Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

74
Epilog
Enligt Pol Pot sammanträdde CPK:s centralkommitté i juni 1974 och beslutade att ”starta den
slutliga offensiven för att befria Phnom Penh och hela landet”. 1 Kampanjen skulle inledas den
1 januari 1975. Det var förmodligen vid mötet i mitten 1974 som utrymningen av Phnom
Penh först diskuterades öppet bland ledarna, vilket ledde till att Chou Chet och Hou Yuon tog
avstånd från planen kort efteråt. 2
I november 1974 meddelade FUNK att gummiplantagerna i Östra och Norra zonerna hade
nationaliserats. Med krediter som erhållits från Kina i utbyte mot löften om leveranser av
gummi, köpte CPK kinesiska vattenminor med vilka de tänkte blockera Mekong och på så sätt
skära av den enda återstående transportvägen till Phnom Penh. (Motorvägarna från hamnen i
Kompong Som och Sydvietnam hade för länge sedan avskurits.) Minorna levererades via Ho
Chi Minh-leden 3 och under de närmaste månaderna blev Mekongfloden en kyrkogård för
underhållsfartyg, där allt färre och slutligen inga nådde sina destinationer. Denna avgörande
del av kampanjen genomfördes av Chakreys 1:a Östra brigad. 4
Den amerikanska administrationen försökte kompensera för detta med en massiv luftbro, och
gjorde en framställning i kongressen om en kraftig ökning av det militära biståndet till Lon
Nol. Som CIA:s chefsanalytiker i Saigon vid den tiden, Frank Snepp, senare skrev:
Lon Nol regeringen skulle falla inom några veckor, varnade de kongressen, om inte det föreslagna
kompletterande biståndet till Kambodja inte genast godkändes.
Inget av detta var dock särskilt övertygande. CIA hade just färdigställt en nationell underrättelserapport
som visade att även med ytterligare bistånd så skulle inte Phnom Penh-regeringen kunna
återta det militära initiativet inom överskådlig framtid. CIA-chefen Colby redovisade dessa slutsatser
öppet och detaljerat inför en kongresskommitté, och från denna stund var administrationens
föreslagna biståndsprogram för Kambodja dödsdömt. 5
Dödsdömd var också khmerrepubliken. Den hade erhållit totalt 1,85 miljarder dollar i amerikanskt
militärt och ekonomiskt bistånd under de senaste fem åren, nästan exakt en miljon
dollar per dag. (Kostnaden för bombningarna av Kampuchea var ytterligare 7 miljarder
dollar.) 6 Den kommunistiska sidan, som nu kände segervittring, hade klarat sig med mycket
mindre utländsk hjälp och utrustning. 7 Men när CPK-styrkorna intog sina positioner inför
1
Discours prononcé par le camarade Pal Pot ... au meeting commémorant le 17e anniversaire de la fondation
du Parti Communiste du Kampuchea, Democratic Kampuchea, Phnom Penh, 27 september 1977, s. 51.
2
Se kapitel 8, s. 66 ovan.
3
Frank Snepp, Decent Interval, Harmondworth 1977, s.101
4
Författarens intervju med Ouch Bun Chhoeun, Phnom Penh, 30 september 1980.
5
Snepp, op. cit., s.125.
6
William Shawcross, Sideshow: Kissinger, Nixon and the Destruction of Cambodia, London 1979, s.350.
7
I en rapport från juni 1975 om Khmer-republikens nederlag noterade USA:s militära underrättelsetjänst att
republiken hade haft tillgång 288 haubitsar jämfört med CPK:s 15-20, samt 190 örlogsfartyg och 70 attackflygplan
medan CPK inte hade något. Rapporten fortsatte: ”Trots att rebellerna led svåra förluster ... kunde de
ersätta sina förluster i strid på de flesta områden. Dessa reserver hade föga utbildning eller erfarenhet, men trots
detta fungerade de tillfredsställande i de flesta situationer ... Trots att khmerrepubliken [när det gällde reguljära
trupper] i antal överträffade kommunisterna med nästan 2-1, lyckades dess regering aldrig råda bot på sitt långvariga
problem ... förhindra att förluster och det stora antalet deserteringar översteg värnpliktsprogrammets
förmåga att tillhandahålla rekryter ... Korruption i alla delar av samhället undergrävde också såväl militärens
som regeringens effektivitet ... Mot slutet skulle kompletterande amerikanskt militärt bistånd förmodligen inte ha
kunnat förändra utgången ”. Bedömning av USA:s militära underrättelsetjänst, ”Cambodia: The Military
Campaign that Defeated the Cambodian Armed Forces”, 12 juni 1975, 7 sidor, s. 3-4, 6-7.