Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

höra om effekterna av detta krig, eller själva upplevde dem 1973, var många invånare i
Phnom Penh 1975 beredda att tro på CPK-soldaterna som anlände till huvudstaden, då de
meddelade att alla måste lämna staden eftersom USA var på väg att bomba den.
72
Bombningarna sådde en storm som CPK var redo att skörda från. De fick inte bara rörelsens
bas att starkas, utan förhindrade också en möjlig seger för upproret under 1973, vid en tid när
centrums inhemska och utrikespolitiska extremism var långt ifrån allmänt accepterad i den
revolutionära rörelsen, speciellt inte i Östra zonen. Även om breda enhetsfronter är klassisk
kommunistisk taktik, har sällan kommunistpartiernas ledarskap mött ett sådant motstånd inom
fronten, både öppet (och våldsamt) och i detta fall även passivt från en del lojalt partifolk.
Så om revolutionen hade segrat över Lon Nol 1973, som förväntat, är det inte troligt att
städerna så lätt kunnat evakueras. Eftersom missnöjet med Lon Nol redan var allmänt i
städerna, hade Sihanouk redan återfått mycket av sin tidigare popularitet där. 407 Hans ställning
skulle därför ha varit mycket säkrare (och kunde fortsatt ha varit stark även på landsbygden).
Hundratals Hanoi-tränade khmerkadrer skulle inte bara ha undgått hemliga avrättningar
bakom fronten, utan skulle, som ”inhemska” kommunister med inriktning mot arbetarklassen
och urbana aktioner, också ha haft en potentiell bas i städerna. Denna bas kunde på allvar ha
begränsat centrums manöverutrymme. Strategin med ”utdragen kamp”, som av CPK-centrum
länge hade setts som avgörande för att ”ta ledningen för de revolutionära grupperna på alla
sätt”, skulle också ha blockerats genom ett tidigt slut på kriget.
Dessutom skulle CPK/VAP-konflikten, som också var betydelsefull för denna strategi, ha
blivit begränsad, då varken kadrerna eller befolkningen skulle ha sett vietnameserna och deras
fredsförhandlingar som ansvariga, den närmast potentiella banditen, för USA-bombningarna
eller för det fortsatt kriget i Kampuchea. Sihanouk meddelade exempelvis i mitten av 1973,
när han insåg att segern inte längre var nära, att Phnom Penh inte skulle intas ”under många
år”, eftersom Nordvietnam hade hållit inne understödet efter vapenvilan. 408 Detta skulle aldrig
ha behövts, även om Sihanouks vägrat förhandla med Lon Nol, om det inte hade varit för
”brickan i administrationens eldupphörstrategi”. Befriade från bördan av att stödja en allt
våldsammare konflikt med Vietnam, skulle khmerfolket ha besparats en stor del av framtida
lidande. Precis som den franska dominansen och oförsonligheten på 1940- och 1950-talen
hade provocerat fram den khmerkommunistiska rörelsen ur en nationalistisk, bidrog den
amerikanska interventionen och bombningarna kraftigt till rörelsens extremistiska metamorfos
under 1970-talet.
Men CPK:s ”eldupphörstrategi” måste också ges en stor del av skulden. Centrum avvisade eld
upphör främst av ett skäl, som på ett förljuget sätt uttrycks så här i Svartboken: ”Om
Kampucheas revolution accepterade eld upphör skulle den gå under”. 409 I verkligheten kunde
inget varit längre från sanningen. Mer sannolikt är att ett eldupphör 1973 skulle ha framkallat
en politisk revolution i Phnom Penh med krav på en vänsterdominerad koalitionsregering.
(Detta skedde i Laos 1973-75.) Lon Nol-regimens popularitet stod i sitt nadir, revolutionens i
sitt zenit, som vi har sett.
Om Sihanouk återvänt, tillsammans med Hou Yuon, Khieu Samphan och andra populära
figurer, skulle det ha beseglat Lon Nols öde, och krigets. Men CPK-centrum ville inte segra
på ett sådant sätt. De insåg att detta skulle ha skett på deras bekostnad, åtminstone relativt
sett, eftersom de skulle kunna förlora mycket i en öppen politisk atmosfär. Bara i denna
mening kan man säga att ”revolutionen skulle ha kollapsat”. Detta uttalande, av författarna i
407 Se Shawcross, op. cit., sid. 337.
408 Se till exempel, ibid., sid. 295.
409 Livre Noir, op. cit., sid. 91.