KOMPETENSSYSTEM - Örebro universitet

Kompetenssystem
systemets övergripande design. Kom ihåg att någon designspecifikation inte finns att tillgå,
därför förespråkar XP att integrationstester utföras dagligen.
Regel 4 – Parprogrammering
För att ytterligare förhindra fel i systemdesignen tillämpas i XP parprogrammering. Den som
för tillfället inte programmerar kan då kontrollera så att de omstruktureringar som görs inte
påverkar integrationen med systemets övriga delar.
Regel 5 – Användare
Eftersom det inte finns någon utförlig dokumenterad specifikation av projektet används en
”riktig användare” som programmerarnas bollplank. Denne kundrepresentant får fungera som
”detaljkrav” under hela projektets gång och därför behövs inga detaljerade och
dokumenterade krav.
I den ursprungliga handledningen (Beck, 1999) hävdar Kent Beck, en av XPs tre grundare, att
en kundrepresentant skall finnas tillgänglig för utvecklingsteamet 40 timmar i veckan. Det
bästa är att helt enkelt knyta henne/honom till projektgruppen.
Kritikerna hävdar att det är alltför kostsamt för kunden att avvara en anställd till projektet så
länge detta pågår. Beck menar att det är ett val som måste göras. Om det är för dyrt att avvara
en anställd för att bidra till utvecklingen av ett väl fungerande system, då kanske systemet inte
ska införskaffas alls (Beck, 1999).
Sedan 1999 har denna kundroll förändrats och idag är det inte längre en person utan snarare
ett team av kundrepresentanter som håller ständig kontakt med utvecklingsteamet, utan att för
den skull behöva sitta i samma rum som programmerarna.
5.2 TPFD
TPFD är en utvecklingsmetod som lärs ut i kursen Programvaruutveckling och
Projekthantering vid Örebro Universitet, Institutionen för Teknik. Den är framtagen av Håkan
Lindegren och är lämplig att användas till små- eller delar av ett större projekt.
TPFD står för TestPlan Före Design och tanken är att lära sig så mycket som möjligt om det
system som skall byggas innan implementationsfasen påbörjas, dvs raka motsatsen till vad XP
förespråkar.
TPFD är en inkrementell metod där ett inkrement består av fyra delprocesser, se figur 5.2.
Egentligen är det en omskrivning av vattenfallsmodellen, som beskrevs i avsnitt 3.2.2.
Lindegren (2003, s. 369) hävdar att modellen fungerar; bara inkrementen hålls korta.
Rekommenderad maxlängd på ett inkrement är 26 veckor.
Figur 5.2: RGKU-modellen
Peter Lorenz 42(47)