här - Groove

TIMBUKTU + DAMN!
En vanlig dag
på jobbet
MEDAN VI PROMENERAR mot hotellet sammanfattar
Jason i sina uppseendeväckande
röda sneakers turnévardagen.
– Man vilar eller sover om man inte
äter eller soundcheckar.
Han skulle kunna tillägga kommunicerar
också. För hans mobil ringer konstant
visar det sig, kompisar och business
avhandlas om vartannat i ett sånt tempo
att de måste vara svåra att hålla isär. Om
det ens går.
Vad gäller musikerna är dessa gränser
också högst diffusa. Jason har hållit på
så länge nu att alla han jobbar med verkar
vara polare. Därför låter hans musik
också väldigt familjär och välkomnande.
Som ett jam med polare, typ.
VI HÄNGER ETT TAG i Jasons svårt felmöblerade
svit, mail kollas och reportage från
en vistelse i Kongo spelas upp på datorn
medan mobilen ringer. Jag sätter på En
high 5 & 1 falafel och Jason ropar ”Ni
16 Groove 10 • 2008
Klockan är 11.45 onsdagen den 19 november.
Jason Diakité och delar av kompbandet Damn!
står utanför sin turnébuss i ett frostigt Oslo.
Alla har en rullväska bredvid sig. De är sömndruckna
efter bussresan och ska försöka
vända tillbaka dygnet efter spelning på TV4
Nyhetsmorgon. Livet på turné innefattar definitivt
inte revelj tidigt på morgonen.
ska alltså plåga mig med den här musiken?”.
Så jag sänker lite.
Plattan inleds med att Barack Obama
säger att också hiphop måste innehålla
en vision om framtiden och Timbuktu
svarar i Tänk om med ”Snart kommer
ingenting bli som vanligt”. Dessutom har
ju Jason amerikanskt pass.
– Ja, jag poströstade. Men det verkade
som att min röst blev räknad denna
gången eftersom rätt man vann.
Hur amerikansk känner du dig?
– Jag är ju född och uppvuxen i Sverige,
men hemma har jag fått uteslutande
amerikansk kultur. Så jag är nån typ av
hybridsvensk. Men absolut mer svensk
än amerikan.
Är det inte dags att köra på engelska istället
då?
– Nja, jag och det svenska språket har
en kärleksrelation och jag är inte redo att
vara otrogen än.
Hur har reaktionerna på plattan varit?
– Reaktionerna har aldrig varit så
blandade. Jag har fått fler femmor än
nånsin förut men också två stycken tvåor
– vilket jag aldrig fått förut – dessutom
en döskalle. Det är positivt att skivan
framkallar så starka reaktioner. Jag har
blivit kallade idealist i vissa recensioner
och cyniker i andra, det visar på hur motstridiga
reaktionerna är. Det viktigaste
för mej är att jag är sjukt glad och stolt
över denna skivan. För hur man än vrider
på det så är jag den hårdaste kritikern till
det jag gör.
Och Jason kan fortfarande inte släppa
albumtänket.
– Det känns inte på riktigt om det inte
är en platta. Albumformatet är en skivbolagskonstruktion
men det skapar ett
tydligt body of work för artisten. Jag är
ju inte nöjd av att ha gjort bara en låt,
eller tre, till denna plattan spelade vi in
25 låtar.
Genom all jargong och skoj lyser
också hans och vapendragarnas erfarenhet
och trygghet igenom. När han går till
jobbet som artist är Timbuktu avslappnad,
strukturerad och fokuserad. Därför
är det heller inte lika mycket party nuförtiden.
Han är äldre och vet vad han vill.
Det verkar gälla i studion också. Där
jobbar de inte som förr, då kunde de spela
in när som helst, så fort någon fick lust.
Även om de fortfarande bor i anslutning
till studion så bokar de in tider och planerar
vad som ska göras.
– Men när jag vaknade en morgon så
hörde jag Svante sjunga i studion, han la
refrängen till Välj mej, och då gick jag
igång på den. Men det är inte lika uppsluppet
i studion nuförtiden. Fast det är
en förtroendepryl att hitta flödet, kreativitet
är ju som vädret.
Han säger att han siktar mer efter att
skapa en lyssningsupplevelse än en fysisk
partyreaktion med sina låtar.