerade dem “Saliga äro de saktmodiga” då hon
fyllde åttifem år. Det var nog lite för starkt. Hennes saktmodighet är inte kristlig, ty hon
behöver aldrig kämpa för den. Den är hennes natur, och ofta kan man bättre kalla den apati.
I varje fall har man svårt att tänka att det finns något under hennes ord och miner.
Känslolöshet? Ja, varför inte? När en släkting dör darrar hennes röst. Inte heller i hennes själ
finns något annat än en darrning.
Gråten är skam för henne; den kommer i nöd, aldrig i sorg. Och nöden visar sig ungefär en
gång vart tionde år. Ensamhetens nöd. Hon fruktar att bli övergiven. Tänk, säger hon, tänk om
jag skulle få gå där i Växjö alldeles för mej själv.
Just nu är det ingen fara. Mormor kommer att sällskapa henne. Mormor känner en lillasysters
plikt mot henne. Det har kostat mormor oerhört att överge oss för en tvårumslägenhet. Hon
har visserligen lyckats lasta en väldig massa tacksamhetsskuld på den tacklösa Karna, men
Karna är bara en, vi är tre.
Mormors behov av tack lider svält.
Och i Växjö äger hon ingenting; hos oss är i varje fall skräpkammaren hennes.
Stackars mormor. Hon längtar efter julen som ett barn. Redan i oktober köper hon de första
julklapparna, efter vad hon berättar. Hon går metodiskt in för att få det stora TACKET, det
som hon behöver för att inte känna sig pensionerad.
Tack, tack, snälla mormor.
Höstens månader sniglar fram. Det händer att mormor ringer två gånger i veckan. Hennes
bekymmer om oss blir allt fler. Öppet börjar hon visa sin vantrivsel i växjö. Även om Karna
hör på, talar hon vitt och brett om hur sjuk hon blir av luften däruppe, hur hon känner sig
instängd i tvårummaren, hur hon längtar...
Karna känner nöden. Hon tvingar fram sitt tack som sitter så långt inne. Det är list. Men vad
gör hon inte för att slippa ensamheten? Hon tackar mormor för allt, krusar för henne och ber.
Mormor förstår inte vad som ligger bakom. Hon tar bara emot med öppna armar och tackar
igen.
Tack, tack, snälla Emilia. Tack, tack, snälla Karna.

Karna blir frikostigare med maten. I telefonen talar hon om vad de haft till middag: flundra,
kotletter, oxstek... Mormor smaskar belåtet. Men hon trivs inte. Det är mest vårt tack hon vill
ha, vår middag hon vill äta.
Lillasystersplikten har fått en knäck. Redan i slutet av november frågar hon: När kommer ni å
hämtar oss? Mamma säger att hon vill ha städning och bakning och pyntning färdigt, så det
blir kanske inte förrän på julaftons förmidda.
- Det är fyra veckor dit, säger mormor.
- Åja, du får väl tåla dej litta, muttrar Karna i bakgrunden.
- Men jag längtar.
- Du har ju så bra här hos mej.
Fyra veckor. Fyra adventsljus. Dagarna är fulla av “tack, tack, kära Emilia”. Men inget Karnatack
i världen kan hindra mormor från längtan.
- Anna tyckte jag kunde stanna hela våren, å så kunde ju Johanna vara hos dej här.
- Johanna! putar Karna. Skulle jag gå här med Johanna?
- Ja, jag får väl vara hos min dotter nån gång.
- Men jag då?
- Johanna kan vara hos dej, har jag sagt.
- Jag vill inte ha Johanna här.
- Så får du vara ensam då.
En bil kommer på vår avtagsväg, bromsar in så att det svirrar i snön och stannar. En liten tunn
herre med vänliga drag hoppar ur och öppnar bakdörren. En svartklädd gumma tumlar ut, och
ännu en.
- Nu har vi dom här! ropar mamma till mig. Jag skyndar till platsen för att övervara den
högtidliga hälsningsceremonien.
Massor av påsar och kappsäckar och koffertar plockas ur bilen. Jag hjälper gummorna uppför
trappan.
- Hur har väglaget varit? undrar mamma.
- Jo, tack, säger moster Karna.
