Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

71
inhemska politiken i stil med den i Sydvästra och region 31 i Norra. Demokratiska
Revolutionen rörde sig bara så sakteliga till Östra zonen. Ömsesidiga hjälpgrupper, inte
kooperativ, förblev normen i zonen till slutet av kriget. Ett undantag var Memut-distriktet i
region 21, där enligt lokala kadrer kooperativiseringen fullbordats i slutat av 1974 och
kommunal bespisning införts. Vietnamesiska bosatta hade utvisats (förutom de som var gifta
med khmerer), och en ”hemlig anti-vietnamesisk politik” hade introducerats. Här kallades
Vietnam ”revisionistiskt” på grund av dess fredsöverenskommelse med USA och dess
opposition mot Kampucheas kooperativ. Den tidigare jordbrukschefen i distriktet hävdar att
de nya ”handelskooperativen sålde tyg, salt och medicin billigt till folk”. 403 Detta har inte
bekräftats av andra källor, men civila tidigare invånare påstår att även här var många av
kadrerna respekterade, men kanske inte beundrade, av lokala khmerer, och förväntningarna på
förbättrade villkor efter segern vara höga. 404 Att dessa förhoppningar grusades låg till stor del
utanför berörda kadrers kontroll, även om deras positioner i den nya regimen innebar ett stort
ansvar. Östra zonens tradition (speciellt i regionerna 20, 22, 23 och 24) av bångstyrighet och
relativ moderation, och det stora folkliga stöd som följde med, fortsatte att skapa problem för
CPK-centrum. Dessa var lika betydelsefulla som de fördelar som centrum inhöstade från zonkadrernas
starka känsla för partilojalitet.
Slutsats
Året 1973 var en vattendelare i Kampucheas historia. USA:s bombningar under det året fick
flera allvarliga följder. För det första decimerades och även utraderades ett antal CPK-enheter
(sextontusen män totalt, enligt befälhavaren för Seventh Air Force. 405 ) Skadorna blev speciellt
svåra för Sydvästras enheter under belägringen av Phnom Penh i juli 1973 406 , och detta kan ha
fått maktbalansen att tippa över till CPK-centrums favör där.
För det andra drev den omfattande förlusten av civila liv och egendom ett stort antal nya
rekryter till de revolutionära, rekryter som ofta var lika motiverade av en önskan om hämnd
som av positiva politiskt eller sociala mål. Detta var förmodligen fatalt för relativt moderata
CPK-ledare som Prasith, som övermannades av fanatiker och dödades, Chou Chet och Phouk
Chhay, vilka förlorade till Mok och Thuch Rin i den avgörande striden om kontrollen av
Sydvästra zonen vid denna tid. Det är också tydligt att Koy Thuons ställning i Norra zonen, i
förhållande till Ke Pauk, blivit allvarligt underminerad av bombningarnas verkningar där. Om
alla dessa personer hade kunnat hålla stånd, kunde Kampucheas historia under resten av 1970talet
mycket väl ha blivit annorlunda.
För det tredje såg många bybor sig själva som offer, inte bara för USA:s politik utan också för
CPK:s och VAP:s oförmåga att enas om en koordinerad strategi, och de drog slutsatsen att det
nära samarbetet mellan khmerer och vietnameser inte längre var möjligt eller ens önskvärt.
För det fjärde var evakueringen av städer som Kratie, Kompong Trach, Ang Tasom och
Kompong Kdei under 1973 inte en så galen åtgärd då bombningarna var som häftigast. (Ödet
för städerna i Nordvietnam föregående december var en tydlig indikation på detta.) Men det
gav också CPK en förevändning för att gå hårdare fram och utnyttja tillfället för att mobilisera
befolkningen för krigskommunism även efter att bombningen upphört. Den ”Demokratiska
revolutionen” var både en produkt av och en kapitalisering på USA:s bombkrig. När de fick
403 Författarens intervju med Hun Sen, Phnom Penh, 21 oktober 1980, och Mau Met. op. cit.
404 Detta är baserat på ett stort antal intervjuer med invånare i Östra zonen som var vanliga medborgare under
denna och senare perioder. Se min ”Wild Chickens, Farm Chickens and Cormorants: Kampuchea's Eastern Zone
under Pol Pot”, i David P. Chandler och Ben Kiernan, red., Revolution and Its Aftermath in Kampuchea, Yale
South-East Asia Studies Monograph Nr. 25, 1983, sid. 136-211.
405 Shawcross, op. cit., sid. 298.
406 Carney, op. cit., sid. 10.