här - Groove

Christmas strikes back
På bussen sänker sig mörkret över oss. Omgiven
av julreklam sitter man där och är trött och
mumlar något om årstiden, och kanske säger
man något uppgivet om att vara människa,
men så kommer man på sig själv med att man
inte borde klaga, och säger något om hur lyckliga
vi ska skatta oss som har tak över huvudet,
men det känns ändå inte bra i magen.
Ni vet hur magkänslor funkar. Först försöker
man ignorera dem, men tids nog slår de tillbaka
med enorm kraft, och då kan man inget göra
annat än att lyda dem, även
om det skulle innebära krig.
Så till slut kan man inte
hålla sig längre. Julreklamen
är för provocerande. Överallt
möts man av dessa julskivor,
med skinande vita tänder och
glansiga blickar som sprider
Budskap. När allt är som värst
ska hyllorna fyllas av Jöbacks
och Diamonds och i bussen
hänger affischer som påminner
en om att det finns folk
som vill sprida lite glädje i vintermörkret.
Man känner efter i jackfickan – och jepp –
fickkniven är där. Man släpper fram all sin julvrede,
drar kniven och hugger ut ögonen på den
där julartisten, och man hugger och hugger och
svetten tränger fram ur tinningarna, kanske försöker
en vän av ordning hindra en, men då väser
man mellan tänderna och spänner blicken i
honom. Sedan borrar man in fickkniven i hjärtat
på julartisten och vrider om, långsamt. Kniven
får sitta kvar, för en plågsam och utdragen död.
Men nästa år är glädjespridarna tillbaka,
med ännu glansigare blickar och glittrigare hårsvall,
och det börjar kännas tröttsamt att hugga
ögon ur affischer genom hela advent. Det känns
meningslöst, även det.
För hur mycket hat man än känner, så är
ju dessa glädjespridare också skapade ur hat.
Tänk hur julartisterna har det hela året. I elva
månader måste de se slyngelpopare fylla nöjessidorna
med sina egoistiska ambitioner, berättandes
om hårda fester och ångestsyndrom.
Glädjespridarna måste leva i ett elva månader
långt förfall, men de saknar knivar. Allt de har
är pengar och kärleksbudskap.
Så när julen väl nalkas, enas de. Då ger de
igen. De har bara en månad på sig, så det gäller
att mobilisera alla trupper. Tänderna ska vara
aldrig så vita och budskapen aldrig så kärleksfulla.
Men de vinner aldrig, när januari kommer
är alla ångestartisterna tillbaka, fortfarande
med otvättat hår.
Det är julartisterna som är orsaken till
ångestartisterna och vice versa. Det enda som
skulle kunna sätta stop för kriget är om vårt
folk tvättar håret och börjar sprida Budskap
året om, då skulle julisarna bli förvirrade och
slänga in handduken. Men vi vet ju att det är en
omöjlighet, lika omöjligt som det är för Jöback
att lämna håret otvättat, så kriget kommer att
fortsätta i all evinnerlighet.
God jul. Glöm inte kniven.
8 Groove 10 • 2008
Anders Teglund spelar i Convoj och Cult of Luna
Krönika
Anders Teglund
A PLACE TO BURY STRANGERS
Riktigt jävla stört
A Place To Bury Strangers är sjuka. Trummisen Jay
Space sitter på en uppochnedvänd ölback och tittar i
golvet. Han har på sig en stor vinterjacka inomhus och
hans fickor är full av ölflaskor. Basisten Jono Mofo ligger
på golvet och sover och jag står i en korridor och
pratar med sångaren och gitarristen Oliver Ackerman.
– DOM FLESTA LÅTARNA på plattan är bara demos,
det var aldrig meningen att dom skulle hamna på
skivan. Det är jag som bara satt hemma i mitt hus
och spelade in, det var därför jag inte ville släppa
dom, det kändes inte som en färdig platta. Men
dom tjatade på mig och nu är jag glad, livet har
varit bra sen dess.
På mindre än ett år har A Place To Bury
Strangers varit förband åt sina idoler The Jesus
And Mary Chain på deras återföreningsspelningar,
öppnat för Nine Inch Nails på deras stadiumturné
i USA, varit förband åt The Dandy Warhols
och nu åker de runt Europa med MGMT.
– Men det var hela tiden meningen att det
skulle vara ett band, så därför blir liveupplevelsen
en helt annan än vad du får från skivan. På skivan
vet du hela tiden vad som ska hända och man
försöker få ner idéer. Men live utforskar man vart
musiken tar en, man vet aldrig vad som ska hända
och man låter sig helt bli tagen av musiken så får
den föra iväg dig.
Har er volym nåt med det att göra? För ni spelar
otroligt högt.
– Ja delvis. En sak är att jag inte kan få till
dom ljuden jag vill om inte min förstärkare är vriden
i botten, och sen är det en upplevelsegrej. Det
är en del av upplevelsen och vad vi vill med vår
musik.
Jay tittar upp från golvet och nickar och
plockar upp ytterligare tre öl från fickorna på
jackan och bjuder.
Så hur ser det ut efter den här turnén?
– Vi har en och en halv månad ledigt så förhoppningsvis
kan vi använda den tiden åt att göra
klart nästa skiva.
Har ni redan börjat med den?
– Ja, vi spelar in den hemma hos mig och försöker
spela in lite varje gång vi är hemma i Brooklyn.
Vi har inte satt en deadline eller nåt, men jag
är väldigt exalterad över våra nya låtar och jag
kan knappt vänta på att få fortsätta jobba med
dom. Men jag tror att vi kommer att vara klara i
slutet på januari.
Hur låter det hittills?
– Helt galet. Riktigt jävla stört. Det kanske
låter för galet och stört just nu, men du måste helt
enkelt lita på mig att det kommer att bli bra och
jag vet vad jag gör.
För mig är A Place To Bury Strangers det mest
spännande jag hört på väldigt länge och jag ser
verkligen fram emot att se dom live. Oliver berättar
att de inte har någon låtlista på scenen utan
bara tar det som det kommer och det märks. 20
minuter in i konserten tar den en helt annan riktning
när de börjar jamma loss och Oliver sliter
strängarna av gitarren medan resten av bandet
fortsätter att spela. Han tar då fram en ny gitarr
och fortsätter låten som om ingenting hänt. Så jag
hoppas och tror att deras nya skiva är allting som
de säger. Och kanske lite till.
MATHIAS SKEPPSTEDT