- Det har varit rysligt, säger mormor. Vi såg en bil som kört ner i diket, å en annan hade sla’t
ihjäl en cyklist.
- Usch då, det var ju otäckt.
- Men tänk ändå vad det är roligt att va’ här igen, suckar mormor. Här är så vackert.
- Ja, det är vackert mä snön, säger moster Karna som om det var en komplimang til mamma.
- Visst är det vackert, men kom nu in i värmen. Stå inte här ute och frys.
Mormor ler ett fanatiskt leende. Hon är tillbaka. Hennes svarta blick far runt och känner igen
sig. Några glädjeord har hon inte på lager, men uppsynen förråder allt.
Hon är tillbaka. Det finns inte längre någon lillasysters plikt. Fri, fri! Och åter drottning över
femton rum och tre själar.
- Jag bad till Gud hela tiden vi åkte att han måtte hjälpa oss, säger hon. Och det gjorde
han åsse, fast en gång så slira vi nära på ut i diket.
Karna håller sig muttrande i bakgrunden. Det är inte statistrollen hon vantrivs med. Den fick
hon spela vid Almas sida under femti år. Nej, mormors trivsel på landet gör henne förfärad
och ursinnig. Vad ska jag ta mej till om Emilia vill stanna här? tänker hon. Inte kan jag väl
vara ensam heller?
Det finns något som heter syskonsammanhållning och lillasysters plikt vet jag!

- Dethär har jag längtat efter hela sommarn å hela hösten, säger mormor grymt. Jag trivs
inte i stan.
Moster blir blek av ilska. Alla tack hon sagt, alla stekar hon köpt har inte lämnat några större
spår.
- Du har ju bra hos mej åsse, biter hon till.
- Jovisst har jag det, men det är liksom stan...
- Och mormor måste ju vara hos oss ibland, säger mamma barskt.
Mormor njuter. Man kivas om henne! Det skulle Valdemar ha sett!
- Ja, min dotter å min svärson kan ju behöva mej, säger hon.
Skjortor, kalsonger, växlar... pengar, pengar...
Julklappsutdelning.
Mormors givmildhet har slagit alla rekord. Tacken haglar över henne. Hon sitter vid
bordänden och ler. Ögonen stirrar rakt fram i svart lycka. Det finns ingen djävul framför dem.
Karna muttrar och känner sig generad över femmorna hon skänkt. Just hittade hon en
femtilapp i ett kuvert från systern.
- Å, tack, tack, säger hon.
- Det var ingenting. Jag visste bara inte...
- Utdelningen är avslutad, förklarar pappa.
Mangelkorgens tomhet är ett tecken.
Men mormor ber oss sitta kvar. Själv reser hon sig och försvinner ut i serveringsrummet. När
hon kommer tillbaka bär hon ett jättestort paket i armarna.
- Det är till Hugo från mej, säger hon.
Pappa tittar på mamma, och mamma tittar på pappa. Dethär bådar inte gott.
I paketet ligger en prästdräkt. Den har kostat femhundraåttisex kronor.
Redan när pappa ser det svarta tyget genom silkespappret bleknar han. Nu när uniformen
ligger blottad och högst verklig i hans händer far en generad rodnad över hans ansikte. Han
tittar på mamma, och mamma tittar på honom. Dethär bådar inte gott.
- Det... var alldeles för mycket, stammar han.
Men så förstår han att han måste visa sin tacksamhet mer påtagligt. Han rusar upp och tar
mormors hand, tackar fem gånger, tio gånger, femton gånger. Hans röst plagierar glädje, och
för tydlighetens skull skuttar han också omkring som en pojke.
- Å, det var ingenting, säger mormor.
Jag tycker hon liknar en drottning där hon sitter.
Jag vet ju inte att om tre dar skall hennes gräl uppfylla huset. Jag vet ju inte heller att hon
skall resa tillsammans med Karna dagen efter Trettonde, och då med ett förbannelsens ord på
sina läppar.
Allraminst vet jag att hon nästa jul skall ha råkat in i halvdödens mörker, att hon skall sitta vid
detta samma bord men då med frågan “Varför får jag inte nånting?” på sina läppar.