Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

73
Svartboken, är i verkligheten en fördold men förödande bekännelse av deras extrema politiska
isolering.
Med avvisandet av eldupphör 1973 blev de interna konflikter som till slut ledde till att CPKcentrum
förstörde revolutionen förmodligen oundvikliga, eftersom de Hanoi-tränade kadrer,
som 1970 utgjorde ungefär hälften av partiets medlemskår, redan i hemlighet hade avrättats,
utan någon öppen intern debatt eller diskussion i partiet: De flesta av dessa avrättningar var
inte ens kända av partimedlemmar på nivåerna under den högsta (Non Suons försök att under
fyra år få reda på vad Keo Meas hade sysslat med illustrerar hemlighetsmakeriet), eller ens av
politbyråmedlemmar som So Phim, förrän de hade genomförts. Detta var fallet oavsett om
dessa personer var beredda att godkänna avrättningarna, eller om de av partilojalitet eller egna
ambitioner beredda att att gå med på dödandet. Den stalinistiska processen med utrotning av
partiets egen administrativa och politiska bas, så väl reproducerad i Tuol Sleng-fängelset efter
1975, hade redan satts i rörelse.
Å andra sidan förberedde samma process också scenen för det slutliga störtandet av CPKregimen.
Små grupper av khmerkommunistiska veteraner från olika zoner hade flytt till
bergen eller till Vietnam. Det som drivit dem dit – fientligheten mot Vietnam, den våldsamma
interna politiken, och förföljelserna som var nära förbundna med båda – skulle till slut framkalla
den framgångsrika vietnamesiska reaktion som förde dem tillbaka till makten 1979. Den
vietnamesska tystnaden under tiden, om CPK:s interna politik liksom dess militära provokationer,
var en eftergiftspolitik som var dömd att misslyckas. När CPK börjat sin färd på den
politiska väg man valt, fann man till slut den folkliga basen så tunn att man inte kunde överleva
i maktställning utan att sätta igång det utrikesäventyr som dess hårda medlemskärna och
ungdomliga armé hade letts att förvänta sig, och som utlovade visst hopp om att kunna avvända
intresset ifrån de inhemska problemen och mobilisera en nationell khmerchauvinism
under sina fanor. Bara en principfast opartiskhet i kinesisk politik gentemot Indokina kunde ha
förhindrat ett sådant äventyr, men under rådande omständigheter kunde man inte förvänta sig
en sådan. 410 Då ingen sådan kom, insåg vietnameserna hotet mot dem själva. Att låta en
khmerregim inleda ett fullskaligt krig med Vietnam var, som andra aspekter i Pol Potexperimentet,
som att fly undan historien.
410 Den 30 juli 1977 meddelade den kinesiske utrikesministern Huang Hua kadrer i utrikesministeriet att
Kampuchea nu hade startat gränskonflikter med Vietnam, Laos och Thailand. Han sade att Kina redan hade
klargjort dess ”ståndpunkt i fyra punkter” för de tre indokinesiska staterna. Dessa var (1) eldupphör och
förhandlingar, (2) solidaritet, (3) ”Kina kommer inte att ta ställning för någon av staterna”, och (4) ”Vi stödjer
Kambodja och dess folk mot den sovjetiska revisionistiska socialimperialismen och kommer inte se likgiltigt
på...” Den fjärde punkten, som motsade de övriga, blev snart Kinas politik. Se King C. Chen, red., China and the
Three Worlds, New York 1979, sid. 268-72.